Söndag
Idag skiner solen i Västervik, men själv ligger jag på soffan och tittar på Vasaloppet. En fantastisk tävling och när den som idag utspelar sig i strålande solsken finns det inte mycket som är bättre tv-underhållning.
God söndag vidare!
Ytterligare en ö-bild från gårdagens fotosession
God söndag vidare!
Ytterligare en ö-bild från gårdagens fotosession
Bildblogg från Reginelundsbryggan
Solen lyste idag, fast det var inte speciellt varmt då det blåste en besvärande nordan även denna dag. Dock noterade jag igår att isen, vattnet och solen nästan såg magsikt ut och satsade därför på att komma mig ut och ta några bilder. Väl framme fann jag denna familj som generöst lät sig fotas.
Halvt på banan och redan förbannad
Efter att återigen drabbats av förkylning, för vilken gång i ordningen vet jag inte, med jättefeber och lite besvärande hosta börjar jag så sakta att få fart på kroppen igen. Så pass att jag lite försiktigt kommit igång med en del saker som jag haft liggande en tid. Småsaker men som ändå ska göras.
En av dessa var att höra av mig till kommunen för att kika på vilka möjligheter det finns till extrajobb. Siv och jag har kikat lite på Tjustgården och tycker den ser trevlig ut och kunde kanske tänka oss att ta några extravakter där i de långa friperioder vi har. Siv som redan nu är igång med extravakter i Norge har den fördelen, medan jag överhuvudtaget inte kan tänka mig att vara mer i Norge än vad jag måste, än mindre ta extravakter såsom arbetsbelastningen är nu förtiden.
Sagt och gjort. Jag satte mig efter frukost och knåpade så ihop ett informellt brev. Eftersom det inte var någon ansökan höll jag mig på en enkel men struktuererad nivå där jag beskrev vem jag var och vad jag gjort genom mitt yrkesverksamma liv. I alla fall det som gick på sjukvård och hälsoväsen.
Jag ska inte skryta med att jag lade ner all min energi eller kraft på detta, men jag var efter någon halvtimme, förtiofem minuter färdig och sände så iväg mailet till den adress som stod angiven på hemsidan. Jag avslutade det hela med att be dom höra av sig om de var intresserade och att jag då kunde komplettera med en officiell CV.
Det tog det bara fem minuter innan det plingade till i datorn och svar var tillbaka och svaret var enligt nedan citat
"tack för din ansökan. vänligen fyll i bifade blanketter och skickar tillbaks.
Med Vänliga Hälsningar
Bemanningsservice ÄO
Box 22
Bryggaren, Spötorget 1
593 21 Västervik
Tel 0490 / 25 53 00
Måndag - Fredag 6.30-15.00"
Jag läste en gång, så en gång till och sedan en tredje gång. Det var faktiskt så det stod. Så och inget annat.
Tror du jag blev förbannad? Här lägger man massor av tid på at lära folk skriva CV och hur viktigt det är med att uttrycka sig på ett bra sätt. Så kommer detta tillbaka. Är den en förolämpning eller?
Ja, jag blev förbannad! Ja, jag blev förolämpad! Att sitta på ett bemanningsserviceföretag och vara ansvarig för vilka sökanden som ska få möjlighet att komma vidare till intervju och inte ha så mycket vett att man begriper att chattspråket ska lämnas hemma. Att inte ha så mycket respekt att man förstår att en sådan ansökan öppnas med ett Hej och att man fyller på med så trevligt och ett hjärtligt välkommen med ansökan. Att vara så kort oppitoppen att man inte förstår att man i ett offentligt jobb som bemanningsservice inleder varje ny mening med stort bokstav. Det finns en grund att vi har dom och det är för att underlätta kommunikationen och läsförståelsen.
Att man därtill inte "orkar" skriva bifogar utan återigen går på sms-språk och bifar filer gör inget bättre. Så avslutar man det hela med att blanda ihop bregreppen med vem som gör vad. Eller varifrån kommer skickar tillbaks ifrån.
Avslutningsvis kommer det som nog är allra värst. Det är att man inte kan avsluta på ett korrekt sätt utan sänder iväg meddelandet utan signatur/underskrift med bara den automatiska signaturen vilket omöjliggör att veta vem som sände ut detta mail.
Nu är jag inte den handlingssvaga sorten utan ringde direkt upp ansvarig enhetschef för äldreomsorgen i Västervik. Hon var upptagen men vi fick ett fint samtal några timmar senare. Hon menade att så här ska det inte få gå till och att hon tänkte gå vidare med detta. Själva tackade jag för ett hyggligt samtal, men meddelade också att varken jag eller min fru för var speciellt intresserade av att jobba i kommunen för stunden.
För hur var det man sade förr? Ett brev säger så mycket eller? Det visar definitivt vad man har för tankar som sina sjuksköterskor och dessvärre tycks inte det vara några höga tankar.
En av dessa var att höra av mig till kommunen för att kika på vilka möjligheter det finns till extrajobb. Siv och jag har kikat lite på Tjustgården och tycker den ser trevlig ut och kunde kanske tänka oss att ta några extravakter där i de långa friperioder vi har. Siv som redan nu är igång med extravakter i Norge har den fördelen, medan jag överhuvudtaget inte kan tänka mig att vara mer i Norge än vad jag måste, än mindre ta extravakter såsom arbetsbelastningen är nu förtiden.
Sagt och gjort. Jag satte mig efter frukost och knåpade så ihop ett informellt brev. Eftersom det inte var någon ansökan höll jag mig på en enkel men struktuererad nivå där jag beskrev vem jag var och vad jag gjort genom mitt yrkesverksamma liv. I alla fall det som gick på sjukvård och hälsoväsen.
Jag ska inte skryta med att jag lade ner all min energi eller kraft på detta, men jag var efter någon halvtimme, förtiofem minuter färdig och sände så iväg mailet till den adress som stod angiven på hemsidan. Jag avslutade det hela med att be dom höra av sig om de var intresserade och att jag då kunde komplettera med en officiell CV.
Det tog det bara fem minuter innan det plingade till i datorn och svar var tillbaka och svaret var enligt nedan citat
"tack för din ansökan. vänligen fyll i bifade blanketter och skickar tillbaks.
Med Vänliga Hälsningar
Bemanningsservice ÄO
Box 22
Bryggaren, Spötorget 1
593 21 Västervik
Tel 0490 / 25 53 00
Måndag - Fredag 6.30-15.00"
Jag läste en gång, så en gång till och sedan en tredje gång. Det var faktiskt så det stod. Så och inget annat.
Tror du jag blev förbannad? Här lägger man massor av tid på at lära folk skriva CV och hur viktigt det är med att uttrycka sig på ett bra sätt. Så kommer detta tillbaka. Är den en förolämpning eller?
Ja, jag blev förbannad! Ja, jag blev förolämpad! Att sitta på ett bemanningsserviceföretag och vara ansvarig för vilka sökanden som ska få möjlighet att komma vidare till intervju och inte ha så mycket vett att man begriper att chattspråket ska lämnas hemma. Att inte ha så mycket respekt att man förstår att en sådan ansökan öppnas med ett Hej och att man fyller på med så trevligt och ett hjärtligt välkommen med ansökan. Att vara så kort oppitoppen att man inte förstår att man i ett offentligt jobb som bemanningsservice inleder varje ny mening med stort bokstav. Det finns en grund att vi har dom och det är för att underlätta kommunikationen och läsförståelsen.
Att man därtill inte "orkar" skriva bifogar utan återigen går på sms-språk och bifar filer gör inget bättre. Så avslutar man det hela med att blanda ihop bregreppen med vem som gör vad. Eller varifrån kommer skickar tillbaks ifrån.
Avslutningsvis kommer det som nog är allra värst. Det är att man inte kan avsluta på ett korrekt sätt utan sänder iväg meddelandet utan signatur/underskrift med bara den automatiska signaturen vilket omöjliggör att veta vem som sände ut detta mail.
Nu är jag inte den handlingssvaga sorten utan ringde direkt upp ansvarig enhetschef för äldreomsorgen i Västervik. Hon var upptagen men vi fick ett fint samtal några timmar senare. Hon menade att så här ska det inte få gå till och att hon tänkte gå vidare med detta. Själva tackade jag för ett hyggligt samtal, men meddelade också att varken jag eller min fru för var speciellt intresserade av att jobba i kommunen för stunden.
För hur var det man sade förr? Ett brev säger så mycket eller? Det visar definitivt vad man har för tankar som sina sjuksköterskor och dessvärre tycks inte det vara några höga tankar.
Att välja vad man krockar med
På hemresan från Norge var jag i valet och kvalet om jag skulle stoppa och äta, eller satsa på att stäckköra ända hem. Jag reste klockan halv två och såg möjligheten att vara hemma vid åttatiden på kvällen. Jag hade lite godis och ett par flaskor med dricka så egentligen borde det gått bra. Och egentligen borde jag ha gjort detta.
Men i Göteborg gick det så trögt på grund av vägarbeten och blåsan gjorde sig påmind. Först tänkte jag stoppa på McDonalds vid Stigs truckcenter, men med köerna som var där tänkte jag att det skulle vara bätte att stoppa i Borås där det sällan är varken mycket folk eller bilar.
Sagt och gjort! Väl framme så skulle jag svänga in på parkeringen och just då, just när jag är på väg in får en bil för sig att den ska ut. I med backen och så kommer den i bra fart emot mig. Jag styr undan och hamnar kort och gott uppe på en mittrefug med både höga kanter och stora prydnadsstenar. Jag vet inte om det var de höga kanterna eller en sten som stoppade min bil. En riktig smäll blev det och stoppade gjorde det.
Den backande bilen tror jag överhuvudtaget inte såg mig. Varken före eller efter. Den for iväg som om inget hade hänt. Själv försökte jag backa av, men det gick inte. Jag trodde först att jag hängde med framhjulet i luften, men när jag sedan provade framåt gick det, om än trögt och med en del oljud.
Jag lyckades i alla fall ta mig de få metrarna som var kvar fram till parkeringen och kunde där inspektera vad som skett. Det visade sig vara spoilern som fått sig en rejäl smäll. Den hade i sin tur bockat ner, vad jag tror, styrservon och brytit av ett fäste så att den nu satt och blockerade för hjulet. Det i sin tur gjuorde att det inte gick att vrida ratten till vänster.
Styrservon tittar lite försiktigt fram vid skärmkanten
Det var bara att ringa på assistans så vänta. Volvo assistans kunde ställa upp med tåg och buss hem, men eftersom Borås och Västervik inte är kompatibla med allmänna kommunikationer var det inget jag såg fram emot. Då hade jag kanske inte varit hemma ännu! Så medan jag satt och åt funderade jag på om det kanske ändå skulle gå att ta sig hem med bilen. För det är klart att det bara var fördelar med att dels ta sig hit för egen maskin, men också att använda en verkstad i hemstaden.
Här hjälper nog varken polermedel eller MrCap
Efter mer än två, eller nästan tre timmars väntan kom så assistantkåren med stora bärgningsbilen. Det var en rutinerad man och när jag förklarade hur jag tänkte nappade han direkt på idén. Han hämtade det stora spettet och så brukade vi ren muskelkraft. Efter ett antal försök gav så styrservon vika och började sakta böja sig tillbaka. Till slut hade vi fått undan den så hjulet låg fritt med två centimeters marginal vid fullt rattutslag och därmed fick det räcka.
Jag satte mig och påbörjade färden hemåt. Jag minns hur det var att köra bil utan styrservo, något som bara lyxbilar hade de första tio åren jag hade körkort. Detta var ännu värre. På stora vägen gick det helt ok eftersom det inte är några stora rattutslag, men i rondeller och korsningar, fy fasen vad tungt.
Nu är försäkringsbolaget kontaktat och nu väntar jag bara på att Karlbergs ska höra av sig. Jag hoppas detta går fort, men tror det egentligen inte.
Men i Göteborg gick det så trögt på grund av vägarbeten och blåsan gjorde sig påmind. Först tänkte jag stoppa på McDonalds vid Stigs truckcenter, men med köerna som var där tänkte jag att det skulle vara bätte att stoppa i Borås där det sällan är varken mycket folk eller bilar.
Sagt och gjort! Väl framme så skulle jag svänga in på parkeringen och just då, just när jag är på väg in får en bil för sig att den ska ut. I med backen och så kommer den i bra fart emot mig. Jag styr undan och hamnar kort och gott uppe på en mittrefug med både höga kanter och stora prydnadsstenar. Jag vet inte om det var de höga kanterna eller en sten som stoppade min bil. En riktig smäll blev det och stoppade gjorde det.
Den backande bilen tror jag överhuvudtaget inte såg mig. Varken före eller efter. Den for iväg som om inget hade hänt. Själv försökte jag backa av, men det gick inte. Jag trodde först att jag hängde med framhjulet i luften, men när jag sedan provade framåt gick det, om än trögt och med en del oljud.
Jag lyckades i alla fall ta mig de få metrarna som var kvar fram till parkeringen och kunde där inspektera vad som skett. Det visade sig vara spoilern som fått sig en rejäl smäll. Den hade i sin tur bockat ner, vad jag tror, styrservon och brytit av ett fäste så att den nu satt och blockerade för hjulet. Det i sin tur gjuorde att det inte gick att vrida ratten till vänster.
Styrservon tittar lite försiktigt fram vid skärmkanten
Det var bara att ringa på assistans så vänta. Volvo assistans kunde ställa upp med tåg och buss hem, men eftersom Borås och Västervik inte är kompatibla med allmänna kommunikationer var det inget jag såg fram emot. Då hade jag kanske inte varit hemma ännu! Så medan jag satt och åt funderade jag på om det kanske ändå skulle gå att ta sig hem med bilen. För det är klart att det bara var fördelar med att dels ta sig hit för egen maskin, men också att använda en verkstad i hemstaden.
Här hjälper nog varken polermedel eller MrCap
Efter mer än två, eller nästan tre timmars väntan kom så assistantkåren med stora bärgningsbilen. Det var en rutinerad man och när jag förklarade hur jag tänkte nappade han direkt på idén. Han hämtade det stora spettet och så brukade vi ren muskelkraft. Efter ett antal försök gav så styrservon vika och började sakta böja sig tillbaka. Till slut hade vi fått undan den så hjulet låg fritt med två centimeters marginal vid fullt rattutslag och därmed fick det räcka.
Jag satte mig och påbörjade färden hemåt. Jag minns hur det var att köra bil utan styrservo, något som bara lyxbilar hade de första tio åren jag hade körkort. Detta var ännu värre. På stora vägen gick det helt ok eftersom det inte är några stora rattutslag, men i rondeller och korsningar, fy fasen vad tungt.
Nu är försäkringsbolaget kontaktat och nu väntar jag bara på att Karlbergs ska höra av sig. Jag hoppas detta går fort, men tror det egentligen inte.
Bildblogg hemifrån
Så var jag hemma i Västervik igen. Det har varit en kort arbetsperiod med bara fem nätter. Men på grund av en kursdag förra tisdagen blev det dock återigen 9 dagars vecka. Helt okej egentligen då jag nu är ledig i 16 dygn eller något sådant.
Sagt och gjort. Felet rättades upp och hem kom jag så småningom. Klockan var närmare tolv när allt var innburet och jag kunde ta en kopp kaffe innan det blev sängen och välbehövlig sömn. Jag hade vakat av natten i går morse och bara sovit ett par timmar.
Det innebar sovmorgon idag. Jag vaknade halv nio och var jättepigg. Det var bara att stå upp, laga frukost och sedan riva igång. Det var telefoner och mail som skulle skrivas, det var bara ett problem. Telefonen var urkpplad sedan ett par veckor, då vi hade bestämt att gå över till internettelefoni. Modemet hade kommit och låg på Ica så det var bara att pallra sig iväg. En stund senare var jag återigen på, både internet och bredbandstelefoni.
Så gick förmiddagen fort. Jag försökte få igång den gamla Saaben som stått i garaget, men det var fullständigt omöjligt att få fart på den. Trots extrabatteri, startkablar och en god portion tålamod så fick jag inte igång den. Jag hade ställt in den i garaget efter att den varit på en mindre reparation på Mekonomen och därefter vet i tusan vad som skett. Efter någon timme gav jag helt enkelt upp och begav mig ut på promenad i stället.
Med kameran på axeln gick jag ner till Gamlebyviken för att kolla isen. Den varma vinden och temperaturen hade gjort isen rejält mjuk. Det var en till två cm mjuk is som i dagsläget omöjliggör all skridskoåkning. Det måste bli rejält kallt både ett och två dygn för att vi ska kunna åka mer skridskor. Men med den metrologiska vårens inträde i regionen är det verkligen tveksamt om inte säsongen är över.
Bilderna ovan är tagna idag från och vid den gamla ångbåtsbryggan vid Västerviks Norra sjukhus. Det gamla mentalsjukhuset som en gång i tiden var mer eller mindre helt självförsörjande med det mesta. Vilka båtar eller fartyg som lade till här vet jag inte, men vad jag dessvärre vet är att några idag tyvärr håller på att elda upp den fina bryggan. För varje sommar som går blir det allt större hål efter bränder och fortsätter det så här är snart den gamla bryggan ett minna blott.
Slut på friden
Fredag och sol. Det innebär att det blir en hel del gäster som dyker upp till helgen. De första bilarna kom inrullande vid tolvtiden och i kväll lyser det både här och där i vagnarna. Det var kallt i morse, hela tio minus och det omkullkastade mina ursprungsplaner att med en god bok sätta mig på det nyskottade trädäcket utanför serveringen. I stället blev det inneaktiviteter och lite förmiddagsvila fram till dess att solen värmt upp så jag kunde flytta ut.
Det blev helt okej även om det inte var jämförbart med igår. Kaffe, bok, en glass och så sällskap av katterna som också blir piggare av solen och njuter värmen ute.
Nu är middagen avklarad och det är strax dags att åka och jobba. Det är jobbarveckan med fem nätter som börjar nu. Vi håller tummarna för att det blir ok, även om väldigt lite tyder på det (efter information av hur det ser ut nu för tiden).
/H
Utsikt mot Jevnaker från balkongen på kontoret
Det blev helt okej även om det inte var jämförbart med igår. Kaffe, bok, en glass och så sällskap av katterna som också blir piggare av solen och njuter värmen ute.
Nu är middagen avklarad och det är strax dags att åka och jobba. Det är jobbarveckan med fem nätter som börjar nu. Vi håller tummarna för att det blir ok, även om väldigt lite tyder på det (efter information av hur det ser ut nu för tiden).
/H
Utsikt mot Jevnaker från balkongen på kontoret
Ljusare tider
Som bekant kan man gå mot ljusare tider på många sätt. Idag menar jag bara vädermässigt även om jag tror det kan bli ännu ljusare i tillvaron på flera sätt framöver så återkommer jag till det i en annan blogg. Bilden ovan är tagenidag, två minuter i fem. Ni med bra minne minns tiden för bara en och en halv månad sedan. Det mörknade redan klockan 15-15.30.
Här är det inte lika varmt som hemma i Västervik. Men vi klagar ändå inte då det i två dagar har varit sol och några plusgrader. Det har inte varit läge att sitta ute, men det har varit tillräckligt varmt för att vara ute i många timmar. I natt som var kom det återigen fem cm snö så idag har jag skottat överallt. Uppfart, vid sopor och toaletter samt vid dasstömningen. Det är fin motion att skotta snö.
På eftermiddagen då Siv åkte till jobbet skulle jag egentligen städat bakom disken i receptionen, men det var så härligt ute att jag i stället hämtade skovel och tog mig an trädäcket utanför. Det blev ett par timmars slit, men nu är det rent och fint och den dagen vi får värme kan vi sitta ute och grilla korv och dricka öl. Det är det man har dylika trädäck till.
Svenska revbenspjäll eller norsk ribbe?
Något som vi äter alltmer av hemma sedan ett par år är revben. Inte de färdigköpta, överkryddade och torra sakerna utan självklart hemlagade. Jag fann ett recept för ett par år sedan där man förkokar köttet i 40-60 minuter i en buljong av vad man nu kan hitta i kyl och krydderskåp. Egentligen ska de sedan ligga kvar i buljongen över natten i kylskåp, men det går lika bra att grilla dem med en gång. På med kryddor och sedan in i ugnen, eller ännu bättre ut på grillen.
Det fina med dessa revben är att de är lika goda dagen efteråt, eller för den delen ett par dagar senare. Jag åt just svensklagade revben till lunch och därav bloggen.
Det går nästan inte att få tag i revben eller spaereribbs i Norge. I stället gör skär man av köttet och behåller bara den korta sista biten så det blir som våra tjocka revben vi äter vid jul. Däremot är det stor skillnad på hur de tillagas. Den norska rbben steks med hela fettranden upp i ugnen och här gäller det att steka så svålen blir riktigt spröd. Här finns det säkert tusenvis med tips för att lyckas och i juletider skrivs det sidvis i tidningarna om hur man bäst gör detta. Ingen verkar bry sig så mycket om själva köttet utan det är svålen som räknas.
När jag letade efter hur mycket ribbe som säljs i Sverige fann jag ett inlägg som kom från mig själv i juletider för fyra år sedan. Eftersom jag brukar vara noga med att kolla upp ting publicerar jag dem återigen.
"Man berättade nu att man i Svinesund säljer 2-4 ton (2-4 TUSEN KILO) ribbe per dag och att årets totala försäljning kommer gå mot säljrekordet 300 ton. 300 000 kg fläskribbe bara i Svinesund. Till detta kommer köttfärs, korv, lutfisk och allt annat. Öl, fanta och cocacola som norrmännen lastar bilarna fulla av."
Vilket är då godast. Nja, eftersom jag inte är avhängare av stora mängder fett i maten så blir det den svenska varianten, alla dagar i veckan. Ribbe är gott det med men fattigare på kryddor och skär man bort svålen är det helt ok. Fast törs man verkligen göra det?
Hot och våld
Idag har det varit kursdag på jobbet. Temat var som rubriken lyder hot och våld. För dryga året sedan hade vi en patient som var våldsamt utagerande och det slutade med ett totalt sönderslaget behandlingsrum och fyra personal som troligen för lång tid bär på märken av händelsen.
Annars har vi varit rätt förskonade på vårt akutmotakk. Trots att fyllan och ruset ökar hela tiden samman med de psykiskt nedgångna och patienter som alltmer kräver ett eller annat så är det inte mycket vi märker av när det gäller våld. Jag läser idag de flesta akutmottagningar i Sverige tycks ha vakter. Om inte hela veckan så i alla fall till helgerna finns det folk som går runt för att ta hand om andra som inte har vett att sköta sig.
Personligen tycker jag att det oftast är lätt att vara man och i tillägg 187 cm lång och väga nästan 100 kg. För jag noterar att de som vill bråka oftast tänker sig för både en och två gånger. Nästan alla gånger stoppar det där. De gånger det inte gör det tillämpar jag nolltolerans. Minsta antydan till bråk varnar jag och berättar att jag inte accepterar detta och att jag kommer kontakta polisen om det upprepas. Det brukar få resterande att tänka om. I alla fall när de informeras om att läkarbesöket kommer få ett brått slut och att de inom tio minuter kommer vara på väg ner mot centrum i polisbil, bojade i handjärn. Vi var alla helt överens att polisen här gör ett toppenjobb de gånger vi händer.
Sedan är frågan vad det är med folk. Varför händer det? Vad är det som får någon som kommit av egen fri vilja för att han eller hon är sjuk att hota oss till livet. Att slå sönder apparater och utrustning för hundratusentals kronor. Att hota läkare och sjuksköterskor med stryk för att man inte får som man vill. I sanning märkligt, men allra märkligast är de som menar att poliser, väktare, hälsopersonal osv får räkna med, eller ännu värre stå ut med hot och våld i yrket då man valt att jobba med människor
Nej säger jag! Det ska man aldrig någonsin behöva göra. Inte i något jobb!
Mot ljusare tider!
Idag skriver vi den 13 februari och i morgon har dottern födelsedag. Tillika är det också alla hjärtans dag. Dessvärre är vi återigen i arbetsperiod och kan inte medverka på kalaset utan det får bli telefongratulationer även i år. Så är det med intensiva arbetsperioder.
Det var länge sedan jag bloggade och det beror på att det inte funnits ork eller inspiration. Jag har en längre tid tänkt att börja då jag saknat bloggen som en dagbok, men har inte funnit tiden att sätta mig ner. Inte för att jag haft så väldigt mycket runt mig de sista månaderna utan mer att få tillbaka rutinen att ta de minuter det tar. På något sätt har jag också drabbats av latheten och använder Facebook för små korta statusuppdateringar och den förbannade "gilla knappen".
Om ett par månader är det ett år sedan jag skrev regelbundet här. Denna period för ett år sedan bestod av matematiska beräkningar, pizzabak, experiment med olika bullar och andra menyrätter som man kunde ha i ett campngkök. I slutet av april var vi så igång och det mesta gick bättre än förväntat. Det kommer så småningom ett par bloggar om året som gått.
Det har varit en hektisk tid som inte på något sätt avskräckt oss. Sedan oktober har vi i stort sett hållit campingen helt stängd för tillfälliga gäster och de fasta har fått rå om allt själva. Vi har därmed kunnat sänka farten och bara ägna oss åt småfix, städning och lite snöskottning. Sivan har förstås skött en hel massa med telefonfix och olika företag som ska styras med. Vi har också hunnit vara hemma i Sverige en del. Här har det snöat i massor och gjort att vi bara fått ett par turer på skridskor, men i gengäld har vi även detta år fått möjlighet att ta på fjällskidorna och ta fantastiska turer ute på havet.
I helgen har det varkligen varit vårväder. Solen har lyst och färgat kinderna lite klädsamt bruna. Gårdagens skidtur till det yttre havsbandet var verkligen något extra. Ett gäng som blir sittandes på en kobbe med solen som steker, samtidigt som grillad korv över öppen eld intas tillsammans med varm dryck. Jag tror inte det kan bli så mycket bättre än så.
Vi hörs!
Det var länge sedan jag bloggade och det beror på att det inte funnits ork eller inspiration. Jag har en längre tid tänkt att börja då jag saknat bloggen som en dagbok, men har inte funnit tiden att sätta mig ner. Inte för att jag haft så väldigt mycket runt mig de sista månaderna utan mer att få tillbaka rutinen att ta de minuter det tar. På något sätt har jag också drabbats av latheten och använder Facebook för små korta statusuppdateringar och den förbannade "gilla knappen".
Om ett par månader är det ett år sedan jag skrev regelbundet här. Denna period för ett år sedan bestod av matematiska beräkningar, pizzabak, experiment med olika bullar och andra menyrätter som man kunde ha i ett campngkök. I slutet av april var vi så igång och det mesta gick bättre än förväntat. Det kommer så småningom ett par bloggar om året som gått.
Det har varit en hektisk tid som inte på något sätt avskräckt oss. Sedan oktober har vi i stort sett hållit campingen helt stängd för tillfälliga gäster och de fasta har fått rå om allt själva. Vi har därmed kunnat sänka farten och bara ägna oss åt småfix, städning och lite snöskottning. Sivan har förstås skött en hel massa med telefonfix och olika företag som ska styras med. Vi har också hunnit vara hemma i Sverige en del. Här har det snöat i massor och gjort att vi bara fått ett par turer på skridskor, men i gengäld har vi även detta år fått möjlighet att ta på fjällskidorna och ta fantastiska turer ute på havet.
I helgen har det varkligen varit vårväder. Solen har lyst och färgat kinderna lite klädsamt bruna. Gårdagens skidtur till det yttre havsbandet var verkligen något extra. Ett gäng som blir sittandes på en kobbe med solen som steker, samtidigt som grillad korv över öppen eld intas tillsammans med varm dryck. Jag tror inte det kan bli så mycket bättre än så.
Vi hörs!
Det står stilla just nu
Hemma för en längre period, men av olika anledningar blir det inte något uträttat. Dels väntar vi på lite papper från myndigheter, dels är jag för stunden lite indisponobel (sjukskriven) för en överansträngd armbåge och så är det ett förfärligt väder.
Bilderna från igår då på FB undrar du? Jo, det är riktigt fint varje morgon och en liten bit fram på förmiddagen, men sedan kommer dimman. Jag kom hem i tisdags nat och det har varit såhär sedan dess. Det var riktigt kallt i natt och solen verkar inte hinna mota bort dimman innan det är eftermiddag och mörkt igen.
I stället ägnar vi oss för stunden åt promenader, fotografering, matlagning och att dricka gott vin. På måndag ska vi ha upptaktsmöte för skridskosektionen, men det lär väl dröja ett tag till innan vi står på sjöis.
Det har heller inte blåst på över två veckor så någon träning på kitesurf har det heller inte blivit. Nej, det blir nog fortsatt stilla. Låta kortisonet verka (eller värka) i armbågen och vänta. På snö, vind eller sol. Vi får se!
Dagens bild från ångbåtsbryggan vid Norra Sjukhuset, Gertrudsvik
Bilderna från igår då på FB undrar du? Jo, det är riktigt fint varje morgon och en liten bit fram på förmiddagen, men sedan kommer dimman. Jag kom hem i tisdags nat och det har varit såhär sedan dess. Det var riktigt kallt i natt och solen verkar inte hinna mota bort dimman innan det är eftermiddag och mörkt igen.
I stället ägnar vi oss för stunden åt promenader, fotografering, matlagning och att dricka gott vin. På måndag ska vi ha upptaktsmöte för skridskosektionen, men det lär väl dröja ett tag till innan vi står på sjöis.
Det har heller inte blåst på över två veckor så någon träning på kitesurf har det heller inte blivit. Nej, det blir nog fortsatt stilla. Låta kortisonet verka (eller värka) i armbågen och vänta. På snö, vind eller sol. Vi får se!
Dagens bild från ångbåtsbryggan vid Norra Sjukhuset, Gertrudsvik
Ny leksak
Vi har nu i ett par år stött och blött om vi skulle köpa en ny kamera eller inte. Den vi har ger oss fantastiska bilder både från kajak och skridskoturer. Så det är inte det. Det är i stället alla dessa vackra och spännande miljöer vi hamnar i där den lilla kompaktkameran inte räcker till.
Så fick vi ett par kronor över och köpte så en spegelreflexkamera. Efter att ha läst och kikat runt på internet föll så valet på en Nikon D90. Den är i grunden ganska enkel att ta enkla och flotta bilder med, men fungerar även för den som blivit lite varm i kläderna. Därför håller vi nu utkik efter en eller annan fotokurs så vi kan bli ännu bättre på foto och vem vet, kanske vi får en ny hobby också.
Så fick vi ett par kronor över och köpte så en spegelreflexkamera. Efter att ha läst och kikat runt på internet föll så valet på en Nikon D90. Den är i grunden ganska enkel att ta enkla och flotta bilder med, men fungerar även för den som blivit lite varm i kläderna. Därför håller vi nu utkik efter en eller annan fotokurs så vi kan bli ännu bättre på foto och vem vet, kanske vi får en ny hobby också.
Nio fridagar i Sverige
är nu till ända. Min jobbarhelg börjar klockan 21:45 i kväll. Trenattshelg, vilket brukar gå rätt bra bara man kommer igång.
Efter lite över en vecka hemma tror jag att både Sivan och jag är nöjda med ledigheten. Det har inte blivit så väldigt mycket gjort, men Siv har fått trappan klar, vi har fått upp lite blommor i fönstren och rabatter, häckar, äppelträd samt gräsmatta är i ordningställt inför vintern.
Idag är det packing av saker och kläder som ska med till Norge och då jag reser mig från köksbordet är det för att gå ut och sätta på dubbdäcken på volvon som därefter ska besiktas. Den var på service i går á 6500 kr så det vore skit om det skulle krångla på bilprovningen.
I Norge kom den första snön för ett par veckor sedan och eftersom volvon nu blir kvar där borta till efter jul så har vi inget annat aternativ än att göra 70 mil barmarksväg på dubbdäck.
Annars har det varit en friperiod som gått i motionens och matens tecken. Det har blivit en joggingtur varannan dag och man glömmer hur fantastiskt det är att ha ett elljusspår bara ett par hundra meter utanför tomten. Ett spår där man dessutom har stora möjligheter att träffa på de mest fantastiska djur.
På matfronten har vi denna vecka hunnit med Subway, Korvgubben på Spötorget, bowlinghallen, sibyllas nya kiosk, Ica:s kafeteria där vi åt smörgåstårta, två möjligheters lusthus och ett kafé som jag inte minns namnet på. Allt har varit gott, men denna veckas vinnare är dock brunchbuffen på Två Möjligheters Lusthus. Den har jag redan bestämt mig för att prova nästa söndag jag är åter i Västervik.
Nu far jag av gårde (som Sivan skulle ha sagt)
Efter lite över en vecka hemma tror jag att både Sivan och jag är nöjda med ledigheten. Det har inte blivit så väldigt mycket gjort, men Siv har fått trappan klar, vi har fått upp lite blommor i fönstren och rabatter, häckar, äppelträd samt gräsmatta är i ordningställt inför vintern.
Idag är det packing av saker och kläder som ska med till Norge och då jag reser mig från köksbordet är det för att gå ut och sätta på dubbdäcken på volvon som därefter ska besiktas. Den var på service i går á 6500 kr så det vore skit om det skulle krångla på bilprovningen.
I Norge kom den första snön för ett par veckor sedan och eftersom volvon nu blir kvar där borta till efter jul så har vi inget annat aternativ än att göra 70 mil barmarksväg på dubbdäck.
Annars har det varit en friperiod som gått i motionens och matens tecken. Det har blivit en joggingtur varannan dag och man glömmer hur fantastiskt det är att ha ett elljusspår bara ett par hundra meter utanför tomten. Ett spår där man dessutom har stora möjligheter att träffa på de mest fantastiska djur.
På matfronten har vi denna vecka hunnit med Subway, Korvgubben på Spötorget, bowlinghallen, sibyllas nya kiosk, Ica:s kafeteria där vi åt smörgåstårta, två möjligheters lusthus och ett kafé som jag inte minns namnet på. Allt har varit gott, men denna veckas vinnare är dock brunchbuffen på Två Möjligheters Lusthus. Den har jag redan bestämt mig för att prova nästa söndag jag är åter i Västervik.
Nu far jag av gårde (som Sivan skulle ha sagt)
Möten i skogen
Sent i går eftermiddag, då maten i alla fall till viss del hade sjunkit ner bestämde jag mig för att följa ursprungsplanen och bege mig ut för en joggingtur i skogen. Siv var så mätt så hon orkade inte och ska sanningen fram var det lika illa för mig.
Trots detta begav jag mig iväg. Det fick gå i sakta mak och jag hittade snart en rytm som gjorde att jag kände att det skulle fungera de 4,3 kilometrarna som slingan är.
Det var egentligen inte mycket att säga om joggingen men när jag kommit halvvägs så såg jag något stå i spåret. Jag sänkte farten och insåg snart att det var rådjursmor som stod där med sina två stora årsungar. De var helt orädda där de stod mitt i spåret och först när jag var tre meter ifrån gick de sakta av stigen. De gick ett par meter in i skogen och stoppade där medan de väntade på att jag skulle försvinna. Ett fantastiskt möte och så nära.
Nöjd med det satte jag upp farten igen och då det bara var någon kilometer kvar hade jag god fart. Upp den sista långa backen och så ner på andra sidan. Flåsandes och frustande de sista 300 metrarna innan jag skulle vika av stigen och ta mig ut på den asfalterade vändplanen.
Men vad nu? En rörelse igen. Ett par jättelånga via strumpbyxor i rörelse mindre än tio meter bort. Strax bredvid stigen och lite bakom en buske. För tusan, det var ju en jätteälg som stod där. Den vred huvudet och tittade på mig ochj jag funderade på hur jag skulöle göra.
Jag bestämde mig för att ta stigen bedvid älgen, försiktigt och ut på vändplanen. Så med försiktiga steg gick jag närmre och närmre. Älgen stod still och jag gick ut på stigen bakom den. Då får jag syn på att bara 5-6 meter bort, mitt på stigen och bredvid vändplan står nästa älgko. Denna ännu större!
Så här blir jag stående. Mellan två stora älgar och vet inte vad jag ska göra. Jag blir stående så i flera minuter och tittar. Älgarna tittar och ingen rör sig. Så tar den största älgen ett par steg, i min riktning. Jag överväger vad jag ska göra men avvaktar. Så vänder den ytterligare om och beger sig med långsamma kliv iväg.
Jag drar en lättnadens suck och kan ta mig ut på asfalten. Vilken löprunda det blev!
Trots detta begav jag mig iväg. Det fick gå i sakta mak och jag hittade snart en rytm som gjorde att jag kände att det skulle fungera de 4,3 kilometrarna som slingan är.
Det var egentligen inte mycket att säga om joggingen men när jag kommit halvvägs så såg jag något stå i spåret. Jag sänkte farten och insåg snart att det var rådjursmor som stod där med sina två stora årsungar. De var helt orädda där de stod mitt i spåret och först när jag var tre meter ifrån gick de sakta av stigen. De gick ett par meter in i skogen och stoppade där medan de väntade på att jag skulle försvinna. Ett fantastiskt möte och så nära.
Nöjd med det satte jag upp farten igen och då det bara var någon kilometer kvar hade jag god fart. Upp den sista långa backen och så ner på andra sidan. Flåsandes och frustande de sista 300 metrarna innan jag skulle vika av stigen och ta mig ut på den asfalterade vändplanen.
Men vad nu? En rörelse igen. Ett par jättelånga via strumpbyxor i rörelse mindre än tio meter bort. Strax bredvid stigen och lite bakom en buske. För tusan, det var ju en jätteälg som stod där. Den vred huvudet och tittade på mig ochj jag funderade på hur jag skulöle göra.
Jag bestämde mig för att ta stigen bedvid älgen, försiktigt och ut på vändplanen. Så med försiktiga steg gick jag närmre och närmre. Älgen stod still och jag gick ut på stigen bakom den. Då får jag syn på att bara 5-6 meter bort, mitt på stigen och bredvid vändplan står nästa älgko. Denna ännu större!
Så här blir jag stående. Mellan två stora älgar och vet inte vad jag ska göra. Jag blir stående så i flera minuter och tittar. Älgarna tittar och ingen rör sig. Så tar den största älgen ett par steg, i min riktning. Jag överväger vad jag ska göra men avvaktar. Så vänder den ytterligare om och beger sig med långsamma kliv iväg.
Jag drar en lättnadens suck och kan ta mig ut på asfalten. Vilken löprunda det blev!
God mat ute!
Söndag, den dag då det alltid är lite mindre aktivitet, oavsett årstid. Så även här i Sverige, i Västervik. Idag har vi därför fortsatt utomhus. Siv har påbörjat vasking av trävirke som egentligen borde vara vitt, men som efter en hel sommar är gråsvart på grund av svamp och annan smuts.
Jag har å min sida fortsatt ute i allmänningen som inte har fått ett enda tag sedan vi for till Norge i våras. Jag har klippt lite på äppelträdet, kört med trimmer bland buskarna och kört iväg tre skottkärror fulla med nedfallna äpplen. De fick gå ut i skogen är rådjuren fortsatt kan kalasa på dem.
Jag har å min sida fortsatt ute i allmänningen som inte har fått ett enda tag sedan vi for till Norge i våras. Jag har klippt lite på äppelträdet, kört med trimmer bland buskarna och kört iväg tre skottkärror fulla med nedfallna äpplen. De fick gå ut i skogen är rådjuren fortsatt kan kalasa på dem.
Vi hade redan i går bestämt oss för att åka ut till det nybyggda och nyöppnade Två Möjligheters Lusthus. Här har de förrutom lunchmenyer och a la carte även brunchbuffé mellan 11-15 på söndagar. Det serverades goda sallader, sill, potatissalladen (som var en av de godaste jag ätit), hembakt bröd och lite olika varmrätter. till dessert fanns det pannacotta och smulpaj och självklart provade jag nästan allt. Det har fått till följd att jag fortfarande inte är hungrig utan sitter mest och är tjock och tung. Kanske det bara blir en liten brödskiva innan sänggåendet.
Väl färdiga cyklade vi till butiken. Jag hade kiten med så vi stoppade vid den nya Sibyllakiosken och tränade någon halvtimme innan vinden mojnade och vi kunde packa ihop för att cykla hem.
Väl färdiga cyklade vi till butiken. Jag hade kiten med så vi stoppade vid den nya Sibyllakiosken och tränade någon halvtimme innan vinden mojnade och vi kunde packa ihop för att cykla hem.
Kitedagar
Är du trogen läsare eller vän på Facebook har du säkert redan fått med dig att jag beställt och fått ett par kites. Någon vet dessutom att jag har pratat om att köpa en sådan i två år. Eftersom det varit fina vintar med både snö och is i Västervik har jag sett möjligheten att köra kite framför allt på isen längs Gamlebyviken.
Det har dessutom varit en man som gjort det sedan en tid. Han går på skidor medna jag främst tänker prova på snowboard. Men ser såklart även möjlighet att åka på skridskor med en mindra kite. Jag har för närvarande två stycken. En ren träningskite som är tänkt vara lite tåligare och som bara är på 1.8 kvadratmeter, med två linor och bom. Den andra är en riktig femlinorskite på 8 kvadrat. Den ska gott och väl räcka för härliga åkturer på isen, eller för den delen, en snöklädd änge, eller varför inte, ett fjell. Självklart har jag också beställt en sele till för att avlasta armarna under längre turer, eller kraftigare vind.
Idag var vi så ute för att prova första gången. Det gick över förväntan för både Siv och mig. Opp kom den och vi klarade att både hålla den där och styra. Jag gissar att det blir betydligt svårare när man står på ett par skidor och har flera saker att koncentrera sig på, men jag tror ändå att övning ger färdighet. Vi har dessutom ett antal veckor kvar innan både snö och is ligger. Då ska vi ta fram den stoa kiten.
Hemma, tillsammans!
För första gången på över ett halvt år är vi hemma tillsammans i Västervik. Denna gång bara för drygfa veckan, men nästa gång blir det betydligt längre. Vi har tagit med en del saker hem som vi inte längre behöver och vi har också tagit med blommor för både inne och utebruk.
Därför är det även denna gång planerat för lite trädgårdsarbete. Det är väl i och för sig alltid något på gång i trädgården, men här växer fortfarande gräset och behöver klippas. Vindruvorna är färdiga och ska skördas och så ska det säkert klippas en eller annan buske.
I går fick Siv som hon ville och vi cyklade ner på stan. Vi gjorde diverse butiker och så fann vi att vi fått en ny snabbmatskedja till stan. Det var Subway som är en kedja där det serveras olika smörgåsar. Självklart stoppade vi här för lunch innan viabegav oss hemåt. På väg hem stoppade vi också för att hämta ut mitt paket. Det var kite nummer ett som kommit. Dessvärre var det den stora så jag har bara kikat ner eftersom jag inte tänkte öppna eller använda den innan jag fått den lilla och lärt mig använda den. Förhoppningsvis kommer den idag då det fortfarande är både sol ocvh varmt.
Därför är det även denna gång planerat för lite trädgårdsarbete. Det är väl i och för sig alltid något på gång i trädgården, men här växer fortfarande gräset och behöver klippas. Vindruvorna är färdiga och ska skördas och så ska det säkert klippas en eller annan buske.
I går fick Siv som hon ville och vi cyklade ner på stan. Vi gjorde diverse butiker och så fann vi att vi fått en ny snabbmatskedja till stan. Det var Subway som är en kedja där det serveras olika smörgåsar. Självklart stoppade vi här för lunch innan viabegav oss hemåt. På väg hem stoppade vi också för att hämta ut mitt paket. Det var kite nummer ett som kommit. Dessvärre var det den stora så jag har bara kikat ner eftersom jag inte tänkte öppna eller använda den innan jag fått den lilla och lärt mig använda den. Förhoppningsvis kommer den idag då det fortfarande är både sol ocvh varmt.
Lågsäsong
Egentligen har vi varit påväg mot stängning ända sedan andra veckan i augusti. Det har dock varit en bra pågång av både campare och folk som vill ha hyttor. Därmed gjorde vi en kompromiss och stängde köket då skolorna började och kvar blev bara camping och kiosk.
De senaste två veckorna har det i stort sett bara varit lite försäljning till helgen och i övrigt stilla.
Dock noterar jag att när det ena minskar så ökar det andra. Det är i perioder inte en kotte här nu, framför allt i mittveckan. Däremot har jag noterat att trafiken är relativt stor på campingen och då både dag och kvällstid. Vilka det är anar jag inte, eller rättare sagt så anar jag något, men vet inte helt.
Någon är säkert och hämtar en båt, någon annan hjälper säkert en bekant med att hämta ett eller annat som ska hem inför hösten. Någon är nyfiken på campingen och tar sig en tur i finvädret nu då det är lite stilla.
Så har vi dessvärre troligen en och annan annan också. Bovar och banditer. Rövare och kjeltringar som är ute efter att spana, stjäla eller bara ödelägga för andra. I sommar har vi haft ett par episoder med skadegörelse, några småtyverier och andra trista saker. Små saker som gör att man inte vet vem man ska lita på.
Jag noterade då vi själva var gäster här att det kunde smyga bilar genom campingen mitt i natten, även mitt i smällkalla vintern och även så sent som vid midnatt. Jag ser bara en lösning på detta. Det är att göra som i Sverige och låsa gästerna inne och de oönskade ute. En bom med passerkort och ska man in utan detta kort kostar det 50 kronor.
Därmed vore saken löst. Det är bara det att det kostar en god del pengar...
De senaste två veckorna har det i stort sett bara varit lite försäljning till helgen och i övrigt stilla.
Dock noterar jag att när det ena minskar så ökar det andra. Det är i perioder inte en kotte här nu, framför allt i mittveckan. Däremot har jag noterat att trafiken är relativt stor på campingen och då både dag och kvällstid. Vilka det är anar jag inte, eller rättare sagt så anar jag något, men vet inte helt.
Någon är säkert och hämtar en båt, någon annan hjälper säkert en bekant med att hämta ett eller annat som ska hem inför hösten. Någon är nyfiken på campingen och tar sig en tur i finvädret nu då det är lite stilla.
Så har vi dessvärre troligen en och annan annan också. Bovar och banditer. Rövare och kjeltringar som är ute efter att spana, stjäla eller bara ödelägga för andra. I sommar har vi haft ett par episoder med skadegörelse, några småtyverier och andra trista saker. Små saker som gör att man inte vet vem man ska lita på.
Jag noterade då vi själva var gäster här att det kunde smyga bilar genom campingen mitt i natten, även mitt i smällkalla vintern och även så sent som vid midnatt. Jag ser bara en lösning på detta. Det är att göra som i Sverige och låsa gästerna inne och de oönskade ute. En bom med passerkort och ska man in utan detta kort kostar det 50 kronor.
Därmed vore saken löst. Det är bara det att det kostar en god del pengar...
En egentlig skitsak...
Den senaste veckan, eller till och med två har det varit en massa fint väder, hyggliga temperaturer på dagarna, men allt kallare på nätterna. Det har gjort att i stort sett alla löv har fallit den sista veckan. Det är en massa hyggliga färger ute och en dag ska jag gå ut för att ta ett kort.
Sivan har höststädat ute och markerat att säsongen är slut genom att ta ner seglet vi hade över altanen. Stolar och bord är ihopplockade och träddäcket är i stort sett tomt. Kvar står grillen då vi hoppas på fina eftermiddagar där vi kan grilla en eller annan god köttbit. Jag har också ställt in alla pelargoner intill väggen (de som står kvar i kruka), och som nu när frosten kommer ska placeras ner i någon av hytterna för övervintring.
Dahliorna blommar för fullt, men efter att ha haft ett par frostnätter är det med spänning jag går ut på förmiddagen för att se om de klarat natten. Nu när Siv reste på nattjobb var det två plus så i natt finns det risk att de fryser. Då måste de kapas och grävas upp innan frosten når rötterna. Sorgligt då de är helt fulla med blommor i fantastiska färger.
Själv går jag mest i ett halvtöcken. Det började i söndags morse med att jag kände mig lite uggen. Det utvecklade sig snabbt till illamående och spying för att sedan övergå i dirarré. Sedan har det bara fortsatt. Tre dagars feber med massor av sömn och detta förbaskade springet på toaletten. Ingen mer spying, men desto mer av nummer två. Dricka en deciliter vatten och fem, tio minuter senare går det ut ett antal deciliter vatten. Jag blev lite klen igår och var tvungen att tvinga i mig lite mat och att dricka vatten även om resultatet var givet.
Det har gjort att formen ær något bättre, även om det är långt kvar till att jag är oppe och jobbar igen. Vi håller tummarna för att det blir bättre i morgon.
Morgonfrost
Sivan har höststädat ute och markerat att säsongen är slut genom att ta ner seglet vi hade över altanen. Stolar och bord är ihopplockade och träddäcket är i stort sett tomt. Kvar står grillen då vi hoppas på fina eftermiddagar där vi kan grilla en eller annan god köttbit. Jag har också ställt in alla pelargoner intill väggen (de som står kvar i kruka), och som nu när frosten kommer ska placeras ner i någon av hytterna för övervintring.
Dahliorna blommar för fullt, men efter att ha haft ett par frostnätter är det med spänning jag går ut på förmiddagen för att se om de klarat natten. Nu när Siv reste på nattjobb var det två plus så i natt finns det risk att de fryser. Då måste de kapas och grävas upp innan frosten når rötterna. Sorgligt då de är helt fulla med blommor i fantastiska färger.
Själv går jag mest i ett halvtöcken. Det började i söndags morse med att jag kände mig lite uggen. Det utvecklade sig snabbt till illamående och spying för att sedan övergå i dirarré. Sedan har det bara fortsatt. Tre dagars feber med massor av sömn och detta förbaskade springet på toaletten. Ingen mer spying, men desto mer av nummer två. Dricka en deciliter vatten och fem, tio minuter senare går det ut ett antal deciliter vatten. Jag blev lite klen igår och var tvungen att tvinga i mig lite mat och att dricka vatten även om resultatet var givet.
Det har gjort att formen ær något bättre, även om det är långt kvar till att jag är oppe och jobbar igen. Vi håller tummarna för att det blir bättre i morgon.
Morgonfrost
Lillehammer i oktober
Vi kom iväg strax efter klockan 9. Det är en bit att köra och även om vägen är bra så är det i stort 50 och 80 hela vägen. Solen sken när vi åkte, men varefter vi närmade oss blev det allt mer grått och den kraftiga vinden som varat ett par dagar höll i sig, om än något mindre.
För den som inte är så känd med Lillehammer kan jag kort berätta att det är en halvstor stad vid kanten av Norges största insjö, Mjösa. Just den finns det massor av historier om, fast de lämnar jag åt sidan här. Lillehammer har 26 000 invånare öch är därmed i befolkningsmängd i storleksordning Västervik. Det lillehammer är mest känt för är nog vinter-OS 1994 där norge tog flera medaljer.
Väl framme så passerade vi snabbt centrum och tog oss opp i höjden. Tnken var att vi skulle börja med en rundtur på Maihaugen. Detta är norges största museum utanför Oslo och här har man samlat byggnader från och genom Norges historia. Det är byggnader från 1600-talet fram till idag.
De gamla husen ligger utspridda längs en gångväg på en km eller två. Det finns också en hel stadsdel uppbygd med ca 4 kvarter där man autentiskt visar hur handelsbutiker såg ut på tidigt 1900-tal. Det finns skyltfönster fyllda med gamla ting och tang och därtill med prislapar som visar vad det kostade.
Så har de också byggt en stadsdel med nya hus. Funktionshus som ska vara ett föredöme när det gäller att möta framtidens krav. Dessa glömde vi dessvärre bort att titta på, vilket var synd.
Så tog vi bilen ner på stan. Siv och Gro hade Fretex på gång. Det är Frälsningsarmens secondhand-butik. Per och jag var med en stund men gav sedan upp och tog oss en tur ut i solen på gågatan. När så damerna var färdiga gjode vi lite fler butiker innan vi bestämde oss för lunch. Vi kikade på lite olika alternativ, men bestämde oss sedan för Peppes pizza som hade lunchtillbud med att äta hur mycket man vill för 99 kronor.
När så maten var klar begav vi oss billedes oppöver igen. Vi tog oss upp till olympiabacken där vi tog oss en promenad. Vädret var återigen fint och det var ljuma vindar. Det blev en halvtimmes spatsertur innan vi satte näsan hemöver.
Eftersom vi stoppade för fika strax innan gran så var klockan sju innan vi kom hem. Vi var mycket förnöjda med dagen och tackar Per och Gro för att dom bjöd oss med.
För den som inte är så känd med Lillehammer kan jag kort berätta att det är en halvstor stad vid kanten av Norges största insjö, Mjösa. Just den finns det massor av historier om, fast de lämnar jag åt sidan här. Lillehammer har 26 000 invånare öch är därmed i befolkningsmängd i storleksordning Västervik. Det lillehammer är mest känt för är nog vinter-OS 1994 där norge tog flera medaljer.
Väl framme så passerade vi snabbt centrum och tog oss opp i höjden. Tnken var att vi skulle börja med en rundtur på Maihaugen. Detta är norges största museum utanför Oslo och här har man samlat byggnader från och genom Norges historia. Det är byggnader från 1600-talet fram till idag.
De gamla husen ligger utspridda längs en gångväg på en km eller två. Det finns också en hel stadsdel uppbygd med ca 4 kvarter där man autentiskt visar hur handelsbutiker såg ut på tidigt 1900-tal. Det finns skyltfönster fyllda med gamla ting och tang och därtill med prislapar som visar vad det kostade.
Så har de också byggt en stadsdel med nya hus. Funktionshus som ska vara ett föredöme när det gäller att möta framtidens krav. Dessa glömde vi dessvärre bort att titta på, vilket var synd.
Så tog vi bilen ner på stan. Siv och Gro hade Fretex på gång. Det är Frälsningsarmens secondhand-butik. Per och jag var med en stund men gav sedan upp och tog oss en tur ut i solen på gågatan. När så damerna var färdiga gjode vi lite fler butiker innan vi bestämde oss för lunch. Vi kikade på lite olika alternativ, men bestämde oss sedan för Peppes pizza som hade lunchtillbud med att äta hur mycket man vill för 99 kronor.
När så maten var klar begav vi oss billedes oppöver igen. Vi tog oss upp till olympiabacken där vi tog oss en promenad. Vädret var återigen fint och det var ljuma vindar. Det blev en halvtimmes spatsertur innan vi satte näsan hemöver.
Eftersom vi stoppade för fika strax innan gran så var klockan sju innan vi kom hem. Vi var mycket förnöjda med dagen och tackar Per och Gro för att dom bjöd oss med.
