Aktivt uteliv

 

Så har det äntligen kommit. Jag pratar om Främjandets programblad för våren 2013. Jag ska utan omsvep erkänna att trots att jag medverkar eller till och med leder ett par verksamheter är det alltid med spänning jag väntar på att säsongens blad kommer. Alla grenledare får tidigt en förfrågan om vad man vill ha med och hur texten ska formleras. Så är det upp till varje sektion att besluta vad man vill göra, hur man vill göra och när man vill göra under den kommande säsongen.

 

Eftersom jag inte vet hur de andra ledarna tänker är det därmed alltid lika kul att se hur de tänker sig den nya säsongen. Är det några nyheter, har det tillkommit några aktiviteter eller finns det någon som eventuellt försvunnit?

 

Eftersom vi som relativt liten ideell förening inte har råd att sända ut detta program till alla hushåll utan får prova de möjligheter som finns att nå ut till allmänheten. Därför lägger jag en kort sammanfattning här. Vi lägger också upp programblad på Team Sportia.

 

 

Årets programblad inleds med ”mina” två aktiviteter. Långfärdsskridsko som vi hoppas kunna hålla på med i ytterligare ett antal veckor. Som medlem får du information via mail och sms om kommande aktiviteter. Vi håller just på att planera årets ”plurrövning” för våra deltagare. Då blir det teorigenomgång för att sedan bege sig till en svag iskant någonstans och där med full utrustning åka rakt ut till dess att man går igenom. Det är learning by doing!

 

Vi fortsätter den nystartade powerwalkgruppen som började i höstas. Där går vi med eller utan stavar 5-6 km i högt tempo. Vi varierar turer efter årstiderna och när nu ljuset och värmen kommer åter förläggs flera turer till Lysingsbadet, Gränsö, VO osv. Tempot är så högt att vi blir svettiga och andfådda. Denna tur genomförs på tisdagar kl.18:15 

 

Därefter följer barn och ugndomsverksamheterna.

 

Skogsknopparna vänder sig till de allra minsta barnen, 1-2 år.  Dessvärre har vi på grund av ledarbrist varit tvungna att ställa över denna grupp under våren.  Om du som läsare känner att du skulle vilja bli ledare för denna (eller för den del vilken grupp som helst) grupp, var inte blyg för att höra av dig.

Skogsknytte är barn mellan år. Barnen får vara tillsammans med sina föräldrar eller annan vuxen och upptäcka och ha roligt i skogen.

Skogsmulle, 5-7. Barnen får bekanta sig med skog och mark, kanske får de lära sig allemansrätten. Självklart kommer Mulle på besök

Strövare, något jag själv minns från bardomen. Tidning i plastpåse att sitta på och choklad i termos med kork och så självklart ostmacka till. Här lär man sig friluftseknik som att såga, tälja, bygga vindskydd med mera.

Wildkidz 10-15 år. Det hörs lite på namnet vad det kan gå ut på. Friluftstekiken blir alltmer avancerad med t ex. kanoting, längre vandringar, övernattning i vindskydd eller matlagning över öppen eld. Här tar deltagarna själva ansvar för aktiviteterna.

 

 

Vandring för torsdagslediga är en av våra mest populära aktiviteter. Här vandrar man på torsdagar med start morgon, 10-15 km, ofta längs Tjustleden. Turerna tar ofta 4-6 timmar och då stoppar man för fika och korvgrillning. På grund av stort medlemsantal måste deltagande föranmälas till ledare i gruppen.

 

 

Stavgång finns också för de som är lediga dagtid. Vi har en grupp som på onsdagar går med start kl 09:00. Mer info kan fås efter kontakt med ledare.

 

 

Kajak, den ultimata sommaraktiviteten om jag får bestämma. Här kan du som medlem hänga med ut på fantastiska paddlingar både på insjö och i den härliga skärgård runt omkring oss. Kunniga ledare och trevliga kamrater hjälper dig som är ny inom området. För dig som är mer van paddlare finns det goda möjligheter till mer avanceradepaddlingar i vind och öppet vatten, eller med helgpaddlingar med övernattning i skärgården.

 

Till detta kommer tillfälliga aktiviteter såsom cykelturer, vandringsturer, ridning på islandshäst, friluftsmatlagning med mera. Aktiviteter som medlemmarna själva har på önseklista och som kan återkomma flera gånger under säsongen.

Finner du ett eller flera alternativ intressanta av detta kontakta vänligen respektiva gruppledare. Mailadress och telefonnummer finns på vår hemsida eller skriv ett mail till undertecknad så ska jag försöka svara eller lotsa dig rätt.

 http://www.friluftsframjandet.se/vastervik/vastervikstart

 

Programbladet finns i sin helhet att ladda ner som pdf-fil här: https://www.facebook.com/#!/groups/262521390848/

 

/Håkan

Söndag på Verkebäcksviken

 

Nu var det ett par veckor sedan långfärdsskridskosektionen hade planerade aktiviteter. Det beror på snön som kommit och omöjliggjort skridskoåkning.  Eftersom det var tänkt riktigt fint väder denna helg bestämde vi därmed att vi i stället skulle ta fram skidorna. Något som vi inte trodde skulle göra överhuvudtaget när vi flyttade hit för fem år sedan.

 

 

Jag minns den första vintern i Västervik då vi hade en nästan tre veckors sammanhängande snöperiod. Då åkte vi på insjöar, i skogen vid Skogshagaskolan och nere i Gunnebo på motionsspåret. Det blev en vinter över förväntan då vi dessutom fick åka skridskor på havsis i slutet på säsongen. 

Vintern efter det var det massor av snö. Alla isar blev snabbt täckta av ett tjockt lager och därmed var det återigen omöjligt att åka skridskor. Det var då en kamrat kläckte idén om vi inte i stället skulle ta våra skidor och på samma vis bege oss ut på havsisen. Okej, vi kom inte lika långt och det gick inte lika lätt men vi kom ut och det bästa av allt var att det var precis lika vackert som med skridskor.

 

 

Det året gjorde vi skidturer både norrut och söderut och sedan dess har vi haft skidåkning på havsis som ett alternativ för våra medlemmar. Med ledarledda turer tar vi oss ut till havsbandet. Vi åker över några öar och vi stoppar för att rasta. Allt som oftast blir det en rejäl brasa och korvgrillning mitt på dagen innan turen fortsätter. Då med nya krafter.

 

 

Idag var vi ett gäng som packade ihop oss och åkte ner till Ytterhult vid Verkebäckvikens yttre del. Där parkerade vi bilarna och tog oss skidledes ner till sjön för att åka västerut. Det var lite vind, men med en del sol och kraftig stakning hade vi inga problem att hålla värmen. Vi åkte upp till baksidan av Torrön där vi gick iland för att via småvägar ta oss ner på isen igen vid Dagsbo. Därifrån var det inte långa biten över till Storön där vi på solbetäckta klippor gjorde upp eld och åt lunch. Så njöt vi solen en stund innan vi stakade iväg de sista kilometrarna tillbaka till bilarna.

En härlig söndag!

 

/Håkan

 

I fredags åkte jag till Norge för att jobba. Återigen var vi på varstitt håll eftersom Sivan denna gång är i Sverige. Eftersom det var helg och jag räknat ut att jag skulle komma att passera Göteborg vid halv fyra såg jag mig om efter alternativa vägar. Det fanns inte så mycket att välja på så det blev över Falköpin, Trollhättan. En fin väg som nog hade gått fort om det inte varit för det extrema regnandet som kom under en halvtimme.

I Uddelvalla blev det stopp för att äta och handla och därefter var jag ganska snart vid norska gränsen. Redan på svensk sida måste man slanta upp 20 NOK för att få köra in i landet Norge. Sedan fortsätter det med bomstation efter bomstation och idag är det fyra stycken som passeras innan vi är framme. Under sommaren är det planerat för ytterligare fyra stycken och då kommer kostnaden för resan vara upp emot 200 NOK.


Norska bomstation i Sverige. 20 norska kronor tack!

Även denna gång fick jag ta omvägen över tullen. Som svensk blir man troligen aldrig genomsökt utan de är troligen mer ute efter norrmän som varit och handlat svensk mat och sprit. Vägen spärras dock med bommar och alla som åker just då får ta omvägen via tullstationen. Tullarna vinkar och nickar och så får man åka ut på andra sidan. Det är väl lika bra det för jag tror inte svenskarna har så mycket att förtulla förutom lite mat för eget bruk.


Rött kryss i vänster innebär i

I somras blev jag så trött på att tömma och lasta in allt på nytt i vår gamla bärbara. Anledningen till att jag regelbundet var tvungen att göra det berodde helt enkelt på att den var gammal och hade begränsat med utrymme på hårddisken. Eftersom det med tid lastas ner en hel del blev den bara segare och segare för att till sist nästan inte fungera alls.

Därmed kom dagen då vi skulle köpa ny till mig. Siv hade en på firman men jag behövde en i köket till dels musik.
Jag lyssnar nämligen en del på svensk radio när jag står i köket. Sedan har jag idag alla mina recept på datorn med genvägar till mina favoriter.

Jag har de senaste åren kört med Dell, vilket jag i stort sett varit nöjd med, men eftersom vi fick ett bra pris på jobbdatorn och jag var nöjd med den bestämde jag mig för att även här byta märke. Därmed använder vi nu Acer.

Den jag köpte nu är supersnabb ch rejält tunn. Den startar upp på nolltid och allt som behövs (och lite till) finns i den. Det är inte där problemet ligger. Problemet är i stället att när man skriver med toutchmetoden kommer tummusklerna åt musplattan, eller i alla fall i närheten av och därmed hoppar insättspunkter precis överallt och man får korrigera och flytta om den hela tiden. På högersidan ligger piltangenterna och där kommer man också åt och därmed kastas bokstäverna om med jämna mellanrum. De sista två irritationsmomenten är att tangentbordet är så slimmat och med knappt förnimbara prickar på f och j där man ska starta med pekfingrarna vilket i sin tur också gör att man förbrukar extra tid på att leta. Så har vi sist men inte minst mellanslagstangenten som ibland, av en eller annan anledning inte flyttar fram. Alltså får man ideligen gå tillbaka med piltangenten om göra om.

Så problem på en dator med bra pris tycker någon. Nej, menar jag. Skriver man ofta, mycket och snabbt blir det ett återkommande irritationsmoment som växer. Vad jag vill komma till med hela inlägget är att dels förklara varför jag skriver som en kratta nuförtiden och att tipsa om att det kan löna sig att prova den dator man ska köpa. Testa fingersättning och tangenter. Inte bara stirra sig blind på optimal prestanda.

Det blev en fin dag på stan. Vi tittade på motorcyklar i alla storlekar och modeller, vi gjorde Kulbacken och vi käkade lunch på Subway. Lysingsbadet fick anstå då det var otroligt varmt. Här kommer dock en bildblogg med några av de motorcyklar vi såg på lunchen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Långfärdsskridskor, sista delen.

 

 

Dagens avsnitt är det sista i introduktionen om långfärdsskridskor och då tänkte jag kort prata lite om säkerhet på is. Man pratar i sammanhanget om KUS, Kunskap, Utrustning, Sällskap. Har man KUS med sig har man de verktyg som behövs för relativt säkra isturer.

 

 

I begreppet kunskap ligger vetskapen om att isar inte lägger sig helt jämt, att man ska vara extra försiktig vid in- och utlopp, broar, bryggor, sund, grund, vass, rännor, uddar, råk och vindbrunnar. I ett tidigare inlägg skrev jag att fem cm is håller för en vuxen person med full packning. Det vidhåller jag fortfarande, men med vetskapen att isen strax bredvid där jag just pikat kan vara bara 3 cm.

Det finns föreningar som har satt 10 cm is som säkerhet och kanske det är bättre, även om det gott och väl kan finnas svaga partier även där.

Utan att alltför mycket gå in på detaljer skiljer man också på olika sorters is när man pratar hållbarhet. Sjöis är i grunden hårdare än havsis som är segare. Så har vi snöis, kärnis, stöpis, överis, tallriksis, hängis, luftis och packis för att nämna några av de vanligaste sorterna. Det är viktigt att känna igen de vanligaste issorterna då t ex. en våris på över tio cm inte alltid klarar att bära en vuxen, medan en kärnis på 3-4 cm kan bära samma person.

 

I kunskapsbegreppet ingår att behärska sin (säkerhets) utrustning. Som jag nämnde i förra blogginlägget ska man ha ispik/dubbelpik, isdubbar, ryggsäck, livlina, fångstband och carbinkrok med sig. Till isdubbarna ska det vara med en visselpipa som man direkt blåser i om man hamnar i vattnet. Grundregeln är att ta sig tillbaka åt samma hål man kom när man gått igenom. Få upp pikarna och lossa piggarna för att hugga fast dessa i iskanten och häva sig upp. Har man, ska man för säkerhets skull lossa kastlinan och slänga till sin medhjälpare. Får man en kastlina till sig ska den fästas i den egna carbinkroken.

Då man väl kommit upp på iskanten ska man fortsätta att hasa sig fram med isdubbars hjälp till dess att man återigen befinner sig på tjockare is. Alternativt krypa och använda ispikarna för att fördela tyngden. Det är viktigt att komma ihåg att med skridskor och fart kommer man långt ut på tunn is innan den brister. Då kan det vara lite kinkigt att komma upp eftersom skridskorna ska med tillbaka genom hålet igen. På grund av den tunna isen kan man då räkna med att isen bryts sönder flera gånger av kroppstyngden då man försöker komma upp på kanten igen. Något som snabbt blir väldigt tröttande!

 

Efter att ha kommit upp på isen är det viktigt att den nu våta personen får hjälp att byta kläder. Då det är kallt och ofta blåser tar det inte lång stund innan man blir rejält frusen om händerna och det är svårt att få upp knappar och dragkedjor. Med hjälp går det fort att komma i torra och varma kläder. Man börjar med att byta om uppifrån och ner då vatten annars kommer rinna ner på de torra kläderna. D.v.s. huvudet och överkroppen först, därefter underkroppen och sist fötterna.

 

 

Kunskap och utrustning är inte nog för att bege sig ut på sjöis. Att ha sällskap är minst lika viktigt. Det är viktigt att välja sällskap så kamraten som är med verkligen vet vad som ska göras och klarar av att hjälpa dig att komma upp ur en vak. Likaså är det en fördel om man är fler än två och flertalet av deltagare har grundläggande iskunskap.

 

 

Många gånger är det inte hela världen att gå igenom isen och plurra. I princip tar man sig upp, byter om och åker vidare, utan någon större dramatik. Men då det alltid finns risker i samband med plurrning så ska det ses som ett misslyckande. Man har missbedömt isen och därför gått igenom. Något som såklart ska undvikas!

Isolyckor är inte ovanliga, men då är det i huvudsak fall med arm- och benbrott, axelluxationer och slag mot huvudet med hjärnskakning som följd som är vanligast. Bland skridskoåkare är dödsfall till följd av drunkning nästintill noll. En statistik som vi organiserade åkare fortsatt strävar efter att hålla nere.

 

 

Därmed är introduktionen till långfärdsskridskor över. Den har skummat på ytan och är inte på något sätt fullständig, men ger en inblick i vad vi på Friluftsfrämjandet Västervik menar och tänker om långfärdsskridskor. För ytterligare information rekommenderas att gå med i en förening, samt att söka på internet där det finns mängder med matnyttig information.

Som ledare i skridskosektionen Västervik anser jag såklart att man som åkare får bättre skridskoåkning genom att ansluta sig till någon förening där man har säkra turer i trevligt sällskap och där ledaren ofta redan har testat isens kvalitét. I föreningen får man tips om åkteknik, isbedömning och möjlighet till att se vad andra använder för utrustning. Man träffar andra spännande människor som delar intresse.

Väljer du att ansluta dig till en förening, kolla att de i sin tur är anslutna till skridskonätet, en gemensam portal där man rapporterar in isar som är åkbara. Medlemmar kan där få is- och färdrapporter över vilka isar som är åkbara och deras kvalitét (www.skridsko.net).

 

 

God tur!

/Håkan

- den 19 februari 2013, kl 14:48

 

 

Del två av tre

 

 Att skaffa sig utrustning till långfärdsskridskor behöver inte bli så kostsamt även om det rinner iväg några tusenlappar då man ska börja. De stora kostnaderna är pik, skridskor och eventuella pjäxor, medan övrig utrustning kan fås för en billig peng, alternativt att man använder utrustning man redan har hemma eller söker på begagnatmarknaden. Dessutom ska det tilläggas att när man väl köpt sin utrustning håller den oftast i många år.

 

Om vi börjar med det viktigaste, skridskorna, så finns det idag i stort sett i tre olika utföranden. Jag infogar här att det varit en hel del diskussioner vilken typ av skridskor man ska åka på, något Friluftsfrämjandet Västervik inte medverkar i. Däremot förespråkar vi att man själv försöker inhämta information om de olika skridskornas egenskaper, för- och nackdelar.

 

 

Den äldsta är modellen med fast häl där man spänner fast pjäxan med endera en låsanordning, eller med spänne/band. Denna modell har till fördel att man kan ha den gamla typen av pjäxor som många har liggandes, eller som man kan finna på fyndmarknader. Det finns även nya sådana pjäxor för den som föredrar dessa.

Nästa modell är av liknande modell men med ett pumpspänne som man sätter över vristen och fördelen med denna är att man kan använda vilken typ av känga man vill då det inte finns något tåfäste.

Så har vi den sista modellen som nu har funnits på marknaden i dryga 20 år. Klappskridskon, eller löshäl som den kallas. Den har ett fäste i framkant och man menar att den lösa hälen ger möjlighet till ett längre skär, men också fördelen att den är lätt att snäppa av och på. Denna typ av bindning kan också med fördel användas till den något bredare typen av skidor.

Gemensamt med alla dessa pjäxor är att det ska tåla att gå i då skridskoåkare ofta har en bra bit att gå för att komma fram till isar som är åkbara. Priset varierar beroende på typ och kvalitét, men riktpris kan ligga mellan 1000-2000 kronor och hela skridskopaket (med både skridsko och pjäxa) i spannet mellan 1500-3500 kronor.

 

 

Man skall också ha en ryggsäck. Den har till funktion att vara flythjälp om olyckan skulle vara framme. För att bära en vuxen person bör den vara på ca 40 liter eller mer. I ryggsäcken ska man ha med sig ett komplett ombyte med kläder och dessa ska förvaras vattentätt. Plastsäckar duger gott så länge de är täta. De gör också att de bir flytblock som håller personen uppe om man hamnar i vattnet. Man har som regel med sig både fika av något slag och något att äta. Det finns mycket att berätta om vad man kan ha i ryggsäcken, men det är individuellt vad man packar utöver.

Till ryggsäcken ska man ha ett midjebälte, bröstband och grenband som håller säcken på plats och förhindrar att den glider upp mot nacken om man hamnar i vattnet. Man kan gott och väl använda en ryggsäck man redan har och kompettera med en rem som finns att köpa på vilken bensinstation som helst till grenband. En riktig skridskosäck kostar 1200-2500 kr.

 

 

Utöver detta ska man ha räddningsutrustning bestående av ispik, isdubbar, kastlina, carbinkrok och fångstrem. Isdubbarna kostar ca en hundring och ska förvaras högt upp och lätt åtkomliga, lämpligen runt halsen. Livlinan ska vara på minst 20 meter och förvaras lätt åtkomlig utan att man behöver ta av ryggsäcken. Carbinkroken fästes mellan livlina och det så kallade fångstremmen. Den har till uppgift att fästa andras livlinor vid om man får en sådan kastad till sig. Fångstremmen i sin tur förflyttar dragpunkten så man lättare ska kunna hjälpas upp på isen igen.

 

 

Ispiken är skridskoåkarens känselspröt. Genom att hacka i isen kan åkaren avgöra vilken typ av is det är. Ispiken ska kunna hugga igenom fem centimeter is, vilket man under normala förhållanden klarar att bära en vuxen person med full utrustning. Det vanligaste idag är att man har en dubbelpik. Dessa tas isär och kan användas som stötte över dåliga isar eller i kraftig motvind. Det har varit en hel del debatt om att åka med dubbelpik eller inte, en fråga som vi i Västervik inte tar ställning i utan låter åkaren själv avgöra.

 

Därtill finns det en hög med saker som kan vara bra att ha med på skridskoturen, men dessa utelämnar jag här då mycket av det är individuellt.

 

 

/Håkan

 

Nästa del, säkerhet.

Del ett av tre.

 

Inom Friluftsfrämjandet är långfärdsskridskor en relativt ny verksamhet sett till hela vår historia. Från 80-talet då verksamheten först introducerades fram till idag då den är en av våra största vuxenverksamheter bredvid kajak.

 

Långfärdsskridsko som sport och friluftsform är betydligt äldre. Man räknar med att begreppet uppstod kring år 1900 och året därpå grundades SSSK, Stockholms Skridskoseglarklubb, den klubb som i stort sett har stått för större delen av skridskoåkningens utveckling i Sverige. Detta trots att deras egentliga verksamhet då bestod av just skridskosegling. 

 

Idag har man speciella klubbar vars uppgift är att verka för säkrare åkning, israpportering och utveckling av sporten. Man beräknar att det finns 35 000 åkare i världen som är organiserade i någon klubb. Antalet åkare som därtill väljer att åka på egen hand eller tillsamman med familj och vänner är svårt att uppskatta. 

Hos Friluftsfrämjandet i Västervik har vi idag strax över 40 medlemmar. Vår säsong startar någon gång i november då vi börjar med att åka på bana i Gamleby. Det innebär att när isarna lägger sig under december (om vi har tur) månad har många av medlemmarna ett antal mil i benen och klarar dagsturer upp till ett par mil i jämn fart. 

 

Alla våra turer är ledarledda vilket innebär att det finns minst en ledare i varje grupp. Ledaren har ofta en flagga med Friluftsfrämjandets emblem för att synas. Denna ledare  har till uppgift att välja färdmål, färdväg, fart och längd på dagens tur. Allt utifrån deltagarnas behov. På turen kan det också finnas en andreman som också är ledare och i möjligaste mån också en köledare. Förste ledare har till uppgift att ligga först och bedöma isen. Kvalitét, tjocklek och bästa väg att ta sig fram. Finns det en ledare nummer två har denne till uppgift att se till att det är avstånd mellan försteledare och grupp och hålla kontakten bakåt i ledet. 

 

Bakom ledaren ligger så gruppen. Här kan man välja att åka på olika sätt beroende på isens tjocklek och kvalitét., men det vanligaste är att delatagarna följer efter på ett pärlband med ett lämpligt avstånd sinsemellan, men färdas vi på isar som är kända och bedöms som säkra kan man tillämpa friåkning. Det innebär att medlemmarna tillåts lite mer eget utrymme då det gäller fart och vägval. 

 

Sist i gruppen har vi så köledaren.  Dennes uppgift är att se till att gruppen är samlad och att farten inte är högre än att alla hänger med. Köledaren är normalt också den som deltagarna meddelar att man har ont, är trött osv. 

 

I Västervik har vi idag inga riktigt snabba åkgrupper som man ofta har i större städer. Dessa grupper kan åka mer än tio mil på en dag i farter över 25 km/timme och de stoppar sällan för att rasta.  Vår snabbaste grupp åker oftast 3-5 mil/dag och stoppar oftare för att byta några ord innan vi återigen fortsätter turen. Vi har till det också oftast en grupp som i lägre fart åker 1-3 mil/dag och som rastar lite oftare. Likaså är tempot inte lika högt här som i den förra gruppen.

 

Nästa del, utrustning.

 

/Håkan

- den 14 februari 2013, kl 21:08

 

I och med det är kanske en presentation på sin plats. Friluftsfrämjandet Västervik har idag cirka 200 medlemmar och gemensamt för dessa är att de alla mer eller mindre gillar friluftsliv i olika grader. Det kan vara föräldern som barn själv varit med i Mulle eller Strövarna och som vill att de egna barnen ska få samma fina möjlighet till natur och friluftsupplevelse. Det kan vara den som gått i pension, eller som av annan anledning är ledig mitt i veckan och vill ut och vandra längs Tjustleden tillsammans med andra i samma situation.