Långfärdsskridskor, säkerhet
Långfärdsskridskor, sista delen.
Dagens avsnitt är det sista i introduktionen om långfärdsskridskor och då tänkte jag kort prata lite om säkerhet på is. Man pratar i sammanhanget om KUS, Kunskap, Utrustning, Sällskap. Har man KUS med sig har man de verktyg som behövs för relativt säkra isturer.
I begreppet kunskap ligger vetskapen om att isar inte lägger sig helt jämt, att man ska vara extra försiktig vid in- och utlopp, broar, bryggor, sund, grund, vass, rännor, uddar, råk och vindbrunnar. I ett tidigare inlägg skrev jag att fem cm is håller för en vuxen person med full packning. Det vidhåller jag fortfarande, men med vetskapen att isen strax bredvid där jag just pikat kan vara bara 3 cm.
Det finns föreningar som har satt 10 cm is som säkerhet och kanske det är bättre, även om det gott och väl kan finnas svaga partier även där.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer skiljer man också på olika sorters is när man pratar hållbarhet. Sjöis är i grunden hårdare än havsis som är segare. Så har vi snöis, kärnis, stöpis, överis, tallriksis, hängis, luftis och packis för att nämna några av de vanligaste sorterna. Det är viktigt att känna igen de vanligaste issorterna då t ex. en våris på över tio cm inte alltid klarar att bära en vuxen, medan en kärnis på 3-4 cm kan bära samma person.
I kunskapsbegreppet ingår att behärska sin (säkerhets) utrustning. Som jag nämnde i förra blogginlägget ska man ha ispik/dubbelpik, isdubbar, ryggsäck, livlina, fångstband och carbinkrok med sig. Till isdubbarna ska det vara med en visselpipa som man direkt blåser i om man hamnar i vattnet. Grundregeln är att ta sig tillbaka åt samma hål man kom när man gått igenom. Få upp pikarna och lossa piggarna för att hugga fast dessa i iskanten och häva sig upp. Har man, ska man för säkerhets skull lossa kastlinan och slänga till sin medhjälpare. Får man en kastlina till sig ska den fästas i den egna carbinkroken.
Då man väl kommit upp på iskanten ska man fortsätta att hasa sig fram med isdubbars hjälp till dess att man återigen befinner sig på tjockare is. Alternativt krypa och använda ispikarna för att fördela tyngden. Det är viktigt att komma ihåg att med skridskor och fart kommer man långt ut på tunn is innan den brister. Då kan det vara lite kinkigt att komma upp eftersom skridskorna ska med tillbaka genom hålet igen. På grund av den tunna isen kan man då räkna med att isen bryts sönder flera gånger av kroppstyngden då man försöker komma upp på kanten igen. Något som snabbt blir väldigt tröttande!
Efter att ha kommit upp på isen är det viktigt att den nu våta personen får hjälp att byta kläder. Då det är kallt och ofta blåser tar det inte lång stund innan man blir rejält frusen om händerna och det är svårt att få upp knappar och dragkedjor. Med hjälp går det fort att komma i torra och varma kläder. Man börjar med att byta om uppifrån och ner då vatten annars kommer rinna ner på de torra kläderna. D.v.s. huvudet och överkroppen först, därefter underkroppen och sist fötterna.
Kunskap och utrustning är inte nog för att bege sig ut på sjöis. Att ha sällskap är minst lika viktigt. Det är viktigt att välja sällskap så kamraten som är med verkligen vet vad som ska göras och klarar av att hjälpa dig att komma upp ur en vak. Likaså är det en fördel om man är fler än två och flertalet av deltagare har grundläggande iskunskap.
Många gånger är det inte hela världen att gå igenom isen och plurra. I princip tar man sig upp, byter om och åker vidare, utan någon större dramatik. Men då det alltid finns risker i samband med plurrning så ska det ses som ett misslyckande. Man har missbedömt isen och därför gått igenom. Något som såklart ska undvikas!
Isolyckor är inte ovanliga, men då är det i huvudsak fall med arm- och benbrott, axelluxationer och slag mot huvudet med hjärnskakning som följd som är vanligast. Bland skridskoåkare är dödsfall till följd av drunkning nästintill noll. En statistik som vi organiserade åkare fortsatt strävar efter att hålla nere.
Därmed är introduktionen till långfärdsskridskor över. Den har skummat på ytan och är inte på något sätt fullständig, men ger en inblick i vad vi på Friluftsfrämjandet Västervik menar och tänker om långfärdsskridskor. För ytterligare information rekommenderas att gå med i en förening, samt att söka på internet där det finns mängder med matnyttig information.
Som ledare i skridskosektionen Västervik anser jag såklart att man som åkare får bättre skridskoåkning genom att ansluta sig till någon förening där man har säkra turer i trevligt sällskap och där ledaren ofta redan har testat isens kvalitét. I föreningen får man tips om åkteknik, isbedömning och möjlighet till att se vad andra använder för utrustning. Man träffar andra spännande människor som delar intresse.
Väljer du att ansluta dig till en förening, kolla att de i sin tur är anslutna till skridskonätet, en gemensam portal där man rapporterar in isar som är åkbara. Medlemmar kan där få is- och färdrapporter över vilka isar som är åkbara och deras kvalitét (www.skridsko.net).
God tur!
/Håkan
