Aktivt uteliv

Detta ar tredje gången vi åker till Norge med katten som sallskap. Det går bara battre och battre aven om resan inte går smartfritt. Det ar en hel del piping och klagan innan vi når fram. Detta trots att han verkar ha det ratt okej. Han tycks inte bli illamående eller drabbas av orolig mage. Det tycks mer som vanlig oro och en klagan ovar att behova sitta instangd.
For den som undrar, ja, sjælvklart stannar vi och rasatar honom.

Han har tidigare haft ett koppel som jag knytit en lång lina till. Det har han fått på sig och sen har vi gått ut på promenad. Foresten, promenad ar synd att kalla det. Det blir att gå ut. Det tar en timme att gå ett varv runt hyreshuset dar vi bor. Detta trots att det bara ar fyra uppgångar. Nej, han vill komma sig ut i graset och dar vill ahn ligga och vanta. Blickstilla och så hoppas han på att det kommer en fjaril, eller annu battre, en sadesarla och flyger in i munnen på honom.

Det har det annu inte gjort!

Idag kopte jag i alla fall ett riktigt koppel till honom. Detta bara for att folk ska se det typiska loplinehandtaget som hundagare har. Det har namløigen visat sig att folk stor jag bara står och spanar ute i buskarna (katten syns ju inte dar han ligger) och ag vill inte garna bli uppfattad som en fonstertittare el dyl.

 Han har med en del traning blivit valdigt mycket duktigare att gå an de forsta gångerna vi var har. Ar både Sivan och jag ute foljer han oss faktiskt i långa stycken som en hund. Men annars som sagt, blir det mest att ligga i graset och vanta.

I kvall lyckades han i tillagg rymma. Ut genom koksfonstret och så var han borta nar hon kom hem. Många timmar senare, ett antal telefonsamtal  och ett par deciliter med tårar får jag till slut bekraftelse på att han återigen dykt upp hemma. Ståendes på bakbenen, strackt upp på vaggen med frambenen, pipandes. Så vaknade Sivan av honom så nu ar hon glad igen och kan sova gott...

Bilder kommer

God natt