Aktivt uteliv

Gårdagens paddeltur blev en succé. Framför allt vädermässigt. Det var strålande sol från klarblå himmel då vi åkte hemifrån och denna gång blev det inte som vanligt, dvs molning en timme eller två senare. Turen gick mot Oskarshamn och Misterhults skärgård. Vi svängde in mot klintemåla, ett litet semesterparadis vid övre Misterhult. Härifrån var vi tio stycken som lade i våra kajaker och begav oss öster ut, ut mot det yttre havsbandet.



Vad som var lite speciellt denna gång var alla blommor som slagit ut tack vare regnet. Det var blått, vitt och gult överallt och styvmorsviolerna trängdes på varenda klippa i de små utrymmen de hade möjlighet att växa. Ljungen hade också fått sin karaktäristiska mörka färg. Otroligt vackert.





Vi paddlade i dryga två timmar innan vi stannade för att koka oss en kopp kaffe. Vår guide för dagen var boende i skärgården sedan dryga trettio år tillbaka och kunde i princip alla öars namn (och det var väldigt ö-tätt i denna del av skärgården). Han lotsade oss genom farleder, gamla fiskeläger och vidare till de flottaste guldkornen på denna tur. Det var i princip bara två gånger vi tvingades korsa lite större, öppna vatten (dom är lite tråkiga att paddla på).




Lunch åt vi efter ytterligare ett par timmars paddling. Solen värmde alltmer genom dagen och det var bara ett par gånger det var lite molningt. Så sammanfattningsvis var dagen otroligt härlig. Vi startade klcokan 10 och var åter i land klockan 18 vilket var precis lagom på en dagstur. Då var vi härligt solbrända i ansikte, nacke och panna, trots solskyddsfaktor 26.


Nu kan vi hålla tummarna för vackert väder till kvällspaddlingen på onsdag.


God morgon på er!

I dagens Expressen ställs frågan om foppatoffeln är hipp. Det är rätt så jämt mellan "hahahaha" och "nej men dom är ju så sköna". Tack och lov så är det bara ett fåtal procent som skiver "ja, de matchar ju allt"

För är det en sak som jag noterat sedan jag kom hem till Sverige så är det just svenskarnas märkliga förhållande till denna toffel. Det tycks som den är helt okej till just allt. Även långklänning och kavaj.

Det finns nog inte heller någon annan sko som tillåts bli så nersliten och ändå ska slafsas runt i. Ett märkligt fenomen.

Se dig omkring. Vilka är det som går i foppatoffeln och hur ser de ut???

Nu ska jag packa... Vi hörs!

Såklart blev det ett par blommor. Det var rea på perenner, men det blir så svårt att välja nästa års blommor när dom i princip är överblommade. Att det sedan är 30% rabatt hjälper liksom inte.

Nej, i stället blev det återigen rosor. En rosa, en gul-rosa och tre kraftigt röda som Sivan ska sätta i en rabatt på framsidan.

Bilder kommer så småningom....

I "vår" skog har det varit bråk ända sen vi kom till Västervik. Det har sågats ner träd, avverkats och det har pågått från tidig morgon fram till sena kvällen. Dessa maskiner är ju inte beroende av dagsljus för att jobba. Inte heller de som sköter dom.

Jag undrar ibland när maskinförarna sover. Dom kanske inte behöver sömn som vi andra.



Nu har det i alla fall varit färdigt i över en månad och det har varit tyst och skönt. Skogen har blivit gles och luftig och trimret har stora lastbilar fraktat bort. I huvudsak på dag och tidig kväll. Vad som varit kvar är det jättehögar med ris och annat som blev över. Då visar det sig att det inte körs iväg som jag trott. Nej nu kommer ytterligare en maskin, en helvetsting som (i alla fall vad mina öron upplever) går dygnet runt. Maskinen är jättefin och har till uppgift att flisa allt det som är över i pyttesmå flisor som sedan hamnar i en stor (flera) stora konteinrar som sedan stora lastbilar kommer och hämtar. Det är ett jäkla bråk på flismaskinen och vi somnar till den på kvällen och vi vaknar till den på morgonen. Fast i kväll är det fredag och då vilar den. Dess förare också hoppas jag....


I morgon är det heldagspaddling som gäller så vi hörs till kvällen. Kanske blir det en bild också...

Ciao

Dessa fann vi i Finland. Karhu, som betyder björn och tillverkas såklart i Björneborg. Ölen var på 1,25 cl.




Karhu 1,25 cl helt okej öl

Vädret blev inte vad vi hade hoppats på idag. Som oftast denna sommar så började det knallblått och förbyttes framåt lunch i en grå massa. I tillägg var det lite kylig nordanvind så framåt lunch packade vi ihop och begav oss mot Mariebergs trädgård.

Vi var på jakt efter höstrea!


Skalbagge


Slottscafét


Giftig ?


Samlade i grupp


Ekollon (det tyckte Sivan var ett styggt namn)


Stenåldersskrift i sten, fast av alger

Idag är planen att vi ska bege oss iväg till sjön (havet). Solen skiner från en alldeles blå himmel och det finns inte ett moln.

Föresten, till dom två lediga systrarna. Ett tips är Oxelösund och Femöre med alla sina klippor. I alla fall om ni har fint väder. En picnickorg, en flt och något lätt att sola i gör garanterat dagen lyckad!!!

Själva gör vi något liknande. Eftersom vi råkade köpa masslor av ägg (av misstag) så blir lunchen idag dubbelmacka av vitt bröd med hamburgare och lite parmesan och med ett ägg eller två ovanpå. Till det blir det nog en lättöl, även om kaffet får bli med i termos.

Vart vi ska, det vet vi inte, men med största sannolikhet blir det Gränsö och någon av stränderna eller klipporna  där..

Ca en och en halv min utanför Pori ligger en stor sandstrand. Den heter Yyteri, eller yYterö på svenska. Den är som att komma till de finaste sandstränderna på Öland eller Gotland. Den är uppskattningsvis flera kilometer lång och enligt våra finska vänner så lär den oftast vara ren och väl efterhållen.

Vid Yyteri finns det kiosker, möjlighet för vattenrutchkana, golf, beatch-wolley, ridning och ett surfcenter. Eftersom det finns camping och stuguthyrning men även ett hotell finns goda möjligheter att övernatta. Priset på en stuga är ca 350 Sek natten.
Vattnet var i stort sett även det som på Öland eller Gotland. Klart och kallt :-)


ECCO; reklam? Nej bara fotspår i den fina sanden



Vattenscotertävling i det kalla, klara vattnet



Kärleksbrev i sanden? Kanske....

Eftersom jag nu kommer hoppa på en hel grupp, vare sig dom är skyldiga eller inte börjar jag kvällens blogg med att förklara att jag nu till stor del kommer generalisera och att de betraktelser jag och andra gjort inte på något sätt är vetenskapliga. De grundas bara på vardagsbetraktelse från vanliga människor, ofta anställda i vården.

Det var för några år sedan en kollega på jobbet gjorde det helt klart för mig.  Män och pojkar som döpts till Jonny, Sonny, Conny eller Ronny var av en eller annan grund pojkar det inte gick speciellt bra för i livet. Alltför ofta hade de ett kriminellt förflutet med ett antal domar för olika förseelse. De hade inte sällan suttit en eller anna gång i fängelse. Det var oftast inte riktigt stora grejer utan mer småkriminalitet. Likaså var dom alltför ofta missbrukare. Endera med alkohol, men inte heller sällan både droger och tabletter i tillägg.

Det här är en iakttagelse som i huvudsak är gjord i Norge, men när jag närmare tänker efter så stämmer den rätt bra in i Sverige också. Varför? Ja, det är ju inte lätt att svara på. Kan det vara så att namnen var lite tuffa och användes av vissa människor och att barnen därmed redan från början (även med ett annat namn) låg i riskzonen genom att föräldrarna tillhörde en grupp där kriminalitet var vanlig. För inte gör väl ett namn någon till en kriminell?

Har du någon aning? Kom gärna med tips och idéer.

Björneborg, eller Pori på finska är en stad som ligger strax innanför kusten vid bottenhavet. Den har ca 76 000 invånare och är finskpråkig förutom en liten minoritet på ca 0.5% som är svenskspråkig. Pori är framförallt känt för två saker. Den vackra stranden Yyteri och Pori Jazz festival som hölls för första gången 1966 och idag drar upp emot 70 000 besökare under festivaldagarna.


Rådhuset i Pori, med den fina och blomstrande parken i förgrunden


Pori har en otroligt stor park som tar timmesvis att gå runt. Den
innehåller det mesta som man kan tänkas vilja se


Sivan imiterar trumslagaren i bakgrunden


Med våra finska vänner i Yyteri. Just denna dag var det vattenscotertävling


Sivan är stark (tror hon) ;-) på den härliga stranden i Yyteri



Fritidsbomässa på Reposaari. Vackra hus både på och bredvid vattnet


Sivan och unga fröken A framför barnens Svenska friskola.
Tidigare Svenska Konsulatet


Ronyboy, den avslappnade

Vi avslutar med en bild på hunden Rony. Om han pratar finska eller norska vet vi inte, men han tycks förnöjd där han ligger. Han ligger nästan alltid med bakbenen rakt ut så några fel med höfterna är det nog inte tal om.

Klockan 8.00 var vi i Åbo, eller Turku som man säger i Finland. Allt gick smidigt och vi var bara ett par minuter efter att portarna öppnats av båten. Med GPS-en inställd på Rauma. Det var nämligen här vi skulle träffa våra finska vänner. Det är också från Rauma som mamma i familjen kommer.

Rauma, eller Raumo är Finlands tredje äldsta stad och är känt för sitt stora antal trähus från 1500-talet (det gamla Raumo och som står på UNESCOS världsarvslista). Den ligger ute vi Östersjökusten och är också känd för att avara en sjö- och hamnstad. Den har ca 37 000 invånare (Västervik har 34000) och lite speciellt eftersom man här pratar Rauman giäl. Ett språk som till och med lär vara svårt att förstå för andra finsktalande.


Inne i Raumas minsta gata, bland typiska små trädhus

Så här stannade vi vid halv nio vid en ABC-station och sov en halvtimme innan vi ringde och berättade att vi var framme. Vi hann innan våra vänner kom ta en kopp kaffe och kanelbulle på stationsfiket. Jag förundrades där över två människor som inte såg uit att ha det så bra. De satt båda och åt en jättetallrik snitzel med pommes klockan nio på morgonen (det var nog inte bara maten som gjorde att de inte såg ut att ha det bra).

Så blev vi upphämtade och vi begav oss till en parkering i centrum av Rauma. Därifrån begav vi oss vidare till fots in bland de trånga och små gatorna. Det var massor av trähus och många av dom hade små söta butiker med allt mellan himmel och jord till salu. Vi korsade älven, eller ån Raumajoki som går genom hela byn för att sluta ute i havet. Det blev inte något handla av även om alla tyckte jag skulle köpa en bastumössa.

Med påtvingad bastuluva

Vi tog också en sväng på torget som var spännande. Det var den gamla sortens torghandel utan en massa yalla. I stället fanns det frukt och grönt. Det fanns fisk och stickade tröjor och raggsockor. Det fanns loppisförsäljning och så en del stånd med bröd. Det bjöds på soppa från ett politiskt parti och på ett annat ställe vankades det kaffe med brödskivor. På ytterligare ett stäle fanns det helstekt gris att få. Allt var gratis eftersom det var någon form av val (om jag minns rätt). Och det allra bästa var att det var så mycket folk. Fullt överallt med amänniskor i alla möjliga åldrar.


Sivan äter kornsoppa som kokat i 8 timmar. Den var trots det inte ätbar om
du frågar undertecknad. Den smakade dålig välling

Efter den guidade turen runt byn stannade vi på ett kafé för en kopp kaffe och munki innan vi gick vidare.


Vi avslutade sedan vår tur med en snabb visit på det lokala varuhuset. Det var ingens större skillnad från hur det ser ut i Sverige. Vad som däremot är svårt är att man inte kan läsa vad som står. Man får inte en ledtråd av texten utan man får helt enkelt gissa sig till vad det innehåller. Likaså tar det lite tid innan man vet att matbutiken heter si eller så. Ett exempel är Sivan som var säker på att hon hittat en matbutik med ledning av texten på skylten utanför. Visst såg det ut att kunna vara det, men väl framme visade det sig vara en bokhandel. Nåväl, från matbutiken var det inte så mycket att rapportera förutom att dom har ett otroligt utbud på mörka (ofta stenhårda) finska bröd gjorda av råg.


Helstkt gris som såg ut som något en flock gamar gått över..


Fortsättning följer...

Så var vi hemma igen. Tre dagars resa i vårt östliga grannland Finland var precis lagom för mig som i hela mitt liv varit hemkär. Jag vet inte vad det är, men jag har det som bäst i just tre dagar, vad än jag gör. Detta trots trevliga vänner som är lättsamma, skojiga och väldigt behagliga att umgås med.

Vi kom iväg i fredags eftermiddag efter fadäsen med shortsen. Det tog just ingen tid alls till Stockholm (i allla fall inte för den som är van att åka mellan Norge och Sverige). Det gick som ett rinnannde vatten och i ett naffs var vi på båten.

Vad ska man säga om båten? Egentligen ingenting. De allra flesta har idag åkt en eller annan båt till något av våra grannländer och de är väl i stort sett alla desamma, om än med små variationer. Vi valde denna gång Viking eftersom det var med begränsad ekonomi vi for (de lär vara bäst i pris).


Stadsgårdskajen i Stockholm, i väntan på att köra ombord

Nu är ju inte Ålands- och Finlandsbåtarna det de en gång var. De sista gångerna jag har åkt har det nästan varit pensionärsdagis. Jag tänkte visa Sivan hur vilt det kunde gå till på dessa båtar, men båda gångerna har vi blivit besvikna. Inget extremt supande, inga desperata män, eller kvinnor för den delen. Få vakter, om ens några och väldigt lite spyor över golven. Kort och gott sköter sig folk bra nuför tiden. Det är väl i och för sig bra det och betydligt trevligare, men det kan bli lite väl stilla också.

Det är många gamlingar och barnfamiljer. De unga är lätt räknade. Likaså åker man nog av helt andra skäl idag än förr. Jag tror att många åker med familjen för att handla lite, äta och dricka gott och se på folk. Andra åker  nog som ren transport mellan länderna eftersom det är väldigt tomt på folk redan efter kockan 23 (även på en fredag). Och som sagt, det är väldigt få som är synbart berusade.


Öl till god mat, Finsk Lapin Kulta

Taxfreen är väl som förr. Folk köper på sig. Både tobak, godis, öl och sprit, trots att det är bara obetydligt billigare än i land. Ja åker man sedan till Danmark eller Tyskland är det just inte billigare alls att handla på båten. Maten håller okej pris, men är av ganska magert utbud. Jag gissar att många är konservativa och köper buffébiljett. Likaså att man köper den dyra frukostbiljetten oavsett hur lite hungrig du är.

Sen tuffar i alla fall båten iväg och förr eller senare ska man gå till sängs. I vårt fall skedde det redan strax efter klockan 23 eftersom vi sovit väldigt lite nätterna innan. Det är trångt och med massor av ljud som alla vet. Man hör de som går förbi i korridoren och man hör när folk spolar i toaletten eller duschar. Vi låg nog vid avloppet eftersom det spolade nästan oavbrutet medan vi var vakna. Till slut somnar man i alla fall. I mitt fall skedde det när jag stoppat i öronpropparna (soviro). Jag lyckades då få ett par timmars sömn innan dom (hör och häpna) slår upp dörren och ropar "God morgon" på både Svenska och Finska. Ett annorlunda sätt att vakna.

Så tiden är knapp och vi duschar och bestämmer oss för att sätta i oss lite snabbfrukost innan vi ska av båten. Fort, fort, fort. Allt går jättefort numera på en Finlandsbåt. Vi hinner just bara kastai oss frukosten så ropar dom att vi måste bege oss till bilen. Så vi går mot hytten för att finna att det redan har varit städpersonal där och städat ut. Det är nya resande som ska in om en halvtimme redan. Så vi finner bilen och hinner bara sitta ett par minuter innan portarna öppnas och vi får köra av. Precis i tid.


På övre däck med Åbo slott i bakgrunden

Vi är i Finland, i Turkuu

Men det är ju långt ifrån alltid som det blir som man tänker. Lunchen idag bestod av hemlagad tunnbrödsrulle. Innehåller var så¨klart lite smör på brödet, potatismos, finhackade tomater och rostad lök. Dör fanns också en av de nya scankorvarna som vi fått som favorit och på den var det såklart senap (skånsk) och ketchup (Heinz såklart).

Så satte vi oss ute i solen och tog med oss en cider till maten. Den första rullen gick bra och den slank ner i rekordfart. Den var toppengod ska jag tillägga ifall någon här aldrig ätit tunnbrödsrulle.

Det var när jag kom till slutet på den andra olyckan var framme. Jag klämde lite för hårt och vips! Korven sprätte upp och med den följde både tomat, ketchup, senap och lite mos. Rakt över mina bästa schorts som jag hade på mig och som skulle med.

Så nu ligger dom i torktumlaren och jag tänker att dom om dryga halvtimmen ska vara så torra att dom går att få på sig. Vi har nämligen lite bråttom. Vi ska besöka Trosa på en blixtvisit. En snabb titt på byn och sen en fika med dottern innan bilen åter ställs mot Stockholm. Båten går klockan 20 så det är ännu gott om tid.

På återseende!

Så en skönt avslappnad bild för er som gillar Desmo den lille rotekoppen....

Jag lade för dryga veckan sedan ut annons på den stora hög med plattor jag hade på baksidan. Varifrån dom kommer, det kan jag bara gissa, men det var nog ett 70-tal plattor av modell dansk sjösten i storlek 50*50. Nu har jag äntligen fått napp och på lördag förmiddag ska det komma en man och hämta hela packen.

Det ska bli härligt eftersom vi då kan göra färdigt i trädgården för denna säsong (tror vi i alla fall). Det har visat sig att det i Norge är ett betydligt större och billigare utval på roser än här i Västervik. Det beror säkert på att när man i Norge har rea så ska sakerna iväg och det innebär allt som oftast ett pris på minus 50% till en början. Sen blir det ofta  ytterligare minus 50% på det priset. Sedan fortsätter det så tills allt som går att sälja är sålt.


Goldstern i knopp


Samma ros utslagen

Vad vi fann nu var ett par gula rosor. Jag har en tid gått och kikat efter sådana som vi ska ha vid planket (det vita) mot grannen och nu fann vi ett par mörkt gula. Bara plattorna är borta så ska vi sätta dom i jorden och så är det klart. I alla fall fram till dess att jag har funderat färdigt på en fast monterad grill och att bygga ut trädäcket.

Lägger också här upp en skrytbild på vår katt som blivit så väldigt duktig att gå i koppel.


Desmo på tur i Uddevallas köpcenter Torp

Här kommer ett par bilder på vad Achima (bemanninsföretaget hävdar är bland Norges sämsta boenden),


Mat och vardagsrum, helt okej


Köket, mörkt och dåligt utrustat med ständigt matos


Sovrumet stor säng och inget mer. Helt ok


Bad och toa. Gammalt och kallt. Värme i taketlement som enda värmekälla

Bland det bästa att komma hem är maten. Både att lag och att äta. För är man bortskämd med god verktyg, goda råvaror samt en frys där det mesta finns så blir det lite speciellt att sätta sig i en övernattningsbostad. Har man sedan bott så i 18 månaderi sträck så tror jag att man tröttnar fortare och fortare, eller har en lägre tolerans för boendeformen.

Maten man lagar blir lite svensk studentkorridor. Pasta, pulvermos med ett minimum av kryddor, eller ännu värre, färdigkryddor. Det blir korv och hamburgare, bacon och fläskkotletter. Inget mer avancerat än så. Så därmed blir det ju extra gott att komma hem, gå på butiken och handla och sen laga något man tycker är riktigt gott.

I kväll blev det grekiskt. Stekt fläskkött, heta korvar, fyllda köttfärsbiffar med tzatziki och pommes. Allt med en god dryss av vitlök.

Så härligt att vara hemma i Västervik igen. Solen har idag återinfört sommaren och det har varit riktigt varmt och skönt. Dvs kortbyxväder. Det var lite molnigt en stund på förmiddagen, men det var bara någon timme. För resten har det varit sol och en hel del vind. Det har inneburit att Sivan fått undan högen med tvätt vi hade samlat på oss.

Vi har också planterat lite nya blommor, rensat rabatterna och klippt gräsmattor. Vi har också hunnit sitta i solen och läsa de sista tio dagarnas tidningar. När vi var och handlade tog vi också svängen över byn för att kika om det hänt något. Det hade det nog egentligen inte gjort, men alla blommor stod fortfarande lika fina överallt. Jag måste komma ihåg att ta reda på vad blombudgeten ligger på här i kommunen.



Annars är planen att vi beger oss mot Mot Stockholm och Viking Line i morgon när vi vaknat och kommit i ordning. Resan går till Åbo för att sedan därifrån ta bilen upp till Pori, eller Björneborg som vi svenskar kallar staden. Pori är Finlands tredje äldsta stad efter Åbo och Borgå. Den har ca 76 000 invånare och är Finlands tionde största. Vad ska man då göra där undrar en och annan. Jo, såklart ska vi åka och hälsa på våra nyinflyttade finska vänner, våra tidigare grannar. Dess historia är lite spännande då det var Sverige som gjorde Pori till den stora handelsstad den senare blev.

Idag vet jag inte var man ska göra där men återkommer med en rapport i början på nästa vecka...

Klockan halv ett rullade vi in på gården utanför. Desmo, Sivan och jag var då rejält trötta efter resan (kanske min korta sömn idag spelade in också?). Allt har gått bra undantaget genom Oslo (SÅKLART), där det tog nästan två timmar med det som borde gå på en dryg halv. Men det är regel snarare än undantag nästan oavsett vilken tid på dygnet man åker.


Desmo påväg ut på resa

Väl hemma så möttes vi av grannens katt som kom rusandes om mötte oss. Fast mest var det nog Desmo hon var glad att åter träffa. På framsidan möttes vi av enbrevlåda som mar så överfull attt jag aldrig sett något liknande. De sista utskicken var verkligen nedtryckta med våld. Ska vi skaffa större brevlåda, eller skippa reklamen. Något säger mig att det blir det sista..


Så mycket post denna gång. Såklart mest fönsterkuvert

Hörs i morgon ( dvs i dag)

Godnatt mina vänner

Så narmar sig dagen D, dvs den dagen då vi jobbat fardigt och ar på vag hem. Det ar i morgon det. Dethar varit en tyngre period denna gång an forra och varfor, det vet jag iten. Kanske att det bara blev en vecka hemma innan det var dags att åka igen. Jag marker på mig sjalv att jag langtar hem eftersom jag nu ar precis som jag var i borjan har i Norge, då nar jag åkte hem någon gång per månad.

Mitt humør blir allt samre och jag retar mig mer och mer på allt som jag upplever sinnesjukt har i landet (och det ar inte lite det). Jag ar så trøtt på det hela och jag misstanker att jag ar en pest att leva med. Precis som jag var forr har. Dessutom tycks jag bara bli mer och mer less ju narmre jag kommer hemresa. Man kunde tro att jag skulle bli besviken nar jag kommer hem eftersom allt inte ar så bra i Sverige, men det blir jag inte. Nej, tvartom så njuter jag i fulla drahela tiden och trivs alldeles fortræffligt med att vara i Sverige, aven om allt INTE ar ratt och fantastiskt.

Foresten så var jag inne och laste på min egen blogg och jag tycker det ar jakla trist att inte få med en bild eller två. Val hemma så blir det inte detsamma att lasta upp dessa då de redan ar gamla och har overskuggats av bilder som ar både nyare och mer spannande. Hur som helst ska vi nog få upp någon bild.

I morgon kommer jag sova till klockan ett. Sen ar det upp och packa och stada ut lagenheten. Man får ju inte ha djur dar så vi måste roja undan alla spår av den lille vanforingen Desmo. Just nu har vi med oss lite fleecefiltar som vi tacker over moblerna med eftersom de annars skulle vara fulla av katthår. Klockan 15 slutar Sivan, min livskamrat och tio ov er sitter vi i bilen, påvag ut ur detta Norge och med nasan soderover, mot morkaste småland. Foresten traffade jag en tjej från Oskarshamn har. Hon jobbade en vecka på "mitt" akutmottakk. Annars jiobbade hon på ambulansen i både Oskarshamn och Vastervik. Det var visst ett sidospår (ovanligt va?). Nåval, om vi åker klockan tre, eller strax darefter så kommer vi nog vara hemma strax efter 23 om vi stannar och rastar vid något tillfælle...

Återkommer på torsdag, kanske med en bild...

Ciao

Detta ar tredje gången vi åker till Norge med katten som sallskap. Det går bara battre och battre aven om resan inte går smartfritt. Det ar en hel del piping och klagan innan vi når fram. Detta trots att han verkar ha det ratt okej. Han tycks inte bli illamående eller drabbas av orolig mage. Det tycks mer som vanlig oro och en klagan ovar att behova sitta instangd.
For den som undrar, ja, sjælvklart stannar vi och rasatar honom.

Han har tidigare haft ett koppel som jag knytit en lång lina till. Det har han fått på sig och sen har vi gått ut på promenad. Foresten, promenad ar synd att kalla det. Det blir att gå ut. Det tar en timme att gå ett varv runt hyreshuset dar vi bor. Detta trots att det bara ar fyra uppgångar. Nej, han vill komma sig ut i graset och dar vill ahn ligga och vanta. Blickstilla och så hoppas han på att det kommer en fjaril, eller annu battre, en sadesarla och flyger in i munnen på honom.

Det har det annu inte gjort!

Idag kopte jag i alla fall ett riktigt koppel till honom. Detta bara for att folk ska se det typiska loplinehandtaget som hundagare har. Det har namløigen visat sig att folk stor jag bara står och spanar ute i buskarna (katten syns ju inte dar han ligger) och ag vill inte garna bli uppfattad som en fonstertittare el dyl.

 Han har med en del traning blivit valdigt mycket duktigare att gå an de forsta gångerna vi var har. Ar både Sivan och jag ute foljer han oss faktiskt i långa stycken som en hund. Men annars som sagt, blir det mest att ligga i graset och vanta.

I kvall lyckades han i tillagg rymma. Ut genom koksfonstret och så var han borta nar hon kom hem. Många timmar senare, ett antal telefonsamtal  och ett par deciliter med tårar får jag till slut bekraftelse på att han återigen dykt upp hemma. Ståendes på bakbenen, strackt upp på vaggen med frambenen, pipandes. Så vaknade Sivan av honom så nu ar hon glad igen och kan sova gott...

Bilder kommer

God natt

Dagens latta joggingtur i skogen gav, om inget annat upptækten att det fanns en god del svamp och då ar det framst kantareller jag tittar efter. åde har och dar utefter stigen fanns det små sota kantareller som vaxte. Jag gissar att redan på sonmdag ar dom borta eftersom folk då åter har tid att stanna och plocka. Idag ar det bara Ringerike Maraton som galler.

Tyvarr så ater varken Sivan eller jag svamp, men det ar en god anledning att gå på tur i skogen. Att bara strosa omkring och forsoka knacka koden for var svampen vaxer just i år. Det ska bli spannande att se om vi kan finna flotta svampskogar nar vi kommer hem.

men det går inte att få till har. Jag satsar på att få upp lite bilder nar vi kommer hem till nasta vecka. Det blir bara ett kort stopp for att packa om, innan vi åker till goda vanner i Finland. Det ser jag fram emot. Både besøket, men aven båtresan som vanligt...

Återkommer/HerrE

Nar man val ar ivag på jobbarvecka så blir det ganska intensivt. Man jobbar, ater och sover, men sen blir det inte så mycket mer. Vad vi gor ar att forsoka ta en joggningtur varannan dag ungefar. Det marks val att man inte ar på topp nar man springer. Eftersom det ar samma tur som jag nu lopt i flera år kan jag den utan och nnan. Likaså vilka tider jag ska springa på. Efter att ha sovit 4-5 timmar så marker man tidsmassigt en otrolig skillnad. Kanske inte så markligt.

En annan sak jag noterat ar de många loparna man moter i skogen. Det ar snart Ringerike Maraton och det innebar att massor av folk ar helt desperata. På dagens tur motte jag flera som springer, låter som om dom var jagade av djavulen sjalv och ideligen stirrande på klockan.

Maran går på lørdag och ar ett evenemang som lockar over 2000 deltagare. Man springer hel, halv, kvar eller i åttamannalag. Sjalvklart så kan man också springa i herr, dam eller mix. Forra året sprang Sivan och jag halvmara i lag. Men med en ond hoft som jag dragits med i månader har inte traningen blivit vad den ska och darmed står jag over detta år. Sivan daremot srpinger for sin gamla arbetsplats. Det innebar att jag får slapa mig upp vid tolv for att gå ut och heja på.

Som du kara lasare sakert noterat saknas prickarna over a o. Det finns ignet bredand dar vi bor och jag får smyga in lite text på jobbardatorn. Problemet ar bara att det ar sparrat och inte går att andra språk. Personligen anser jag att de tar lattare att lasa texten såhar an med de norska æ och ø.

HerrEriksson

Så sticker vi och jobbar. Eftersom det inte kommer vara lika varmt denna gång joppas jag vi får lite mer tid över för att blogga... Föresten, Fru G... husker du truserne?

Vi hörs!

I kväll var det planerat Mamma Mia eftersom dottern med pojkvän inte var roade av den när dom var här. I stället blev det Batman, vilket vi inte ångrade.  Nu i det trista vädret var det dags att se den andra filmen, den som fått så mycket beröm.

Redan förra gången borde jag misstänkt något då medelåldern var osedvanligt hög. Det var nog i huvudsak 50+ som gick för att se filmen. Idag var det långa köer, trots att det var en vecka sedan vi var där sist. Jag var tämligen säker på att det skulle vara gott om platser, men tyvärr gick det inte att kolla på internet. Så bion började halv sju och jag skulle bjuda Sivan på mat efteråt på valfritt ställe. Det visade sig dock när vi stod i kön att fok var upprörda. De som var gott vuxna. Det var slutsålt och trots att det inte framgick vilken film som var slutsåld så gissade vi på Mamma Mia. Väl framme vid kassan visade det sig att så var fallet. Inget att göra med utan vi planerade raskt om till middag på restaurang i stället.

Dock sade Sivan att hon ville se film  hemma i stället och jag föreslog då att vi skulle prova en pizzeria som jag hade fått för mig skulle vara bra (uteslutande på att den verkade ha en hel del kunder trots att den såg trist ut till det yttre och ligger ocentralt). Sivan nappade på idén och det visade sig vara en toppenpizzeria. Okej priser, riktigt kött på kebaben och lagom stora pizzor. Så det blev film med Irene Huss och kebabpizza. Trevligt och ovanligt eftersom vi inte ätit köppizza hemma mer än någon gång de sista åren.

Nu ska vi se nyheter och sedan fortsätta packa inför ny jobbarvecka. Du vet... restskatten omkullkastade mina långledighetsplaner

Jag har i tre år deklarerat i Norge. Under det första året gick allt bra och jag fick tillbaka några tusenlappar. Det andra året gick det sämre, eller i alla fall inte bättre. För efter det andra årets deklaration hände ingenting. Inga pengar tillbaka och å andra sidan heller inga pengar att betala in. Så bra då säger du, käre läsare. Nja, säger jag själv.

Det är nämligen så att jag inte ens har fått en bekräftelse på den skatt jag betalat genom bu eller bä. Bara tystnad från skatteetatens sida. Jag har ringt och pratat med dom flera gånger och varken fått bu eller bä då heller. Sivan har hjälpt mig (ifall det var språkförbistring) och samma sak igen. Dom ska svara och så sker varken bu eller bä!

Till slut fick Sivan tag på en (som det verkade) ordningsam människa inne i Oslo som lovade kolla detta och sedan återkomma. Det visade sig återigen att inget hände. Sivan ringer ånyo upp och ber att få prata med samma handläggare, vilket tyvärr är omöjligt eftersom hon har semester. Den hon vill prata med ber då Sivan atta återkomma om X antal veckor. Det vill dock inte Sivan utan berättar vad det gäller och vill nu, mycket bestämt, ha ordning i detta. Handläggaren lovar fixa det och sen väntar vi (igen).

Efter återigen ett antal veckor kommer det ett besked från skatteetaten. Eller det är egentligen inget besked utan bara en inkomst och skatteuppgift, helt utan uppgifter om det är pengar tillbaka, eller att betala in. Likaså har jag inte fått bekräftat att jag fått igenom utlänningsavdraget på 10% av bruttolön. I och med deta så ger jag upp. Jag gissar att jag egentligen sitter med restskatt, men ser det som deras bekymmer att presentera de uppgifterna och ett inbetalningskort. Det är nämligen så att vi utlänningar inte kan (som norrmännen) se innan om vi har betalt rätt skatt eller inte. Den sidan i deklarationen saknas.

Så var det då dags för årets deklaration i januari. Jag hade tjänat mer förra året än vad jag gjort någonsin i Norge. En iva-syrra tjänar från och med i år 380 000 (340 000 under förra året) NOk, vilket i svenska pengar är en god del.
Så det var med spänning tiden närmade sig för skatteuppgöret. Kuvertet kom och jag öppnade det.

Minus 38 800 blev det.

Så nu har jag att se fram emot 18 400 att inbetala i augusti och så tre veckor senare precis lika mycket.

Hur det då har gått för 2006 det har jag inte vågat fråga om. Det enda jag kan hoppas på är att de pengarna ingår i denna återbetalning. För tänk om jag frågar igen och får lika mycket till i skatt.... Men för den som undrar, jo, betalt skatt, det har jag i alla fall gjort!

Ciao

På önskemål av Sivan ska jag berätta att hon sett sitt livs första snok. Hon var och hämtade vespan medan jag duschade efter inlinesturen. Då när hon kom åkande tillbaka låg den där. Svart och fin med de karaktäristiska gula fläckarna bakom huvudet.

Jag hörde att någon ropade utanför, men förstod inte vad det var för bråk. Hon kom i alla fall stormande in för att finna en kamera så hon kunde ta en bild av snoken, men väl framme så var den försvunnen. Däremot kom en av granndamerna (appropå snok?) och berättade att hon för något dygn sett en snok under sin trapp. Hon trodde det var en unge och det Sivan såg var en stor, en vuxen. I alla fall tyckte hon att den såg stor ut där den låg. Vi får väl se om den dyker upp igen, eller om den väljer att förflytta sig dit jag tycker den hör hemma, dvs i skogen eller ner mot vattnet. Vi vill ju inte att den galna katten Desmo ska komma hemsläpandes med ytterligare kompisar.

Appropå Desmo och att det inte blev någon ormbild så lägger jag upp katterna. Vår och grannens där dom ligger som et gammalt äktepar och slappar ute i trädgårdsmöblerna...


Skönheten och odjuret, fast båda är snälla och trevliga

Igår belönades vi återigen med en fin dag. Det började grått, men ganska snart blev det blå allt större på himlen för att vid 11-tiden helt ha kopplat greppet på regnmolnen. Vi tog fram vespan för första gången på länge (beroende på regn och kyla) och begav oss ner till loppmarknaden som är  den första lördagen i varje sommarmånad, på torget. Man kan se skillnaden på semestertider och nu när hösten kommer smygande. Dels genom att det kanske var en bråkdel av bord som sålde. Men också genom klädseln folk har på sig. Det finns allt från stövlar och rejäla höstjackor till minimala shorts och kjolar.  Jag tror nog att de som valde det sistnämnda var de som hade det bäst. Sivan och jag som hade gått runt alla borden på 10 minuter fann i stället en parkbänk där vi satte oss i värmen. Här var det nog fler som borde ha satt sig och lossat upp jackorna. Det var nämligen en riktig sommarvärme som slog emot oss när solen höll sig borta från molnen. Det var härligt, det var sommar! Nu satt vi i över en  timme och bara tittade på folk som var på upptäcktsfärd mellan borden.

Efter detta begav vi oss hemåt för att äta lunch. Det blev bara ett par korvar med bröd ute i solen innan jag bytte om för att bege mig upp på taket igen. Utsikten för regn var 0 och jag tänkte måla skorsten och takfönster. Det blev toppensnyggt och förhoppningsvis håller det tätt fram till nästa sommar då vi kanske må göra underhåll igen.

När det var gjort spände vi på oss våra inlines för att ta en upptäcktsfärd genom staden. Det är bara att konstatera att det är härligt och lätt att åka inlines i denna stad. Gott om cykelbanor och asfalt, oftast av okej kvalitét. Nu blev turen på små vägar och cykelbanor i utkanten av staden och någon timme (eller lite mer) senare kom vi hem svettiga och nöjda.

Vi kastade oss nu i duschen för att sedan ta vespan och åka ner på stan och kika på visfestivalen som kommunen skulle anordna. Nu fann vi inte den eftersom den var flyttad från stadsparken till en annan plats inomhus. Vi visste inte var den låg och brydde oss heller inte om att fråga. Det var nämligen så att regnet nu var i antågande och vi hann bara upp till ICA så kom det en skur.

Vi parkerade under tak och gick sedan och strosade i butiken tills det slutat. Därefter åkte vi hem och grillade. Det blev favoriten helgrillad fläskfilé, majs, paprika och tomat. Det blev också Halloumi till och så hade vi ris. Gott som vanligt.

Slänger upp ett på bilder från torget med nya blommor


Sivan kikar efter loppisfynd på torget



Sommarens vackra blommarrangema

Idag händer ingenting. Det brukar vara så på söndagar och så är det även idag. Temeraturen har återgått till det vanlig för denna sommar, dvs ca 15 grader. Regnet lurar bakom hörnet och det är frågan om det ens är idé att planera för någon uteaktivitet. Om det blir så är det fråga om vi inte ska packa ryggsäcken och bege oss ut för att göra Gränsö runt på vandringsleden. Vi avvaktar lite så får vi se. Jag har annars en hög med filmer jag borde se, men de kan jag å andra sidan spara fram till långa jobbarperioder och den mörka hösten. Tv, är det inte tal om för ögonblicket utan det blir först om ett par veckor. :-)

Allergin har annars för tredje dagen i rad plågat mig. Trots allergimedicin blir jag inte helt ok, utan är endera trött och påverkad, eller så är jag full av vattentunnt snor och nyser oavbrutet. Kanske jag måste gå till läkaren nu i höst för att kolla upp vad det är. Huga, nu vet ju precis alla vilket förtroende jag har för läkare. Jag kanske bara själv ska hålla upp fingret i luften, känna in vindarna, och gissa vad det är jag inte tål.

Det slamrar nere i köket och jag antar att det är Sivan som satt fart. Jag ska kolla vad hon gör och vad hon har lust med.

Det var som det flera gånger den sista tiden varit, helt sanslöst vad regn det kom. Det svämmar över i takrännor och vatten tar sig in precis överallt. Jag kan inte låta bi att tänka på de som har källare. Jag bestämde för länge sedan att jag inte skulle ha källare och jag har bara blivit alltmer övertygad att det är ett otyg.

Idag är vädret lite svårt att sia. Det börjar bli blått borta i kanten när jag nu tittar ut genom fönstret, men det var helt grått i morse när vi stod uppp. Vi håller kort och gott tummarna för att det blir bra så får jag måla fönster och skorsten en gång till idag.

Planerna är annars lite vaga. Vi är nu på väg ner på stan för att gå på månadens loppis som hållls på torget. Det är också några få butiker som ska besökas. Sen får vi se om det blir några överaskningar väl nere i centrum. Det brukar kunna bli det. Det lär vara en alternativ visfestival i stadsparken men vi vet inte om det var idag eller i morgon.

Annars planeras grillning till kvällen. Vi försöker fånga de sista varma kvällarna  innan höstfukten är här...


Ciao

Invigning idag, trots att fotbollen varit igång ett par dygn nu. Bara invigning och avslutning lär kosta 400 miljoner. Det totala priset på hela evenemanget beräknas upgå till 240 milijarder kronor. Bara det är ett sinnesjukt vanvett och skäl till att bojkotta hela evenemanget. Speciellt som Kina inte är ett land i välstånd.

Jag har efter lite funderande beslutat att genomföra min egen OS-bojkott. Inte på grund av dett sinnessjuika penning- slöseriet utan av rent politiska skäl. Varför Kina överhuvudtaget kom så långt som dom nu gjorde är för mig en gåta och jag kan inte låta bli att tänka att hela OS-kommiten är en samling döva och blinda gubbar som inte har en aning vad som händer och sker i världen överhuvudtaget.

Har det gått dom helt förbi att Kina fortfarande är en diktatur där människorm slängs i fängelse och avrättas helt godtyckligt. Attt folk som är regimkritiska slängs i fängelse på ett sätt som Sovjet gjorde för mer än 20 år sedan (och som vi var väldigt duktiga på att fördöma då). Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör journalister, Os-folk och idrottsmän sitta och försvara olympiska spelen och vårt närvaro där. Det handlar om pengar i handen, ingenting annat. Som alltid med idrott nuförtiden.

Man hävdade med en dåres envishet att OS skulle kunna användas som påtryckning för att förbättra dom mänskliga rättigheterna, men vad hände? Jo dom försämrades. Inte på många år har så många människor slängts i fängelse fär sina åsikters skull. Man har snävat till censuren både via internet, tidningar, radio och tv. Journalisterna som är där får finna sig i att inte kunna röra sig fritt, inte säga vad dom vill. Internet är censurerat och en mängd internetsidor går överhvudutaget inte att komma åt. Man har helt enkelt spärrat åtkomsten. Regimen vägrar svara på varför, eller vilka sidor som är förbjudna. OS-sändningarna i sig sänds inte direkt utan med 30 sekunder fördröjning. Detta för att man ska kunna flytta sändningar eller blixtsnabbt kunna byta kameror om det sägs eller görs något för Kina olömpligt.

Detta vore kanske något att stoppa och tänka på en sekund då Du sitter där. Kanske större delen av OS. Vad är det du stöttar genom att sitta framför tv-apparaten? Usch! Nu är jag riktigt förbannad!

God natt
//HerrEriksson

Idag har det varit bra väder. Inte så att solen skeb från klarblå himmel, men den har doock skinit i perioder. Vi har därför passat på att göra diverse renoverignsting på huset. Det var i huvudsak taket som gällde idag. Det var en hel del färgsläpp på skorsten och takfönster som nu är målat en gång. Om vädret håller sig ska det målas en gång till i morgon. Vi har också tvättat burspråk, eller Sivan tvättade och jag sköt tegelpannor så hon hade någonstans att sätta fötterna.  I samband med det passade jag också på att ta bort en hel del mossa som växte på pannorna.

På baksidan fann jag ett fågelbo och på framsidan fann Sivan en fladdermus under en panna som jag skjiutit upp. Jag missade den helt. Annrs bjöd dagen på få överaskningar. Vi hann en stund i solstol med en god bok, vi hann springa en tur och vi har nu grillat kvällsmaten. Vi föll för grupptryclket då någon granne tände gri luktade otroligt gott.

Jag har målat skorsten och fönster


Sivan i sin tur skurar takplåt och burspråk


Desmo tog sig på oförklarligt sätt upp. Stegen? är i alla fall mest nyfiken

Så har jag bara en del kvar. Den skulle handla om det norska inäggninggsystemet för patienter. Jag hade egentlige tänkt att det slulle vara fristående eftersom inläggelserna här mest var en systemgrej.  Men medan jag gått och funderat så insåg jag att det inte var så enkelt. Systemet inbjuder verkligen också till det jag tidigare skrivit om, att skydda sig själv.

I Norge har man ett system som bygger på kommunal legevakt, fastlege och lege på sjukhuset. För saker som inte är akuta ska du vända dig till din fastlege. Det kan vara åkommor som kan vänta ett par dagar, vaccinationer, remisser till andra undersökningar av specialist mm.  Den kommunala legevakten ska du gå till vid akuta sjukdommar och skador. Det är saker som så snart som möjligt bör påtittas av läkare. Det kan t ex vara akuta magsmärtor, smärtor i bröstet, olika former av trauma såsom fall, skärsår, stukningar osv. De patienter som inte legevakten klarar av att hjälpa skriver han en hänvisning (remiss) på till akuten, eller planerad mottagning för.

Direkt till sjukhusets läkare är det väldigt få som ska komma. Det är i huvudsak de som bedöms som livshotande sjuka och de som kommer med ambulans. Det är svåra trauman såsom fall från höga höjder, trafikolyckor, suicidförsök, och på vissa sjukhus allvarligt hjärt och lungsjuka. Det finns lokala föreskrivfter vilka patienter somk får gå direkt in på sjukhuset utan att passera legevakten.

När jag först kom till Norge och började på akuten var jag väldigt imponerad över detta ordningssystem. Att det gick att få tid hos fastlegen, ofta samma dag till och med. Och att legevakten tog hand om alla dessa småting som dyker upp och som får de svenska akutmottnagningarna att gå på knäna av arbetsbörda. Fantastiskt!

Efter en tid inne i systemet fick jag dock upp ögonen för svagheterna. Det första jag noterade var en dubbelfakturering som jag själv tyckte gränsade till bedrägeri, men som kan fortgå eftersom det är två olika vårdformer. Kommun och stat.
Patienter som går till legevakten får nämligen betala 300 kr för undersökning. Sen tillkommer ersättning för eventuella mediciner, röntgen och möjliga förband. Så långt går det an (även om man som svensk reagerar på¨att precis allt ska betalas även fast man har en skattefinansierad sjukvård). Ett läkarbesök slutar alltför ofta på 1000 kr.

Men låt nu säga att legevakten är det minsta osäker på sin bedömning (nu börjar sejfandet) så kommer han med största säkerhet sända patienten vidare till sjukhusläkaren för en andra bedömning. Säkert med tanke på att det är en mer erfaren läkare med eventuella speciallistkunskaper som jobbar där. Nu vet ju vi, du och jag, vem som står på akuten. En ung läkare som för första gången i sitt 25-åriga liv ska träffa patienter och göra korrekta bedömningar. Är det sedan natt så finns inte planers möjlighet att ringa bakvakten som för länge sedan gått och lagt sig för att sova.

Vad gör man då. Ja, endera tar man åter trehundra kronor i betalning och håller med legevaktslegen i hans bedömning (patienten får gå hem, trehundra kronor fattigare efter ytterligare en exakt likadan undersökning). Det ska ju tämligen mycket till för att som ung och oerfaren (akutläkaren) gå emot en som kanske har 10, 20, 30 års erfarenhet bakom sig (legevakten alltså). Det kan också innebära att man kompletterar med ytterligare undersökningar och prover, dvs mer pengar att punga ut med för patienten. Har sedan patienten tur/otur får dom gå hem och slippa inläggning. Kanske kallas dom för en  ny kompletterande undersökning hos en mer erfaren kollega (mer pengar i utgifter) eller så är dom färdiga.

Vad som däremot händer i mängder av alla fall som kommer är att patienten blir inlagd. När läkaren som får patienten i sin hand vågar inte han  (eller hon) heller stå för något beslut. Det är bara att det finns ingen annan att hänvisa vidare till. Alltså använder man den gamla metoden, inläggning för utskrivning i morgon (om det finns någon som vågar skriva ut då vill säga). Det innebar att det snart återigen var både fullt och överfullt på sjukhuset.

Att från legevakten sända vidare för att man inte kan, eller vågar fatta beslut är såklart helt avhängigt vilken läkare det är. Vissa är duktiga och levererar ytterst få patienter för vidare värdering. Andra är fantastiskt osäkra och lyckas få den minsta sak att komma in til sjukhuset för att få bekräftat att den första lä karen tänkt rätt. Att sejfa..

Sitter sedan läkaren många mil från sjukhuset så minskar såklart tröskeln för att sända in. Har man som patient 20 mil eller mer så krävs i stort sett bara en liten fis på tvären innan amblansen står för dörren. Har sedan läkaren både fem och tio mil hem till patienten, klockan är två på natten, så är det såklart enkelt att ringa sjukhuset och säga att jag sänder ner en patient för inläggning. Detta utan att ha sett patienten alls. Kanske inte ens ha pratat med densamma utan med en anhörig som sitter många mil bort, både från läkare och patient.

Har jag då någon lösning på problemet? Nja, jag och många med mig menar att den högsta kompetensen ska vara på akuten. Likaså på legevakten. Läkarna som går på akuten får också efter en tid bemanna legevakten, vilket såklart för att det blir låg kompetens där med. Läkarns själva gör det gärna då det är ett ytterst välbetalt arbete med hög grundlön, fina tillägg och extraersättning per patient som kommer på besök. Så, frågan är bara hur vi ska få erfarna läkare att gå på akuten. Dom har gjort sitt hundår där och vill som regel inte visa sig där mer än möjligt....

Desmo och jag fann igår ett getingbo i ett av barrträden i slänten ut mot gatan. Det tog en stund att lokalisera det, men så småningom förstod jag att det var inne bland grenarna dom byggt sitt bo. Dom ska få till hösten på sig innan både trädet och boet kommer försvinna.

Desmo den nyfikna katten lyckades såklart reta getingarna så han blev stucken trots att dom egentligen inte var speciellt argsinta av sig. Han for hur som helst iväg med en väldig fart och körde sedan huvuvet i backen som hundar brukar göra.

Inte lärde han sig något av det. Idag har han gjort flera svängar på sväng förbi boet. Om han blivit stycken ännu, det vet jag inte, men nyfiken är han på surrandet.

Desmo kikar i getingboet

Det var nästan så solen bröt igenom vid femtiden och Sivan och jag drog därför på oss våra inlines för att ta en tur. Det blev en halvtimme i full fart och sen var vi ordentligt svettiga. Vi belönade oss efteråt med hemlagad pizza med rödvin. Nu åskar det och det är därför strax dax att dra ur sladden till datorn. I morgon har dom lovat regn och bliur det så ska jag ta ett kort på alt vatten som står här utanför....

Sivan sitter förnöjd på trapppen, efteråt

Till dess, ha det!

Idag har vädret varit ok. Därför passade vi på att hyra kärra och köra iväg diverse sopor som låg och väntade. Vi tog också de två stygga kompostbehållarna som leget i ett par veckor nu. När vi ändå hade kärran så tog vi svängen förbi blomsterhandeln och köpte en hel hög med blomjord som vi senare fyllde up i slänten. Det mesta av arbetet stod såklart Sivan för, medan jag gjorde lite av varje (lunch, kantklippning, gräsklipp m.m.

Nu återstpr bara småplock och lite mer blommor

När det var klart kastade sig Sivan övar plattorna och började byta ut de rena betongplatorna mot de av dansk sjösten. Vi ska så småningom byta ut alla betongplattor mot sjöstenen, men vi väntar på att någon ska komma och säga att dom vill ha de som blir över eftersom vi har mellan 60-70 stycken. Själva behöver vi max tio stycken. Jag satte ut en annons på Blocket igår, men intresset är svalt och jag anar att vi själva kommer få slita med att lasta på kärra ch köra på tippen.
Tanken var i alla fall att vi skulle få den röda klätterrosen Desperado (som vi köpte i Norge nu) i jorden. Den ska få växa mot förrådsväggen, även omjag vet att det kommer förstöra träet så småningom. Föresten fann jag också en fin gul ros som jag tror jag ska köpa nästa gång jag åker och jobbar. Den ska i så fall få pryda planket mot grannen.


Den röda klätterrosen går i vattensjuk jord mot husväggen

I kväll åkte jag upp till färgaffären ochköpte takfärg. Jag har tänkt mig upp på taket i morgon för at måla takfönster, fläkt och skorsten. Som det ser ut nu så har färgen släppt och behöver bättras på. Det finns som snes ett oändligt antal saker som ska fixas utan att det egentligen syns att det blivit bättre.

Så passade vi på att göra staden igen eftersom våra ungdomar hade åkt hemåt och vi fick ta den tid vi ville på oss i butikerna. Det blev en hel det provande av kläder och så tittade vi på massor av saker. Jag fortsatte mitt letande efter Jamie Oliver´s stekpanna, men fann ingen idag heller. Jag får nog sätta mitt hopp till Norge i nästa vecka.

Vad vi däremot fann på stan var Storbandslandslaget. Ett gäng härliga grabbar som spelade storbandsjazz så det gungade på Fiskartorget. Att det kom en liten, liten regnskur just då var det ingen som brydde sig om. Det är väldigt stilla i Västervik nu jämfört med för två veckor sedan. Det finns lite turister, främst holländare och tyskar, men även några få svenskar. Vi som är kvar uppskattade i alla fall musiken och stod kvar i regnet.

Storbandslandslaget spelar gladjazz

Efter det åkte vi en tur genom gator vi inte färdats på tidigare. Vi fann då en Röda Korset Kupan där vi stannade. Som vanligt i Kupan fann vi ingenting. Det är märkligt att Röda Korset har så svårt att få till detta med återvinning och bruktgrejor. Lite kul blev det i alla fall när en man kom in och ropade. Han undrade om ägaren till den röda bilen som stod mitt i gatan befann sig i butiken. Såklart han gjorde eftersom ägaren var jag. Återigen hade jag glömt dra i handbroms och parkerat utan växel i. Då backen inte var så brant utan bara lätt sluttande så tog den nog sin makliga tid på sig medan den baklänges rullade ut i Esplanaden. Det var nog heller ingen risk att någon skulle bli skadad. Så fort gick det nämligen inte.

En borttappad bil återfunnen mitt på Esplanaden

Så var vi framme vid den sista delen av vad som händer på våra sjukhus. Denna gång ska jag berätta hur en vanlig natt ser ut på jobbet när det är som allra värst.

I det vanliga när det kommer en patient så åligger det sjuksköterskorna en del standardundersökningar innan läkaren kommer in. Detta bara för att läkaren ska slippa sitta och vänta på en del svar. Så när patienten kommer skriver vi in dom i datasystemet vilket praktiskt innebär att dom har blvit inlagda (det utan att läkaren sett på patienten). Därefter kollas deras anhöriga upp (rätt anhörig med rätt telefonnummer osv) och att fastlegen stämmer. Därefter beställer vi de blodprover läkaren vill ha som akutprover. Det är oftast inte, eller borde inte vara så svårt eftersom medicin har sitt provpaket och kirurgerna sitt. Sedan finns det ett par tilläggsprover som man beställer vid vissa sjukdomsfall.

Sen var det administrativa jobbet klart och då vidtar det prktiska. ALLA ska tas puls och blodtryck på, en temp tas och den ska helst vara rektalt (i baken alltså eftersom temperaturen är exakt där) i alla fall på magsmärtspatienter. Andra kan möjligens accepteras med en axillär. Vi tar ekg på de som möjligens ska opereras och de som kommer för smärtor som skulle kunna vara hjärtrelaterade. I de alra flesta fall får patienten också en venflon. Det är den lilla inneliggande kanylen som man kan få dropp och läkemedel i.
När nu detta är klart har som regel patienten fått en blå patientskjorta på sig och ligger med täcket uppdraget till hakan.


Det är dags för läkaren att komma in. Han har då som regel varit hos en annan patient under tiden vi ordnat med detta. Ibland sitter han och väntar på att vi ska bli klara.

På sjukhuset där jag jobbar skojar man och säger att du måste bli röntgad för att bli innlagd. Det är inte alls taget ur luften utan de allra flesta ska röntgas på ett eller annat ställe. Alla medicinska patienter SKA gå förbi och röntga härta och lungor, oavsett hur pigga eller sjuka de är. Till och med de som ska på intensiven ska gå förbi röntgen för att ta ett par bilder. Undanmtaget är det som i princip är så dåliga att de riskerar att dö. De röntgas när de kommer upp på intensiven, liggandes i sängen.

För ett par år sedan så kunde bara bakvakt beställa CT-undersökning. Då skedde det vi stora trauman och misstanke och blödningar uppe i huvudet. Idag, något år senare är också CT en standardundersökning som vilken läkare som helst kan beställa. Det beställs dessutom för de mest märkliga tillstånd. Det kan vara vanlig huvudvärk och det kan vara den som bara är full. Det handlar om att skydda sig ifall det skulle vara något där. Att man sedan inte har kompetens att tolka bilderna, eller kanske inte ens är intresserad, Det spelar ingen roll, du kan visa att du har tänkt och du har undersökt, oavsett det gäller röntgen eller CT.

Om det kommer en patient som har det tungt med andningen vill läkaren oftast ha en blodgas. Det är ett blodprov som tas direkt i artären (det man kallar pulsådern) för att direkt kunna (via en maskin) se hur patienten klarar att syresätta sig. Detta är ett prov som det gått lite mode i och idag vill många, framför allt medicinläkare ha det provet på alla patienter. Varför? Säg det. Det troliga svaret är nog att man vill veta, eller bara för att det är bra att ha.

Det dök för något år sedan upp ett nyttprov som heter pneumokockantigen. Det är ett urinprov som ger en antydan om patienten har pneumoni (lunginflammation) eller inte. Laboratoriet trodde i sin oskuldsfulhet att dom skulle få ett eller ett par sådana i månaden. Verkligheten gjorde att när de nybakade akutläkarna fick höra om detta så beställdes det. Inte ett eller att par per månad utan mängder, varje dygn. En del läkare beställde det på i princip varje patient för att visa på att det i alla fall inte kunde vara pneumoni.

Så fortsätter det på samma vis. Blododlingar som tidigare togs vid feberfrossa tas som standard idag så fort patienten har förhöjd feber. Likaså tas idag alltid urin och näsodlingar. Undersökningar som mycket sällan ger något mer än att det just inte fanns något där. Men likandant här. Man kan göra det och sen vet man. Vet att man inte missat något!
Man beställer slentrianmässigt akutprover dygnet runt som sedan ingen (i alla fall inte läkaren) tittar på eftersom de i alla fall tar ett dygn eller två att få svar på. Man kan då undra varför det ska tas akut till en betydligt större kostnad.

Man ordinerar slentrianmässigt puls och blodtryck 1, 2, 3, 4 gånger i timmen utan att det egentligen finns fog för det. Den enda anledningen är i så fall att läkaren vill skydda sig, ifall något skulle hända. Man beställer blodprver på färdigbehandlade patienter för att visa att man gör något. Man ska ha ytterligare EKG, eller så lägger man patienten på telemetriövervakning (ett ekgsystem som man bär på sig dygnet runt). Alltför ofta utan att det finns indikation på hjärtsjukdom utan mer som ett vanligt övervakningssystem. Att patienten sedan blir grinig och kanske till och med utsliten genom att inte få sova eller utsättas för ständiga undersökningar bryr man sig inte om. Man måste få veta!

Sist men inte minst. Det finns några andra saker som uppstår som bieffekt av detta. Kommer allt detta patienten til godo. Nja, tveksam. Undersökningar som görs av skälet att läkaren vill veta, eller vill visa att han tänkt på allt gör ibland att patientens egentliga behandling får vänta. Vänta på att undersökningarna blir gjorda. Självklart kostar alla dessa undersökningar en otroligt massa pengar. Dina och mina skattepengar och i tillägg pengar som jag kunde fått en anständig lön för eller som skulle kunna använts för behandling av ett eller annat.

Sist men inte minst. Läkaren ordinerar men utför han något av alla dessa saker själv. Nej, det ska någon annan göra. Till och med händer det att (inte ovanligt) läkaren ber sjuksköterskan kolla upp undersökningar eller blodprover som är tagna så han kan gå och lägga sig för att sova. Alla dessa undersökningar och provtagningar blir många årsarbetstimmar som ska utföras. Alltför många gånger helt i onödan.

Den sista aspekten av onödiga undersökningar är följande. Vill vi verkligen veta allt som händer i kroppen. Är det sjukvårdens sak att finna våra sjukdommar långt innan vi märkt av dom själva. Det händer hela tiden och leder inta alltför sällan till långa och behandlingskrävande operationer, eller krävande medicinska behandlingar hos patienter som inte har alltför lång tid kvar i livet.

Det är en annan diskussion, men den tar vi inte nu... Vi nöjer oss med att konstatera att det är en märklig sjukvård där du plötsligt visar på alla de sjukdomar du i alla fall inte lider av...

I söndags kom min dotter med käresta på besök. Dom har inte varit i Västervik tidigare och därför skulle det såklart bli extra kul att visa dom vår nya hemstad. Nu ville det sig inte helt. I måndags när dom kom så var det lite sol, emn ganska snart kom monsunregnen och det lite kyliga vädret igen. Sedan har det bara fortsatt så i tre dagar nu. Idag var det en stunds uppehåll och vi bestämde oss för att ta oss ner på stan.

Innan desstog vi oss ut på Gränsö för att visa slottet och det vackra ekhagarna. Jag måste väl erkänna att de somriga och gröna ekhagarna inte helt var desamma idag då det var grått och regnade. Det finns just nu ingenting som påminner om sommar. Regnet ska visst fortsätta veckan ut och i nästa vecka är det jobb igen. Trist och tråkigt eftersom vi inte fått en enda baddag som faktiskt varit njutbar eftersom det fortfarande var ca 18 grader i vattnet när vår semester var slut.

Nu ska vi väl inte helt hänga oss upp i det då sommaren i övrigt varit underbar. Det har varit massor av aktiviteter och kul arbete här hemma så vi kan nog inte vara missnöjda. Bara lite, lite besvikna.

Dottern åker hemåt i morgon. Det är såklart trist, men det är ju samtidigt så som det ska vara. Banen blir stora och har sitt liv. Jag behöver ju bara gå till mig själv för att se hur jag trivs att sova borta. Nej tack! Jag har alltid helst åkt hem för att sova.

I stället önskar jag dom välkomna tillbaka, när helst dom vill.

Det finns som jag lät antyda ytterligare ett skäl att lägga in patienter och då gäller det nog mest Norge. Där finns ett fenomen med resväg. Patienter som på kvällen, natten har åkt tre mil och däröver ska inte behöva åka hem för att det är så sent (och långt) därför lägger man in dom över natten trots att det inte finns det minsta medicinska skäl. Man an nog säga att det gäller alla speciallitér.

Patienterna kan alltså utan att tänka sig för begära ambulans för att man vaknar med lite magont, åka 3-25 mil mitt i natten och förvänta sig att få bli inlagd till i alla fall nästa dag. Det blir man också. Precis som om det skulle vara kortare väg hem dagen därpå. Ett av de värsta exemplen var just en ung man i 18-årsåldern som åkte ambulans de 20 milen till sjukhuset. Klockan var närmre fyra på morgonen då han kom in och då var han sedan en bra stund smärtfri (dom är allför ofta det med dom reseavstånden). Pappan kommer med egen bil efter någon halvtimme för att då konstatera att sonen är undersökt och att det inte finns något fel att upptäcka. Däremot kommer han läggas in över natten eftersom det är sen och långt hem.

Det får till följd att pappan har åkt hela vägen för ingenting. Vi föreslår för läkaren att sonen kan åka med pappan hem, men då hamnade vi i det andra problemet. Att våga fatta beslut och att ta konsekvens av det. Nej, nu vill han ha patienten kvar för övervakning (trots att han just innan menat att det ingenting var).
Så efter tio minuter på sjukhuset får pappan sätta sig i bilen för att återigen åka de tjugo milen. I tillägg ska sägas att han visste att sonen med största sannolikhet skule skrivas ut på förmiddagen efter (vilket han såklart gjorde eftersom det inte var något fel på honom). Vem tror ni hämtade honom, jo, pappan såklart!

Ett annat fall var mannen som skulle komma för att ta bort en liten utväxt från en tå. Ett ingrepp som skulle göras på operation i lokalbedövning. Tidsåtgång, max trettio minuter. Det var mycket att göra och det hanns inte med den dagen det var planerat. Han behövde såklart inte åka hem de tre milen eftersom han var gammal och det var långt och sent :-)
utan i stället lades han in på kortvårdsavdelningen. Inte en natt! Nej han blev kvar i två och ett halvt dygn eftersom det var fullt på operation dagen efter med och den lilla operationen skedde först den tredje dagen.

Här har vi alltså ytterligare ett skäl till att slippa ta ansvar genom att sända patienter hem. Lång resväg, sent på dagen eller att man är gammal duger också gott för att skjuta beslut framför sig.

Vem tusan vill vara ekonom eller politiker och försöka rätta till sådant här?

Ett annat sätt att skydda sig själv mot eventuella fel och anmälningar är att lägga in flertalet av de patienter som söker akut. Det är inget norskt fenomen, utan var precis lika vanligt i Sverige. På en akutmottagning jag jobbade fanns 23 platser i anslutning till akuten. Det kallades korttidsavdelning och var i första hand till patienter med max tre vårddygn. Man menade att det var lättare att skriva ut patienter från denna avdelning än från de vanliga. Likaså var det lättare att få kommunen att ta hem de äldre patienter man hade skyldighet att enligt lag ta emot. Därför lades såklart alla äldre patienter med oklara diagnoser här på grund av att de på vårdavdelning kunde bli liggande i månader (i värsta fall) innan kommunen lyckades ordna plats åt dem.

Åter till korttidsavdelningen. Denna avdelning var alltid full och det är inte ofta jag kan minnas att det fanns ledig plats där. OM det skedde så var det en timme eller ett par under eftermiddagen och i glappet mellan de som nyss hade åkt hem och de som satt på akutmottagningen och väntade på att bli inlagda. Alltför ofta kom redan på morgonen akutläkaren ut för att förhöra sig om vem som (mest troligt) var den som skulle gå hem först. När han fått veta det så satte han upp en liten markerning där för att visa sjuksköterskor och kollegan på den andra speciallitén att platsen var upptagen.

Vad ar då detta med att beskydda sig själv att göra undrar du käre läsare. Jo, alla sjukhus både i Sverige och Norge försöker och är ålagda att spara pengar. Det innebär att man bör försöka hålla antalet inläggningar nere så långt som möjligt. Då det även här är så att kompetensen sitter på ett annat ställe på sjukhuset ( över och under- läkarna som sitter på mottagningarna och har planerade patientbesök) blir det att de unga och oerfarna (tyvärr ibland helt utan erfarenhet) ska ta emot dig när du kommer och är akut sjuk. Tänker vi då lite längre så är ju inte akut sjuk INTE hosta och förkylning utan betydligt mer allvarligt sjuka såsom hjärtinfarkt, hjärtstopp, allvarliga astmaanfall, stroke och trauma av olika slag. Alltså, många gånger allvarliga, livhotande tillstånd och det är alltså detta som är akutläkarens arbetsupgifter.

Nu vet ju alla att det inte fungerar så. Att alla möjliga sorters patienter söker till akuten, även de som borde behandlas på vårdcentralen. När det då gäller de äldre som av olika skäl har svårt att klara sig hemma blir det allför vanligt att de läggs in på sjukhus. Inte för att de är sjuka och behöver vård utan mer för att de är gamla och vill ha kvar sovrummet på övervåningen (och idag inte orkar gå i trapporna) eller att de inte orkar laga sin mat, klarar att sköta sin hygien  m.m. Det är egentligen kommunens sak att ordna med denna service, men eftersom de inte har kapacitet, eller
organisation till detta så blir det sjukhusens sak att ordna under tiden kommunen försöker ordna situationen .

Ett annat skäl, och kanske minst lika vanligt är att lägga in när man inte har en aning om vad som felar patienten. I stället för att då kräva bakvakten ner till akuten (en äldre läkare med mer erfarenhet och kompetens) väljer man att i stället lägga in patienten till dage därpå.Det fina med detta drag är att du slipper anmälas för att ha skickat hem patienten med en allvarlig sjukdom (som du missat) eller ännu värre.... inte heller behöva kontakta bakvakten för att fråga denna om hjälp (en bra läkare sköter sig själv och behöver aldrig hjälp)

Så nu lägger man in folk i stället. Alla de som man inte vet vad man ska göra med. Sedan får någon annan ta problemet i morgon. För om jag har tur är det en annan läkare (med mer erfarenhet) som går rond i morgon och vet vad som ska göras. Om inte annat och om patientens tillstånd är ofarligt skrivs den bara hem. Ingen fara skedd alltså (bara  ett tiotal tusen kronor  per patient som försvann på just ingenting. Eller om det är en lika oerfaren läkare här så riskerar patienten att bli kvar ytterligare en tid. Kanske upp till en vecka utan att några egentliga beslut fattas och med fortsatta provtagningar och undersökningar dagligen (för att man vill visa att man gör något).  Eller så fann man något av en slump (som kanske inte ens hade med sjukbesöket att göra) som bör behandlas.
Mer om det i morgon.

I Norge gäller lite andra regler för inläggning, mer om det senare för nu ska jag ner på stan..

Seeyaaa

Det har hänt något nytt på sjukhusen igen. På väg til jobbet för en vecka sedan hörde jag på nyheterna att unga, svenska läkare använder 16 % av sin arbetstid för att beställa och utföra prover och undersökningar som inte var relevanta för patientens inläggningsorsak. Det ska man sätta till det faktum att läkarna klagar på att mer än halva deras arbetstid brukas till olika administrativa uppgifter såsom signering och journalhantering, möten m.m.

Säkert tycker en och annan att "det är väl bra att bli ordentligt undersökt när man ändå är inne". Men så enkelt är det ändå inte. Minsta undersökning kostar tusentals kronor och det är våra pengar som ska finansiera detta. Dina och mina skattepengar. Ett enkelt blodprov kostar en hundring och då ska man veta att det ofta i en inkomststatus tas prov på 20-25 olika saker. Sen fortsätter det genom hela sjukhuserioden. Ska läkaren sedan ha ett akut prov mer än dubblas kostnaden. Röntgenundersökningar, CT, MR osv är undersökningar som kan slå vilken budget som helst i sank om alla ska ha det. I tillägg ska väl sägas att röntgen fortfarande inte är nyttigt. Radioaktiv strålning är cancerframkallande på sikt, även idag.

I tillägg till detta ska läggas ytterligare en faktor som de flesta ordinerande läkare inte tänker på. Det är att någon ska utföra alla dessa undersökningar. Undersköterskor, sjuksköterskor och biopersonal m fl far runt som skållade råttor för att utföra 16% som saknar relevans för vårdtillfället. Det blir såklart en och annan extra som måste anställas för detta.

Varför gör man då dessa undersökningar. Ja, enligt undersökningen var de av egna skäl (oklart vad, men det är säkert privata sådana), det var upplevda förväntningar av patient, anhörig och kollegor. En annan orsak var att man var rädd för att göra fel och rädd för att bli anmäld. Rädsla för att missa något viktigt var också angiven orsak.

Varför har det då blivit såhär? Ja skälen ovan räcker långt. Men en annan faktor är att läkare sällan eller aldrig kritiserar varandra. Det är du och käre broder men att kritisera en kollega, även med lägre rang, det gör man inte. På morgongenomgången blir man inte ifrågasatt för märkliga och onödiga undersökningar man beställt. I stället verkar det som man respekteras som en läkare som tänkt på allt (utom landets och sjukhusets ekonomi då). Det finns tyvärr en lång tradition att läkare fnyser åt våra politiker och deras försök att spara.

Ytterligare ett skäl till oförmåga att spara och hålla igen på inläggningar och undersökningar är läkarnas kompetens. På våra akutmottagningar runt i landet går äkare som många gånger nättopp aldrig sett en patient. Speciellt på landets mindre sjukhus där läkaren med erfarenhet finns någonstans i bakgrunden, i värsta fall hemma ett par mil bort. När du som nybliven läkare ska börja jobba blir du utsatt på ett sjukhus och i värsta fall blir det just en akutmottagning. Du får en kort introduktion och sedan är det dags att börja. Du får i mångt och mycket klara dig själv och har du tur får de en bra bakvakt som du kan be om hjälp och ännu bättre, kanske t o m han kan komma och hjälpa dig. Har du en dålig bakvakt står du där, ensam.

Det är lätt att se vem som får hjälpa denna stackars nyutexaminerade läkare. Sjuksköterskan såklart. Det blir då lite märkligt när det kommer en läkare som vet detta med rang och har ett markeringsbehov. Mer om den biten en annan gång. Vad det handlar om är att den stackars läkaren är otroligt ensam och övergiven. Det är säkert lätt att hamna i fällan att beställa en stor, dubbel allt när det kommer en patient. Oavsett det är en enkel lunginflammation eller något så allvarligt som en sepsis...

Så var arbetsveckan slut (tio nätter) och jag satte mig i bilen för att under sena eftermiddagen åka hem. Det blev rätt så sent, men det var det utan tvekan värt. Efter tio dygn i en liten sparsamt inredd hybel med bara det allra nödvändigaste (även när det gäller mat tyvärr) så tyckte både lymmeln Desmo och jag att det var dags att åka. Dessutom får jag idag besök av dotter och pojkvän.

Husdjur i Norge

Det var en resa som gjorde mig helt förundrad då jag noterade att HELA Norge var ute på tur. Det började snart nog efter Oslo med att trafiken tätnade in mot staden. Då var klockan närmare 6. Körena byggdes på och vid Fredrikstad stod det sedan helt still. Sen fortsatte det så, mil efter mil ända fram till gränsen. Där var det kontroll och det bidrog alldeles säkert till kaoset.

Vid gränsen bar det lite bredare väg och då lättade det en stund, för att sedan stoppa upp igen. Det var helt märkligt. Lördag och kö ända från Strömstad klockan 19 en lördag. Som om det inte var nog fortsatte de norska turisterna/handlarna att åka hemåt. Ner till Uddevalla var fortfarande tre av fyra en norskregistrerad bil och fortfarande innan Göteborg var det en god del norrmän som var påväg hemåt.

Nu stundar en veckas ledighet innan jag tar ett nytt tag på jobbet. Därefter tänker jag ta en riktig långledighet en bit in i hösten (om det sedan blir så, det är en annan sak).


Desmo som innekatt har trist. Fäktar efter björnar på tv!