I huvudet på en gubbe

Hemma för en längre period, men av olika anledningar blir det inte något uträttat. Dels väntar vi på lite papper från myndigheter, dels är jag för stunden lite indisponobel (sjukskriven) för en överansträngd armbåge och så är det ett förfärligt väder.

Bilderna från igår då på FB undrar du? Jo, det är  riktigt fint varje morgon och en liten bit fram på förmiddagen, men sedan kommer dimman. Jag kom hem i tisdags nat och det har varit såhär sedan dess. Det var riktigt kallt i natt och solen verkar inte hinna mota bort dimman innan det är eftermiddag och mörkt igen.

I stället ägnar vi oss för stunden åt promenader, fotografering, matlagning och att dricka gott vin. På måndag ska vi ha upptaktsmöte för skridskosektionen, men det lär väl dröja ett tag till innan vi står på sjöis.

Det har heller inte blåst på över två veckor så någon träning på kitesurf har det heller inte blivit. Nej,  det blir nog fortsatt stilla. Låta kortisonet verka (eller värka) i armbågen och vänta. På snö, vind eller sol. Vi får se!

Vi har nu i ett par år stött och blött om vi skulle köpa en ny kamera eller inte. Den vi har ger oss fantastiska bilder både från kajak och skridskoturer. Så det är inte det. Det är i stället alla dessa vackra och spännande miljöer vi hamnar i där den lilla kompaktkameran inte räcker till.

Så fick vi ett par kronor över och köpte så en spegelreflexkamera. Efter att ha läst och kikat runt på internet föll så valet på en Nikon D90. Den är i grunden ganska enkel att ta enkla och flotta bilder med, men fungerar även för den som blivit lite varm i kläderna. Därför håller vi nu utkik efter en eller annan fotokurs så vi kan bli ännu bättre på foto och vem vet, kanske vi får en ny hobby också.

är nu till ända. Min jobbarhelg börjar klockan 21:45 i kväll. Trenattshelg, vilket brukar gå rätt bra bara man kommer  igång.

Efter lite över en vecka hemma tror jag att både Sivan och jag är nöjda med ledigheten. Det har inte blivit så väldigt mycket gjort, men Siv har fått trappan klar, vi har fått upp lite blommor i fönstren och rabatter, häckar, äppelträd samt gräsmatta är i ordningställt inför vintern.

Idag är det packing av saker och kläder som ska med till Norge och då jag reser mig från köksbordet är det för att gå ut och sätta på dubbdäcken på volvon som därefter ska besiktas. Den var på service i går á 6500 kr så det vore skit om det skulle krångla på bilprovningen.

I Norge kom den första snön för ett par veckor sedan och eftersom volvon nu blir kvar där borta till efter jul så har vi inget annat aternativ än att göra 70 mil barmarksväg på dubbdäck.

Annars har det varit en friperiod som gått i motionens och matens tecken. Det har blivit en joggingtur varannan dag och man glömmer hur fantastiskt det är att ha ett elljusspår bara ett par hundra meter utanför tomten. Ett spår där man dessutom har stora möjligheter att träffa på de mest fantastiska djur.

På matfronten har vi denna vecka hunnit med Subway, Korvgubben på Spötorget, bowlinghallen, sibyllas nya kiosk, Ica:s kafeteria där vi åt smörgåstårta, två möjligheters lusthus och ett kafé som jag inte minns namnet på. Allt har varit gott, men denna veckas vinnare är dock brunchbuffen på Två Möjligheters Lusthus. Den har jag redan bestämt mig för att prova nästa söndag jag är åter i Västervik.

Nu far jag av gårde (som Sivan skulle ha sagt)

Sent i går eftermiddag, då maten i alla fall till viss del hade sjunkit ner bestämde jag mig för att följa ursprungsplanen och bege mig ut för en joggingtur i skogen. Siv var så mätt så hon orkade inte och ska sanningen fram var det lika illa för mig.

Trots detta begav jag mig iväg. Det fick gå i sakta mak och jag hittade snart en rytm som gjorde att jag kände att det skulle fungera de 4,3 kilometrarna som slingan är.

Det var egentligen inte mycket att säga om joggingen men när jag kommit halvvägs så såg jag något stå i spåret. Jag sänkte farten och insåg snart att det var rådjursmor som stod där med sina två stora årsungar. De var helt orädda där de stod mitt i spåret och först när jag var tre meter ifrån gick de sakta av stigen. De gick ett par meter in i skogen och stoppade där medan de väntade på att jag skulle försvinna. Ett fantastiskt möte och så nära.

Nöjd med det satte jag upp farten igen och då det bara var någon kilometer kvar hade jag god fart. Upp den sista långa backen och så ner på andra sidan. Flåsandes och frustande de sista 300 metrarna innan jag skulle vika av stigen och ta mig ut på den asfalterade vändplanen.

Men vad nu? En rörelse igen. Ett par jättelånga via strumpbyxor i rörelse mindre än tio meter bort. Strax bredvid stigen och lite bakom en buske. För tusan, det var ju en jätteälg som stod där. Den vred huvudet och tittade på mig ochj jag funderade på hur jag skulöle göra.

Jag bestämde mig för att ta stigen bedvid älgen, försiktigt och ut på vändplanen. Så med försiktiga steg gick jag närmre och närmre. Älgen stod still och jag gick ut på stigen bakom den. Då får jag syn på att bara 5-6 meter bort, mitt på stigen och bredvid vändplan står nästa älgko. Denna ännu större!

Så här blir jag stående. Mellan två stora älgar och vet inte vad jag ska göra. Jag blir stående så i flera minuter och tittar. Älgarna tittar och ingen rör sig. Så tar den största älgen ett par steg, i min riktning. Jag överväger vad jag ska göra men avvaktar. Så vänder den ytterligare om och beger sig med långsamma kliv iväg.

Jag drar en lättnadens suck och kan ta mig ut på asfalten. Vilken löprunda det blev!

Söndag, den dag då det alltid är lite mindre aktivitet, oavsett årstid. Så även här i Sverige, i Västervik. Idag har vi därför fortsatt utomhus. Siv har påbörjat vasking av trävirke som egentligen borde vara vitt, men som efter en hel sommar är gråsvart på grund av svamp och annan smuts.

Jag har å min sida fortsatt ute i allmänningen som inte har fått ett enda tag sedan vi for till Norge i våras. Jag har klippt lite på äppelträdet, kört med trimmer bland buskarna och kört iväg tre skottkärror fulla med nedfallna äpplen. De fick gå ut i skogen är rådjuren fortsatt kan kalasa på dem.

Är du trogen läsare eller vän på Facebook har du säkert redan fått med dig att jag beställt och fått ett par kites. Någon vet dessutom att jag har pratat om att köpa en sådan i två år. Eftersom det varit fina vintar med både snö och is i Västervik har jag sett möjligheten att köra kite framför allt på isen längs Gamlebyviken.

Det har dessutom varit en man som gjort det sedan en tid. Han går på skidor medna jag främst tänker prova på snowboard. Men ser såklart även möjlighet att åka på skridskor med en mindra kite. Jag har för närvarande två stycken. En ren träningskite som är tänkt vara lite tåligare och som bara är på 1.8 kvadratmeter, med två linor och bom. Den andra är en riktig femlinorskite på 8 kvadrat. Den ska gott och väl räcka för härliga åkturer på isen, eller för den delen,  en snöklädd änge, eller varför inte, ett fjell. Självklart har jag också beställt en sele till för att avlasta armarna under längre turer, eller kraftigare vind.

Idag var vi så ute för att prova första gången. Det gick över förväntan för både Siv och mig. Opp kom den och vi klarade att både hålla den där och styra. Jag gissar att det blir betydligt svårare när man står på ett par skidor och har flera saker att koncentrera sig på, men jag tror ändå att övning ger färdighet. Vi  har dessutom ett antal veckor kvar innan både snö och is ligger. Då ska vi ta fram den stoa kiten.

För första gången på över ett halvt år är vi hemma tillsammans i Västervik. Denna gång bara för drygfa veckan, men nästa gång blir det betydligt längre. Vi har tagit med en del saker hem som vi inte längre behöver och vi har också tagit med blommor för både inne och utebruk.

Därför är det även denna gång planerat för lite trädgårdsarbete. Det är väl i och för sig alltid något på gång i trädgården, men här växer fortfarande gräset och behöver klippas. Vindruvorna är färdiga och ska skördas och så ska det säkert klippas en eller annan buske.


I går fick Siv som hon ville och vi cyklade ner på stan. Vi gjorde diverse butiker och så fann vi att vi fått en ny snabbmatskedja till stan. Det var Subway som är en kedja där det serveras olika smörgåsar. Självklart stoppade vi här för lunch innan viabegav oss hemåt. På väg hem stoppade vi också för att hämta ut mitt paket. Det var kite nummer ett som kommit. Dessvärre var det den stora så jag har bara kikat ner eftersom jag inte tänkte öppna eller använda den innan jag fått den lilla och lärt mig använda den. Förhoppningsvis kommer den idag då det fortfarande är både sol ocvh varmt.

Egentligen har vi varit påväg mot stängning ända sedan andra veckan i augusti. Det har dock varit en bra pågång av både campare och folk som vill ha hyttor. Därmed gjorde vi en kompromiss och stängde köket då skolorna började och kvar blev bara camping och kiosk.

De senaste två veckorna har det i stort sett bara varit lite försäljning till helgen och i övrigt stilla.

Dock noterar jag att när det ena minskar så ökar det andra. Det är i perioder inte en kotte här nu, framför allt i mittveckan. Däremot har jag noterat att trafiken är relativt  stor på campingen och då både dag och kvällstid. Vilka det är anar jag inte, eller rättare sagt så anar jag något, men vet inte helt.

Någon är säkert och hämtar en båt, någon annan hjälper säkert en bekant med att hämta ett eller annat som ska hem inför hösten. Någon är nyfiken på campingen och tar sig en tur i finvädret nu då det är lite stilla.

Så har vi dessvärre troligen en och annan annan också. Bovar och banditer. Rövare och kjeltringar som är ute efter att spana, stjäla eller bara ödelägga för andra. I sommar har vi haft ett par episoder med skadegörelse, några småtyverier och andra trista saker. Små saker som gör att man inte vet vem man ska lita på.

Jag noterade då vi själva var gäster här att det kunde smyga bilar genom campingen mitt i natten, även mitt i smällkalla vintern och även så sent som vid midnatt. Jag ser bara en lösning på detta. Det är att göra som i Sverige och låsa gästerna inne och de oönskade ute. En bom med passerkort och ska man in utan detta kort kostar det 50 kronor. 

Därmed vore saken löst. Det är bara det att det kostar en god del pengar...

Den senaste veckan, eller till och med två har det varit en massa fint väder, hyggliga temperaturer på dagarna, men allt kallare på nätterna. Det har gjort att i stort sett alla löv har fallit den sista veckan. Det är en massa hyggliga färger ute och en dag ska jag gå ut för att ta ett kort.

Sivan har höststädat ute och markerat att säsongen är slut genom att ta ner seglet vi hade över altanen. Stolar och bord är ihopplockade och träddäcket är i stort sett tomt. Kvar står grillen då vi hoppas på fina eftermiddagar där vi kan grilla en eller annan god köttbit. Jag har också ställt in alla pelargoner intill väggen (de som står kvar i kruka), och som nu när frosten kommer ska placeras ner i någon av hytterna för övervintring.

Dahliorna blommar för fullt, men efter att ha haft ett par frostnätter är det med spänning jag går ut på förmiddagen för att se om de klarat natten. Nu när Siv reste på nattjobb var det två plus så i natt finns det risk att de fryser. Då måste de kapas och grävas upp innan frosten når rötterna. Sorgligt då de är helt fulla med blommor i fantastiska färger.

Själv går jag mest i ett halvtöcken. Det började i söndags morse med att jag kände mig lite uggen. Det utvecklade sig snabbt till illamående och spying för att sedan övergå i dirarré. Sedan har det bara fortsatt. Tre dagars feber med massor av sömn och detta förbaskade springet på toaletten. Ingen mer spying, men desto mer av nummer två. Dricka en deciliter vatten och fem, tio minuter senare går det ut ett antal deciliter vatten. Jag blev lite klen igår och var tvungen att tvinga i mig lite mat och att dricka vatten även om resultatet var givet.

Det har gjort att formen ær något bättre, även om det är långt kvar till att jag är oppe och jobbar igen. Vi håller tummarna för att det blir bättre i morgon.

Vi kom iväg strax efter klockan 9. Det är en bit att köra och även om vägen är bra så är det i stort 50 och 80 hela vägen.  Solen sken när vi åkte, men varefter vi närmade oss blev det allt mer grått och den kraftiga vinden som varat ett par dagar höll i sig, om än något mindre.

För den som inte är så känd med Lillehammer kan jag kort berätta att det är en halvstor stad vid kanten av Norges största insjö, Mjösa. Just den finns det massor av historier om, fast de lämnar jag åt sidan här.  Lillehammer har 26 000 invånare öch är därmed i befolkningsmängd i storleksordning Västervik. Det lillehammer är mest känt för är nog vinter-OS 1994 där norge tog flera medaljer.


Väl framme så passerade vi snabbt centrum och tog oss opp i höjden. Tnken var att vi skulle börja med en rundtur på Maihaugen. Detta är norges största museum utanför Oslo och här har man samlat byggnader från och genom Norges historia. Det är byggnader från 1600-talet fram till idag.


De gamla husen ligger utspridda längs en gångväg på en km eller två. Det finns också en hel stadsdel uppbygd med ca 4 kvarter där man autentiskt visar hur handelsbutiker såg ut på tidigt 1900-tal. Det finns skyltfönster fyllda med gamla ting och tang och därtill med prislapar som visar vad det kostade.

Så har de också byggt en stadsdel med nya hus. Funktionshus som ska vara ett föredöme när det gäller att möta framtidens krav. Dessa glömde vi dessvärre bort att titta på, vilket var synd.


Så tog vi bilen ner på stan. Siv och Gro hade Fretex på gång. Det är Frälsningsarmens secondhand-butik.  Per och jag var med en stund men gav sedan upp och tog oss en tur ut i solen på gågatan. När så damerna var färdiga gjode vi lite fler butiker innan vi bestämde oss för lunch. Vi kikade på lite olika alternativ, men bestämde oss sedan för Peppes pizza som hade lunchtillbud med att äta hur mycket man vill för 99 kronor.


När så maten var klar begav vi oss billedes oppöver igen. Vi tog oss upp till olympiabacken där vi tog oss en promenad. Vädret var återigen fint och det var ljuma vindar. Det blev en halvtimmes spatsertur innan vi satte näsan hemöver.


Eftersom vi stoppade för fika strax innan gran så var klockan sju innan vi kom hem. Vi var mycket förnöjda med dagen och tackar Per och Gro för att dom bjöd oss med.

Därmed kan vi säga att jag är hemma i Norge igen. Det var i och för sig ett par dagar sedan, men det blir liksom ingen tid över för att blogga här. Det har varit finväder och vi har i stället varit på shoppingtur, krattat löv, grillat god mat och druckit lite vin. En toppentillvaro med andra ord.

Vi har fortfarande kunder kvar på campingen och jag tror vi skulle kunna ha beläggning året runt om vi bara reklamförde oss och var lite mer tillgängliga. Dock är vi fillt nöjda med att stänga dörren helt på söndag och sätta upp en skylt där det står att vi har stängt för säsongen 2011.

I stället satsar vi på att "bara" jobba på sjukhuset och att återgå till pendling hem till Västerik. Det finns goda möjligheter för ytterligare ett par veckors finväder. Där hade jag ett par dagars arbete med att ställa i ordning trädgården. Efter ett halvårs frånvaro har verkligen naturen tagit tillbaka sitt och precis allt var vildvuxet. Nu hann jag i alla fall få ordning på gräsmattan, kantklippa och rensa tre blomrabatter. Den sista, och den stora, den är så vildvuxen att vi får ta den tillsammans då vi båda är hemma.

Idag kan vi glödja oss över att komma ut på tur. Det är Lillehammer som står på besökslisten. Jag har aldrig varit där, men Sivs syster Gro och hennes man Per inviterade och självklart passade vi på att säga ja. Jag hoppas vi finner kameran som tillfälligt är försvunnen så ska det nog kunna bli ett par bilder från turen.

Kameran är funnen och jag avslutar med en bild på vad som vi kallar bambu i Västervik. Den sitter i kanten på trädgården och den växer så det knakar. Den är egentligen bara stor och skyddar från insyn, ända fram ill september då den blommer. Då sker det saker. Det blir massor av stiora blommor och med dem kommer geningar och bin. Hundratals av dem och det är helt fantastiskt att stå mitt i det intensiva surrander och titta på alla dessa olika sorter. Dessutom blir det såklart en god del bålgetingar som attraheras av alla de små bina.

Idag passade jag på att ta ett par timmar fritt från trädgårdsarbete och i stället hänga på våra friluftskompisar och torsdagsvandring. Ett härligt gäng och det blev 6 timmar med massor av prat, skratt, grillning och fina naturupplevelser.


Vi träffades kvart över åtta på coop-parkeringen för att sedan samåka klockan halv nio. Turen gick i närområdet och var ca: 12 kilometer lång. Det var en vacker tur med blandad terräng. Åkermark, lövskog, våtmark och lite barrskog. Såklart fanns det ett par sjöar varvid vi stoppade vid den ena för sedvanlig korvgrillning. Själv hade jag köpt favoritkorven Sremska på Willys.

Ny turkompis, Frida, som är en treårigsupersnäll rottweilertjej

Väl hemma fortsatte trädgårdsarbetet. Jag hade grävt ut en rabatt som mest bestod av lera och nu tillsatte jag ett par säcker torv så får vi se om det blir något bättre. Det var också lite blommor som skulle planteras ut och när det var gjort satte jag igång med sekatören.


Det var nerklippning av döda växter som stod på schemat. Några buskar hade vuxit lite väl och hängde ner över stigen i allmäningen och de fick sig nu en omgång med sekatören. Efter det har jag rensat lavendelhäcken åt Siv och nu är det inte så mycket kvar att göra innan jag i morgon återigen packar bilen för att sätta näsan mot Norge och campingen. Det är tio dagar kvar och sedan sätts skylten upp med stängt för säsongen. Det ser jag fram emot för det innebär ledig på halvtid.

Igår, tisdag den 27/9 var det återigen dags att resa hem till Sverige och Västervik. Eftersom det fortfarande är turistsäsong och Siv dessutom har arbetsvecka bestämde vi att jag reser för ett par dagar och kan då kolla räkningar och fixa i trädgården då trädgårdsmästaren belv uppsagd för ett par veckor sedan.

Resan hem blir så småningom en blogg i sig, men det blir alltför långt att ta med idag. Idag tänkte jag i stället nämna den 22 juli, en dag som för alltid kommer vara skriven i historien som en fasans dag. För det finns nog inte en enda människa som var i Norge som inte drabbades på ett eller annat sätt.

Att det just nu är dags att skriva en rad kommer sig att Utøya ligger alldeles i närheten av Hønefoss och Ringerike som jag jobbar vid. Det är en ö som används av norska arbetarpartiet och varje sommar har man ett politiskt ungdomsläger där. Så även i år. Själva ön ligger bara ett par hundra meter ut i Tyrifjorden och när man passerar ser man huvudbyggnaden och den stora gräsplanen det det till vanligt förekommer olika aktivitetet.

Sedan den 22/7 har jag åkt förbi där två gånger, varav den andra var igår, och båda gångerna sker samma sak. Då jag svänger av stora vägen (som är stängd på grund av ras i en tunnel) Sker det något med min sinnestämning. Dessutom blir det som en klump i magen och den bara växer och växer fram till dess att jag har passerat parkeringen vid minnesplatsen. Det är en iordningställd plats efter stora vägen där man ser rätt in på Utøya. Här finns en liten klippa där det är fullt av plakat, fotografier, blommor och ljus. Det står alltid ett antal bilar där och jag tror inte det går att undvika att påverkas av det tragiska. 69, i huvudsak unga människor dog här en sommareftermiddag. De allra flesta på plats, skjutna av en förvirrad man som menade att han hade god grund till sitt handlande (se mer på denna länk)

För egen del stod jag i köket på campingen. Vi hade ett middagssällskap på gång och jag stod och lyssnade på radion samtidigt som jag lagade mat. När Siv kom in berättade jag vad som skett i Oslo och vi var båda förvånade av flera anledningar. En bomb i regeringskvarteret efter klockan 14 och dessutom en fredag. Märkligt tyckte vi eftersom det sade sig självt att ingen skulle vara där då. Det gick bara någon timme innan de ringde från jobbet och undrade om jag kunde komma in.

Det var röd beredskap och jag förstod inte helt varför jag skulle komma in. Oslo lät avlägset och det var dessutom inte speciellt många skadade som det lät på nyheterna.

Rapporterna strömmade in och allt var mest konstigt. Lite overkligt. Så var klockan plötsligt fem och bara en liten stund senare kom de första knapphändiga rapporterna om skutning på Utøya. Ingen visste vad som skett men man rapporterade om att det förekom skottlossning. Då insåg jag att här var det något stort som skedde. Först en bomb mot regeringen och så skottlossning mot AP:s sommarläger. Jag sade åt Siv att nu var jag nog tvungen att åka in till jobbet och jag hann bara klä på mig så ringde de igen. Nu var det ingen som bad mig komma utan nu var det bara kom.

Väl på jobbet var det massor av folk. Vi var säkert över 20 sjuksköterskor bara på akuten. Det var massor av läkare, labpersonal, röntgen, vaktmästare, operations och kökspersonal osv, osv. Min egen insats var obetydlig, men tillsammans tog vi omhand gött över 20 skottskadade personer på några få timmar. Alla fick tilldelat patienter varefter som dom kom till sjukhuset och varefter de var färdiga transporterades de vidare till nästa ställe.

Klockan halv ett tilläts vi gå hem. Man gick återigen ner på beredskap och det fanns några som snabbt kunde vara på jobb om så krävdes. Det gick ett rykte om att det var tio döda förutom alla de skadade. Ett annat rykte sade att det kunde till och med vara 20, fast det lät lite väl otroligt....

Lördagsmorgonen gav besked!

3:dje maj! Det var det sista blogginlägget som jag lade och som de flesta vet har jag tillsammans med Sivan drivit camping i snart 6 månader. Den som håller till på Facebook har kunnat hålla sig uppdaterad där, men kanske finns det en och annan som inte håller till där och som lurar på hur det gått. Självklart ska jag så småningom berätta det.

Vi har ett par veckor kvar innan vi tar ner skylten för 2011. Därmed börjar vi återigen pendla mellan Norge och Sverige. Då kommer det också finnas mer tid till både aktiviteter, men även för att blogga lite emellanåt.

Nog för i kväll!

På återseende

eller kanske inte. Jag vet att många slutat blogga för att sedan ångra sig och börja igen, och sluta osv.

Mitt frånfälle från bloggen handkar inte om att jag gått tom på bloggämnen. Tvärtom, jag har massor att skriva om. Så mycket att jag skulle kunna ha två bloggar. En för fritid och nöjen och såklart en mer samhällskritisk. Problemet är bara tiden.

Min arbetstid har gått från 75 timmar per månad till gott och väl 250 +. Det gör inget i sig även om jag haft lite dåligt bloggsamvete sedan förslaget om campingövertagande dök upp.

Troligen dyker det upp ett inlägg någon gång nu eller då, bara tiden finns.

Till nästa gång....

Sayonara!