Långfärdsskridskor, verksamhet

- den 18 februari 2013, kl 12:54

Del ett av tre.

 

 

Inom Friluftsfrämjandet är långfärdsskridskor en relativt ny verksamhet sett till hela vår historia. Från 80-talet då verksamheten först introducerades fram till idag då den är en av våra största vuxenverksamheter bredvid kajak.

 

Långfärdsskridsko som sport och friluftsform är betydligt äldre. Man räknar med att begreppet uppstod kring år 1900 och året därpå grundades SSSK, Stockholms Skridskoseglarklubb, den klubb som i stort sett har stått för större delen av skridskoåkningens utveckling i Sverige. Detta trots att deras egentliga verksamhet då bestod av just skridskosegling. 

 

Idag har man speciella klubbar vars uppgift är att verka för säkrare åkning, israpportering och utveckling av sporten. Man beräknar att det finns 35 000 åkare i världen som är organiserade i någon klubb. Antalet åkare som därtill väljer att åka på egen hand eller tillsamman med familj och vänner är svårt att uppskatta. 

Hos Friluftsfrämjandet i Västervik har vi idag strax över 40 medlemmar. Vår säsong startar någon gång i november då vi börjar med att åka på bana i Gamleby. Det innebär att när isarna lägger sig under december (om vi har tur) månad har många av medlemmarna ett antal mil i benen och klarar dagsturer upp till ett par mil i jämn fart. 

 

Alla våra turer är ledarledda vilket innebär att det finns minst en ledare i varje grupp. Ledaren har ofta en flagga med Friluftsfrämjandets emblem för att synas. Denna ledare  har till uppgift att välja färdmål, färdväg, fart och längd på dagens tur. Allt utifrån deltagarnas behov. På turen kan det också finnas en andreman som också är ledare och i möjligaste mån också en köledare. Förste ledare har till uppgift att ligga först och bedöma isen. Kvalitét, tjocklek och bästa väg att ta sig fram. Finns det en ledare nummer två har denne till uppgift att se till att det är avstånd mellan försteledare och grupp och hålla kontakten bakåt i ledet. 

 

Bakom ledaren ligger så gruppen. Här kan man välja att åka på olika sätt beroende på isens tjocklek och kvalitét., men det vanligaste är att delatagarna följer efter på ett pärlband med ett lämpligt avstånd sinsemellan, men färdas vi på isar som är kända och bedöms som säkra kan man tillämpa friåkning. Det innebär att medlemmarna tillåts lite mer eget utrymme då det gäller fart och vägval. 

 

Sist i gruppen har vi så köledaren.  Dennes uppgift är att se till att gruppen är samlad och att farten inte är högre än att alla hänger med. Köledaren är normalt också den som deltagarna meddelar att man har ont, är trött osv. 

 

I Västervik har vi idag inga riktigt snabba åkgrupper som man ofta har i större städer. Dessa grupper kan åka mer än tio mil på en dag i farter över 25 km/timme och de stoppar sällan för att rasta.  Vår snabbaste grupp åker oftast 3-5 mil/dag och stoppar oftare för att byta några ord innan vi återigen fortsätter turen. Vi har till det också oftast en grupp som i lägre fart åker 1-3 mil/dag och som rastar lite oftare. Likaså är tempot inte lika högt här som i den förra gruppen.

 

Nästa del, utrustning.

 

/Håkan


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0