Aktivt uteliv

Så var vi framme vid den sista delen av vad som händer på våra sjukhus. Denna gång ska jag berätta hur en vanlig natt ser ut på jobbet när det är som allra värst.

I det vanliga när det kommer en patient så åligger det sjuksköterskorna en del standardundersökningar innan läkaren kommer in. Detta bara för att läkaren ska slippa sitta och vänta på en del svar. Så när patienten kommer skriver vi in dom i datasystemet vilket praktiskt innebär att dom har blvit inlagda (det utan att läkaren sett på patienten). Därefter kollas deras anhöriga upp (rätt anhörig med rätt telefonnummer osv) och att fastlegen stämmer. Därefter beställer vi de blodprover läkaren vill ha som akutprover. Det är oftast inte, eller borde inte vara så svårt eftersom medicin har sitt provpaket och kirurgerna sitt. Sedan finns det ett par tilläggsprover som man beställer vid vissa sjukdomsfall.

Sen var det administrativa jobbet klart och då vidtar det prktiska. ALLA ska tas puls och blodtryck på, en temp tas och den ska helst vara rektalt (i baken alltså eftersom temperaturen är exakt där) i alla fall på magsmärtspatienter. Andra kan möjligens accepteras med en axillär. Vi tar ekg på de som möjligens ska opereras och de som kommer för smärtor som skulle kunna vara hjärtrelaterade. I de alra flesta fall får patienten också en venflon. Det är den lilla inneliggande kanylen som man kan få dropp och läkemedel i.
När nu detta är klart har som regel patienten fått en blå patientskjorta på sig och ligger med täcket uppdraget till hakan.


Det är dags för läkaren att komma in. Han har då som regel varit hos en annan patient under tiden vi ordnat med detta. Ibland sitter han och väntar på att vi ska bli klara.

På sjukhuset där jag jobbar skojar man och säger att du måste bli röntgad för att bli innlagd. Det är inte alls taget ur luften utan de allra flesta ska röntgas på ett eller annat ställe. Alla medicinska patienter SKA gå förbi och röntga härta och lungor, oavsett hur pigga eller sjuka de är. Till och med de som ska på intensiven ska gå förbi röntgen för att ta ett par bilder. Undanmtaget är det som i princip är så dåliga att de riskerar att dö. De röntgas när de kommer upp på intensiven, liggandes i sängen.

För ett par år sedan så kunde bara bakvakt beställa CT-undersökning. Då skedde det vi stora trauman och misstanke och blödningar uppe i huvudet. Idag, något år senare är också CT en standardundersökning som vilken läkare som helst kan beställa. Det beställs dessutom för de mest märkliga tillstånd. Det kan vara vanlig huvudvärk och det kan vara den som bara är full. Det handlar om att skydda sig ifall det skulle vara något där. Att man sedan inte har kompetens att tolka bilderna, eller kanske inte ens är intresserad, Det spelar ingen roll, du kan visa att du har tänkt och du har undersökt, oavsett det gäller röntgen eller CT.

Om det kommer en patient som har det tungt med andningen vill läkaren oftast ha en blodgas. Det är ett blodprov som tas direkt i artären (det man kallar pulsådern) för att direkt kunna (via en maskin) se hur patienten klarar att syresätta sig. Detta är ett prov som det gått lite mode i och idag vill många, framför allt medicinläkare ha det provet på alla patienter. Varför? Säg det. Det troliga svaret är nog att man vill veta, eller bara för att det är bra att ha.

Det dök för något år sedan upp ett nyttprov som heter pneumokockantigen. Det är ett urinprov som ger en antydan om patienten har pneumoni (lunginflammation) eller inte. Laboratoriet trodde i sin oskuldsfulhet att dom skulle få ett eller ett par sådana i månaden. Verkligheten gjorde att när de nybakade akutläkarna fick höra om detta så beställdes det. Inte ett eller att par per månad utan mängder, varje dygn. En del läkare beställde det på i princip varje patient för att visa på att det i alla fall inte kunde vara pneumoni.

Så fortsätter det på samma vis. Blododlingar som tidigare togs vid feberfrossa tas som standard idag så fort patienten har förhöjd feber. Likaså tas idag alltid urin och näsodlingar. Undersökningar som mycket sällan ger något mer än att det just inte fanns något där. Men likandant här. Man kan göra det och sen vet man. Vet att man inte missat något!
Man beställer slentrianmässigt akutprover dygnet runt som sedan ingen (i alla fall inte läkaren) tittar på eftersom de i alla fall tar ett dygn eller två att få svar på. Man kan då undra varför det ska tas akut till en betydligt större kostnad.

Man ordinerar slentrianmässigt puls och blodtryck 1, 2, 3, 4 gånger i timmen utan att det egentligen finns fog för det. Den enda anledningen är i så fall att läkaren vill skydda sig, ifall något skulle hända. Man beställer blodprver på färdigbehandlade patienter för att visa att man gör något. Man ska ha ytterligare EKG, eller så lägger man patienten på telemetriövervakning (ett ekgsystem som man bär på sig dygnet runt). Alltför ofta utan att det finns indikation på hjärtsjukdom utan mer som ett vanligt övervakningssystem. Att patienten sedan blir grinig och kanske till och med utsliten genom att inte få sova eller utsättas för ständiga undersökningar bryr man sig inte om. Man måste få veta!

Sist men inte minst. Det finns några andra saker som uppstår som bieffekt av detta. Kommer allt detta patienten til godo. Nja, tveksam. Undersökningar som görs av skälet att läkaren vill veta, eller vill visa att han tänkt på allt gör ibland att patientens egentliga behandling får vänta. Vänta på att undersökningarna blir gjorda. Självklart kostar alla dessa undersökningar en otroligt massa pengar. Dina och mina skattepengar och i tillägg pengar som jag kunde fått en anständig lön för eller som skulle kunna använts för behandling av ett eller annat.

Sist men inte minst. Läkaren ordinerar men utför han något av alla dessa saker själv. Nej, det ska någon annan göra. Till och med händer det att (inte ovanligt) läkaren ber sjuksköterskan kolla upp undersökningar eller blodprover som är tagna så han kan gå och lägga sig för att sova. Alla dessa undersökningar och provtagningar blir många årsarbetstimmar som ska utföras. Alltför många gånger helt i onödan.

Den sista aspekten av onödiga undersökningar är följande. Vill vi verkligen veta allt som händer i kroppen. Är det sjukvårdens sak att finna våra sjukdommar långt innan vi märkt av dom själva. Det händer hela tiden och leder inta alltför sällan till långa och behandlingskrävande operationer, eller krävande medicinska behandlingar hos patienter som inte har alltför lång tid kvar i livet.

Det är en annan diskussion, men den tar vi inte nu... Vi nöjer oss med att konstatera att det är en märklig sjukvård där du plötsligt visar på alla de sjukdomar du i alla fall inte lider av...