Aktivt uteliv

I perioder har det varit en del prat om vinterpaddling eller inte i vår förening. Jag föredrar att hålla mina aktiviteter på rätt årstid, medan andra gillar att åka skidor på sommaren och paddla på vintern. Helt okej det. Men efter ett av dessa tillfällen beslutade jag mig för att kolla upp detta med vinterpaddling och efter det var jag ännu mer övertygad. Man ska inte paddla på vintern utan rejält med utrustning och framför allt torrdräkt.

Allt jag hittade skrivet beskriver hur kort stund man klarar sig utan torrdräkt. Har man sedan stövlar, tjock jacka och byxor är det överhuvudtaget inte möjligt att simma mot land. Att ta sig de 25-50-75 metrarna som till vanligt inte är någon större ansträgning blir plötsligt omöjligt.


Eftersom vi egentligen hade tänkt driva camping i sommar med förstod jag att det inte skulle bli någon sommarpaddling. Förra året blev vi egentligt lediga först i oktober och jag såg framför mig att skulle jag paddla fick det nog bli höst och vinterpaddling för min del.


Sagt och gjort. Jag började leta och fann till slut en torrdräkt som var skapt för bl a kajakfolk. Den hade lite extra tyg så man kunde sitta framåtböjd och jobba med armarna samtidigt. Jag var ett tag i valet och kvalet om jag skulle ha en rikigt tjock dräkt, eller om jag skulle ha en tunnare. Valet föll så på den tunnare.


Eftersom jag paddlar ganska kraftfullt blir jag fort varm och svettas rejält. Tanken var då att jag kunde ha ett underställ med torrdräkt ovanpå och därefter komplettera med t ex jacka och skidbyxor. Allt efter temperatur.


Jag fick dräkten för säkert två månader sedan och sen har den legat på gästsängen, mer eller mindre bortglömd. Så har jag kommit på det och därpå glömt det igen. Så har det hållit på, men efter att ha varit borta hos goda vänner kom den upp till samtal och därmed bestämde Siv och jag att vi skulle gå ner till bryggorna och prova idag. Jag tog ett underställ och ett par torra strumpor underst och sedan tog jag på dräkten nere på bryggan.


Jag ska utan tvekan erkänna att jag var skeptisk. Men för att göra pinan kort så kastade jag mig ut och det var som en flytande kork. Torr och fin kunde jag simma omkring och det gick hur bra som helst. Det enda var händerna. Det gick inget vidare att simma med bara benen så jag var tvungen att paddla med armarna. Det var otroligt kallt och det stod klart direkt. Man ligger inte länge med händerna i vattnet den här årstiden.

I Västervik har vi blivit av med vår grekiska restaurang, men i stället har vi fått en sushirestaurang. Jag som inte är glad i fisk och speciellt inte den råa sorten har aldrig ätit sushi. Eftersom jag heller inte är glad i lax finns det ytterligare en anledning att inte prova.

Men eftersom så många männskor är otroligt glada i detta så tänkte jag att när vi nu fått en sådan, måste vi nog prova. Problemet var bara att Siv var ännu mera negativ än vad jag var. Det slutade med att jag fick lägga in veto och bestämma att så gör vi. Vi delar en portion och om det inte går att äta så lovade jag att bjuda Siv på McDonalds.

Väl där så visade det sig att dom hade vegitarisk. Siv beställde det och jag beställde en miniportion med åtta bitar. Vi tog maten med oss och gick upp till torget där vi satte oss i solen och åt. Mitt smakade jättebra även om laxen inte var favoriten. Men det bästa var att Siv tyckte det var jättegott och med sina pinnar smaskade i sig alltihop.

Det var definitift inte sista gången vi åt sushi...

Svamp och annat skit fäster på vårt vita trä runt huset. Siv som av en eller annan anledning har tagit på sig att skura förtvivlar. Jag gör detsamma. För hon har bara hunnit skura bort allt det grå som sätter sig så börjar det om. Jag tror vi (hon) skulle behöva tvätta/skura 3-4 ånger per år för att det vita ska förbli vitt. Men nu får det vara nog.

Vi har pratat om det tidigare men inte kommit oss för. Men efter att ha varit borta hela sommaren förra året ser det jäkligare ut än någonsin och jag tvivlar på att det helt går att få bort, oavsett vad man gör. Därför aktualliserade vi frågan igen. Ska vi måla i en färg som svampen inte syns så väl på?

Sagt och gjort. Sivan ville ha brunt, jag grått och som vanligt fick hon fria händer. Det visade sig att det blev grått. Lite mörkare än jag tänkt, men jag tror det blir snyggt. Fösta omgången är klar och nu är det bara en kvar. Den tror jag hon tänker ta i morgon.

Själv har jag slipat kajak, grävt rabatter och jordförbättrat. Det var inte rikigt lika varmt idag som igår, men kolla himlen på bilden. Det har inte varit ett moln idag.

Efter att i går ha tvättat, dammsugit och vaxat två bilar var det så dags att lägga ut en annons igen. Jag har bloggat tidigare om detta fenomen, men det är ändå lika spännande varje gång. Eftersom det är otroligt många bilar ute och i alla prisklasser var jag helt införstådd med att det inte skulle bli anstormning efter vår gamla SAAB. Så blev det inte heller.

Det tog dock inte långa stunden innan det började komma sms. Som vanligt var det av blandad kvalitét. Men genomgående handlade alla om samma sak. Hur mycket kunde jag gå ner i pris. Kunde jag direkt lova att gå ner tiotusen?

Trots att jag vet hur det är på Blocket (idioterna verkar flockas) så kan jag inte låta bli att provoceras. Priset på bilen var inte högt, det var satt utifrån årsmodell och skick. Kanske jag hade kunnat förhandla något, men i utgångspunkt var det satt så alla skulle kunna vara nöjda. Att då, utan att ha ställt en enda fråga om varför priset var satt som det var. Att inte fråga om man kan komma och titta för att utifrån vad man sett ta en prat om priset, eller att inte ställa en enda fråga om bilens skick över telefon utan att ändå försöka pruta. Det ger en vink om vad det är för folk man får på tråden.

Därmed går det flesta kontaktet bort utan att jag svarar. Vi har ingen brådska och alla bilar är betalda så vi väntar och ser. Kanske han som ringde och vill komma över och kika i helgen är rätt köpare?

Idag har vi varit ute på vårens första vandring. Den gick runt Kyrksjön i Gladhammar och var nog ganska exakt en mil. Såklart blev det ett rejält bål halvvägs där vi grillade korv. Turen bjöd också på tranor, blåsippor och en hel del fjärilar. Det var en märklig känsla att den 22 mars gå i skogen i bara kortärmad tröja. Termometern i bilen visade 18 grader. Inte tokigt, eller kanske det är just det det är?

Nu ska vi snart åka iväg för att jobba och därmed blir vi nog dessvärre inte med på några turer föränn i maj.

Så är vi hemma för en kort period igen. Vi blev kvar lite extra i Norge eftersom det börjar bli alltmer folk på campingen och på detta sätt blir det bara en helg som sanitäranlägget står utan totalvask. Men från nästa gång kommer en av oss vara hela tiden ut fram till månadsskiftet april-maj.

Idag tog vi bussen till Vimmerby. Volvon var färdig och skulle hämtas och därmed passade vi på att göra staden samtidigt. Det är ett eller annat med Vimmerby som jag gillar. Det verkar finnas en framtidstro och en jäklaranamma som jag alltmer upplevt saknas i Västervik. Här verkar det alltför ofta (om man läser Västervikstidningen) att allt skulle vara bättre och turisterna bara försvann och vi fick vrida klockan 50 år tillbaka. Hela staden präglas av klagan och överklagan. Allt ska protesteras emot. Oavsett det gäller Holliday inn, ny infart, bastu på en av våra turistöar eller om man ska kunna få riva, eller för den delen bygga nytt Visornas hus nere vid slottsruinen. Trist, otroligt trist.

I Vimmerby fann Siv lite saker som hon handlade och det blev bland annat nytt tyg till stolarna i köket. Efter det gick vi ner till Karlbergs och dränerade sparkontot mitt med 6500 SEK. Ibland är det bara att rycka på axlarna. Nu återstår att tvätta och dammsuga gamlesaaben innan den läggs ut på annons i morgon.

På eftermiddagen var jag så hos tandläkaren. Deras projekt friskare tänder gör att man betalar en överenskommen summa varje månad och så blir man kallad med 18 månaders intervall. Här hade det blivit fel och det har gått nästan tre år för mig. Det var inga problem. Tre dåliga fyllningar och så var det färdigt. Vad som däremot var lite märkligt var att tandläkaren såväl som sköterskan arbetade utan handskar. Det var många år sedan jag var med om det, men det var inga problem. Det luktade god tvål och handsprit vilket jag nog egentligen föredrar i stället för ett par handskar nere i gapet. Mer om handskar en annan dag.

Till kvällen skulle det så ätas. Tanken var att vi skulle ha en pastagratäng med lök, vitlök, parmesan, basilika, grädde och stekt spekeskinka. Så blev det inte. För när jag stod och rev den sista parmesanen över den färdiga gratängen kände jag att det luktade lite skumt. Med näsan till osten var jag helt säker. Det luktade mögel. En liten smakbit bekräftade det hela. Det var så illa att jag redan hade blandat samma parmesan i gratängen och därmed var den bara att kasta. Fy tusan så trist. Då klockan var gott efter åtta och jag var riktigt hungrig fick det bli ungkarsmat. Stekt korv i bröd med bostongurka, senap och ketchup....

Idag skiner solen i Västervik, men själv ligger jag på soffan och tittar på Vasaloppet. En fantastisk tävling och när den som idag utspelar sig i strålande solsken finns det inte mycket som är bättre tv-underhållning.

God söndag vidare!

Solen lyste idag, fast det var inte speciellt varmt då det blåste en besvärande nordan även denna dag. Dock noterade jag igår att isen, vattnet och solen nästan såg magsikt ut och satsade därför på att komma mig ut och ta några bilder. Väl framme fann jag denna familj som generöst lät sig fotas.

Efter att återigen drabbats av förkylning, för vilken gång i ordningen vet jag inte, med jättefeber och lite besvärande hosta börjar jag så sakta att få fart på kroppen igen. Så pass att jag lite försiktigt kommit igång med en del saker som jag haft liggande en tid. Småsaker men som ändå ska göras.

En av dessa var att höra av mig till kommunen för att kika på vilka möjligheter det finns till extrajobb. Siv och jag har kikat lite på Tjustgården och tycker den ser trevlig ut och kunde kanske tänka oss att ta några extravakter där i de långa friperioder vi har. Siv som redan nu är igång med extravakter i Norge har den fördelen, medan jag överhuvudtaget inte kan tänka mig att vara mer i Norge än vad jag måste, än mindre ta extravakter såsom arbetsbelastningen är nu förtiden.

Sagt och gjort. Jag satte mig efter frukost och knåpade så ihop ett informellt brev. Eftersom det inte var någon ansökan höll jag mig på en enkel men struktuererad nivå där jag beskrev vem jag var och vad jag gjort genom mitt yrkesverksamma liv. I alla fall det som gick på sjukvård och hälsoväsen.

Jag ska inte skryta med att jag lade ner all min energi eller kraft på detta, men jag var efter någon halvtimme, förtiofem minuter färdig och sände så iväg mailet till den adress som stod angiven på hemsidan. Jag avslutade det hela med att be dom höra av sig om de var intresserade och att jag då kunde komplettera med en officiell CV.

Det tog det bara fem minuter innan det plingade till i datorn och svar var tillbaka och svaret var enligt nedan citat


"tack för din ansökan. vänligen fyll i bifade blanketter och skickar tillbaks.


Med Vänliga Hälsningar
Bemanningsservice ÄO
Box 22
Bryggaren, Spötorget 1
593 21 Västervik
Tel 0490 / 25 53 00
Måndag - Fredag 6.30-15.00"

Jag läste en gång, så en gång till och sedan en tredje gång. Det var faktiskt så det stod. Så och inget annat.

Tror du jag blev förbannad? Här lägger man massor av tid på at lära folk skriva CV och hur viktigt det är med att uttrycka sig på ett bra sätt. Så kommer detta tillbaka. Är den en förolämpning eller?

Ja, jag blev förbannad! Ja, jag blev förolämpad! Att sitta på ett bemanningsserviceföretag och vara ansvarig för vilka sökanden som ska få möjlighet att komma vidare till intervju och inte ha så mycket vett att man begriper att chattspråket ska lämnas hemma. Att inte ha så mycket respekt att man förstår att en sådan ansökan öppnas med ett Hej och att man fyller på med så trevligt och ett hjärtligt välkommen med ansökan. Att vara så kort oppitoppen att man inte förstår att man i ett offentligt jobb som bemanningsservice inleder varje ny mening med stort bokstav. Det finns en grund att vi har dom och det är för att underlätta kommunikationen och läsförståelsen.

Att man därtill inte "orkar" skriva bifogar utan återigen går på sms-språk och bifar filer gör inget bättre. Så avslutar man det hela med att blanda ihop bregreppen med vem som gör vad. Eller varifrån kommer skickar tillbaks ifrån.

Avslutningsvis kommer det som nog är allra värst. Det är att man inte kan avsluta på ett korrekt sätt utan sänder iväg meddelandet utan signatur/underskrift med bara den automatiska signaturen vilket omöjliggör att veta vem som sände ut detta mail.

Nu är jag inte den handlingssvaga sorten utan ringde direkt upp ansvarig enhetschef för äldreomsorgen i Västervik. Hon var upptagen men vi fick ett fint samtal några timmar senare. Hon menade att så här ska det inte få gå till och att hon tänkte gå vidare med detta. Själva tackade jag för ett hyggligt samtal, men meddelade också att varken jag eller min fru för var speciellt intresserade av att jobba i kommunen för stunden.

För hur var det man sade förr? Ett brev säger så mycket eller? Det visar definitivt vad man har för tankar som sina sjuksköterskor och dessvärre tycks inte det vara några höga tankar.