Möten i skogen
Sent i går eftermiddag, då maten i alla fall till viss del hade sjunkit ner bestämde jag mig för att följa ursprungsplanen och bege mig ut för en joggingtur i skogen. Siv var så mätt så hon orkade inte och ska sanningen fram var det lika illa för mig.
Trots detta begav jag mig iväg. Det fick gå i sakta mak och jag hittade snart en rytm som gjorde att jag kände att det skulle fungera de 4,3 kilometrarna som slingan är.
Det var egentligen inte mycket att säga om joggingen men när jag kommit halvvägs så såg jag något stå i spåret. Jag sänkte farten och insåg snart att det var rådjursmor som stod där med sina två stora årsungar. De var helt orädda där de stod mitt i spåret och först när jag var tre meter ifrån gick de sakta av stigen. De gick ett par meter in i skogen och stoppade där medan de väntade på att jag skulle försvinna. Ett fantastiskt möte och så nära.
Nöjd med det satte jag upp farten igen och då det bara var någon kilometer kvar hade jag god fart. Upp den sista långa backen och så ner på andra sidan. Flåsandes och frustande de sista 300 metrarna innan jag skulle vika av stigen och ta mig ut på den asfalterade vändplanen.
Men vad nu? En rörelse igen. Ett par jättelånga via strumpbyxor i rörelse mindre än tio meter bort. Strax bredvid stigen och lite bakom en buske. För tusan, det var ju en jätteälg som stod där. Den vred huvudet och tittade på mig ochj jag funderade på hur jag skulöle göra.
Jag bestämde mig för att ta stigen bedvid älgen, försiktigt och ut på vändplanen. Så med försiktiga steg gick jag närmre och närmre. Älgen stod still och jag gick ut på stigen bakom den. Då får jag syn på att bara 5-6 meter bort, mitt på stigen och bredvid vändplan står nästa älgko. Denna ännu större!
Så här blir jag stående. Mellan två stora älgar och vet inte vad jag ska göra. Jag blir stående så i flera minuter och tittar. Älgarna tittar och ingen rör sig. Så tar den största älgen ett par steg, i min riktning. Jag överväger vad jag ska göra men avvaktar. Så vänder den ytterligare om och beger sig med långsamma kliv iväg.
Jag drar en lättnadens suck och kan ta mig ut på asfalten. Vilken löprunda det blev!
Trots detta begav jag mig iväg. Det fick gå i sakta mak och jag hittade snart en rytm som gjorde att jag kände att det skulle fungera de 4,3 kilometrarna som slingan är.
Det var egentligen inte mycket att säga om joggingen men när jag kommit halvvägs så såg jag något stå i spåret. Jag sänkte farten och insåg snart att det var rådjursmor som stod där med sina två stora årsungar. De var helt orädda där de stod mitt i spåret och först när jag var tre meter ifrån gick de sakta av stigen. De gick ett par meter in i skogen och stoppade där medan de väntade på att jag skulle försvinna. Ett fantastiskt möte och så nära.
Nöjd med det satte jag upp farten igen och då det bara var någon kilometer kvar hade jag god fart. Upp den sista långa backen och så ner på andra sidan. Flåsandes och frustande de sista 300 metrarna innan jag skulle vika av stigen och ta mig ut på den asfalterade vändplanen.
Men vad nu? En rörelse igen. Ett par jättelånga via strumpbyxor i rörelse mindre än tio meter bort. Strax bredvid stigen och lite bakom en buske. För tusan, det var ju en jätteälg som stod där. Den vred huvudet och tittade på mig ochj jag funderade på hur jag skulöle göra.
Jag bestämde mig för att ta stigen bedvid älgen, försiktigt och ut på vändplanen. Så med försiktiga steg gick jag närmre och närmre. Älgen stod still och jag gick ut på stigen bakom den. Då får jag syn på att bara 5-6 meter bort, mitt på stigen och bredvid vändplan står nästa älgko. Denna ännu större!
Så här blir jag stående. Mellan två stora älgar och vet inte vad jag ska göra. Jag blir stående så i flera minuter och tittar. Älgarna tittar och ingen rör sig. Så tar den största älgen ett par steg, i min riktning. Jag överväger vad jag ska göra men avvaktar. Så vänder den ytterligare om och beger sig med långsamma kliv iväg.
Jag drar en lättnadens suck och kan ta mig ut på asfalten. Vilken löprunda det blev!
Kommentarer
Postat av: Pappis!!!!!!!!!
Hallå!!!!!!!!!Visst är det spännande när pulsen stiger utan att man annstränger sig.Vilken upplevelse,synd bara att Siv inte fick uppleva detta.Prova någon dag till,jag tror int att dom går långt när dom har småbarn ned sig...Lycka till.......Kram på er.
Trackback
