Aktivt uteliv

På hemresan från Norge var jag i valet och kvalet om jag skulle stoppa och äta, eller satsa på att stäckköra ända hem. Jag reste klockan halv två och såg möjligheten att vara hemma vid åttatiden på kvällen. Jag hade lite godis och ett par flaskor med dricka så egentligen borde det gått bra. Och egentligen borde jag ha gjort detta.

Men i Göteborg gick det så trögt på grund av vägarbeten och blåsan gjorde sig påmind. Först tänkte jag stoppa på McDonalds vid Stigs truckcenter, men med köerna som var där tänkte jag att det skulle vara bätte att stoppa i Borås där det sällan är varken mycket folk eller bilar.

Sagt och gjort! Väl framme så skulle jag svänga in på parkeringen och just då, just när jag är på väg in får en bil för sig att den ska ut. I med backen och så kommer den i bra fart emot mig. Jag styr undan och hamnar kort och gott uppe på en mittrefug med både höga kanter och stora prydnadsstenar. Jag vet inte om det var de höga kanterna eller en sten som stoppade min bil. En riktig smäll blev det och stoppade gjorde det.

Den backande bilen tror jag överhuvudtaget inte såg mig. Varken före eller efter. Den for iväg som om inget hade hänt. Själv försökte jag backa av, men det gick inte. Jag trodde först att jag hängde med framhjulet i luften, men när jag sedan provade framåt gick det, om än trögt och med en del oljud.

Jag lyckades i alla fall ta mig de få metrarna som var kvar fram till parkeringen och kunde där inspektera vad som skett. Det visade sig vara spoilern som fått sig en rejäl smäll. Den hade i sin tur bockat ner, vad jag tror, styrservon och brytit av ett fäste så att den nu satt och blockerade för hjulet. Det i sin tur gjuorde att det inte gick att vrida ratten till vänster.


Det var bara att ringa på assistans så vänta. Volvo assistans kunde ställa upp med tåg och buss hem, men eftersom Borås och Västervik inte är kompatibla med allmänna kommunikationer var det inget jag såg fram emot. Då hade jag kanske inte varit hemma ännu! Så medan jag satt och åt funderade jag på om det kanske ändå skulle gå att ta sig hem med bilen. För det är klart att det bara var fördelar med att dels ta sig hit för egen maskin, men också att använda en verkstad i hemstaden.


Efter mer än två, eller nästan tre timmars väntan kom så assistantkåren med stora bärgningsbilen. Det var en rutinerad man och när jag förklarade hur jag tänkte nappade han direkt på idén. Han hämtade det stora spettet och så brukade vi ren muskelkraft. Efter ett antal försök gav så styrservon vika och började sakta böja sig tillbaka. Till slut hade vi fått undan den så hjulet låg fritt med två centimeters marginal vid fullt rattutslag och därmed fick det räcka.

Jag satte mig och påbörjade färden hemåt. Jag minns hur det var att köra bil utan styrservo, något som bara lyxbilar hade de första tio åren jag hade körkort. Detta var ännu värre. På stora vägen gick det helt ok eftersom det inte är några stora rattutslag, men i rondeller och korsningar, fy fasen vad tungt.

Nu är försäkringsbolaget kontaktat och nu väntar jag bara på att Karlbergs ska höra av sig. Jag hoppas detta går fort, men tror det egentligen inte.

Efter ett missöde på Mcdonalds i Borås blev jag väldigt försenad. Jag skulle ha varit hemma klockan 21, men fick nu sitta och vänta på en bärgare i mer än två och en halv timme. Den enda fördelen med det var att jag hann tänka ut att det borde gå att hjälpligt fixa bilen på plats så jag kunde ta den hem till Västervikoch slippa allt krångel med att lämna den på plats.

Fredag och sol. Det innebär att det blir en hel del gäster som dyker upp till helgen. De första bilarna kom inrullande vid tolvtiden och i kväll lyser det både här och där i vagnarna. Det var kallt i morse, hela tio minus och det omkullkastade mina ursprungsplaner att med en god bok sätta mig på det nyskottade trädäcket utanför serveringen. I stället blev det inneaktiviteter och lite förmiddagsvila fram till dess att solen värmt upp så jag kunde flytta ut.

Det blev helt okej även om det inte var jämförbart med igår. Kaffe, bok, en glass och så sällskap av katterna som också blir piggare av solen och njuter värmen ute.

Nu är middagen avklarad och det är strax dags att åka och jobba. Det är jobbarveckan med fem nätter som börjar nu. Vi håller tummarna för att det blir ok, även om väldigt lite tyder på det (efter information av hur det ser ut nu för tiden).

/H

 

Som bekant kan man gå mot ljusare tider på många sätt. Idag menar jag bara vädermässigt även om jag tror det kan bli ännu ljusare i tillvaron på flera sätt framöver så återkommer jag till det i en annan blogg. Bilden ovan är tagenidag,  två minuter i fem. Ni med bra minne minns tiden för bara en och en halv månad sedan. Det mörknade redan klockan 15-15.30.

Här är det inte lika varmt som hemma i Västervik. Men vi klagar ändå inte då det i två dagar har varit sol och några plusgrader. Det har inte varit läge att sitta ute, men det har varit tillräckligt varmt för att vara ute i många timmar. I natt som var kom det återigen fem cm snö så idag har jag skottat överallt. Uppfart, vid sopor och toaletter samt vid dasstömningen. Det är fin motion att skotta snö.

På eftermiddagen då Siv åkte till jobbet skulle jag egentligen städat bakom disken i receptionen, men det var så härligt ute att jag i stället hämtade skovel och tog mig an trädäcket utanför. Det blev ett par timmars slit, men nu är det rent och fint och den dagen vi får värme kan vi sitta ute och grilla korv och dricka öl. Det är det man har dylika trädäck till.

Något som vi äter alltmer av hemma sedan ett par år är revben. Inte de färdigköpta, överkryddade och torra sakerna utan självklart hemlagade. Jag fann ett recept för ett par år sedan där man förkokar köttet i 40-60 minuter i en buljong av vad man nu kan hitta i kyl och krydderskåp. Egentligen ska de sedan ligga kvar i buljongen över natten i kylskåp, men det går lika bra att grilla dem med en gång. På med kryddor och sedan in i ugnen, eller ännu bättre ut på grillen.

Det fina med dessa revben är att de är lika goda dagen efteråt, eller för den delen ett par dagar senare. Jag åt just svensklagade revben till lunch och därav bloggen.

Det går nästan inte att få tag i revben eller spaereribbs i Norge. I stället gör skär man av köttet och behåller bara den korta sista biten så det blir som våra tjocka revben vi äter vid jul. Däremot är det stor skillnad på hur de tillagas. Den norska rbben steks med hela fettranden upp i ugnen och här gäller det att steka så svålen blir riktigt spröd. Här finns det säkert tusenvis med tips för att lyckas och i juletider skrivs det sidvis i tidningarna om hur man bäst gör detta. Ingen verkar bry sig så mycket om själva köttet utan det är svålen som räknas.

När jag letade efter hur mycket ribbe som säljs i Sverige fann jag ett inlägg som kom från mig själv i juletider för fyra år sedan. Eftersom jag brukar vara noga med att kolla upp ting publicerar jag dem återigen.

"Man berättade nu att man i Svinesund säljer 2-4 ton (2-4 TUSEN KILO) ribbe per dag och att årets totala försäljning kommer gå mot säljrekordet 300 ton. 300 000 kg fläskribbe bara i Svinesund. Till detta kommer köttfärs, korv, lutfisk och allt annat. Öl, fanta och cocacola som norrmännen lastar bilarna fulla av."

Vilket är då godast. Nja, eftersom jag inte är avhängare av stora mängder fett i maten så blir det den svenska varianten, alla dagar i veckan. Ribbe är gott det med men fattigare på kryddor och skär man bort svålen är det helt ok. Fast törs man verkligen göra det?

Idag har det varit kursdag på jobbet. Temat var som rubriken lyder hot och våld. För dryga året sedan hade vi en patient som var våldsamt utagerande och det slutade med ett totalt sönderslaget behandlingsrum och fyra personal som troligen för lång tid bär på märken av händelsen.

Annars har vi varit rätt förskonade på vårt akutmotakk. Trots att fyllan och ruset ökar hela tiden samman med de psykiskt nedgångna och patienter som alltmer kräver ett eller annat så är det inte mycket vi märker av när det gäller våld. Jag läser idag de flesta akutmottagningar i Sverige tycks ha vakter. Om inte hela veckan så i alla fall till helgerna finns det folk som går runt för att ta hand om andra som inte har vett att sköta sig.

Personligen tycker jag att det oftast är lätt att vara man och i tillägg 187 cm lång och väga nästan 100 kg. För jag noterar att de som vill bråka oftast tänker sig för både en och två gånger. Nästan alla gånger stoppar det där. De gånger det inte gör det tillämpar jag nolltolerans. Minsta antydan till bråk varnar jag och berättar att jag inte accepterar detta och att jag kommer kontakta polisen om det upprepas. Det brukar få resterande att tänka om. I alla fall när de informeras om att läkarbesöket kommer få ett brått slut och att de inom tio minuter kommer vara på väg ner mot centrum i polisbil, bojade i handjärn. Vi var alla helt överens att polisen här gör ett toppenjobb de gånger vi händer.

Sedan är frågan vad det är med folk. Varför händer det? Vad är det som får någon som kommit av egen fri vilja för att han eller hon är sjuk att hota oss till livet. Att slå sönder apparater och utrustning för hundratusentals kronor. Att hota läkare och sjuksköterskor med stryk för att man inte får som man vill. I sanning märkligt, men allra märkligast är de som menar att poliser, väktare, hälsopersonal osv får räkna med, eller ännu värre stå ut med hot och våld i yrket då man valt att jobba med människor

Nej säger jag! Det ska man aldrig någonsin behöva göra. Inte i något jobb!