Jobbarvecka
Åter i Buskerud, Ringerike och Hønefoss. Denna gång för en vecka och återigen som vikarie på samma akutmottakk som jag lämnade för snart fyra veckor sedan. Då ständig nattsjusköterska och nu som dag och kvällspersonal. Många frågar hur det är och mitt svar är hela tiden detsamma. Det är frustrerande!
På natten har vi länge varit underbemannade. Det är en av orsakerna till att jag valt att säga upp mig. Men dålig bemanning för också med sig en annan sak. Steget mellan beslut och handling är väldigt kort. Jag menar; jag har något som ska göras med "min" patient och eftersom ingen annan är där får jag göra det själv. Så är det inte riktigt på dagen. Där är det lite mer; jag ringer någon (som jag troligen kommer fram till på 5-6 försöket eftersom det hela tiden är upptaget) som i sin tur ska ringa någon (där det också är upptaget 5-6 gånger) som i sin tur säger att jag ska "bara" gör färdigt detta först och så ringer jag tillbaka. Den sista ringer så upp min kollega när han eller hon så är färdig (och behöver såklart även här 5-6 försök eftersom alla sitter i telefon hela tiden). Så börjar vi närma oss handling och saker och ting kan ske. Dessvärre har det då alltför ofta gått både 15 och 30 minuter. Något som i alla fall inte jag har tålamod till. Förändring? Nej, det verkar inte finnas vilja till det. De flesta klagar men inget sker.
Undantaget detta är det trevligt att träffa gamla kollegor på jobbet. De allra flesta är både arbetsamma och väldigt trevliga. När jag tänker efter så är det väl alltför ofta det jobbet handlar om som sjuksköterska, att ha bra kollegor som gör att man orkar i längden.
I Sverige rasar debatten om sjuksköterskors arbetsvillkor och lön. Jag måste nog säga att det blivit lika illa här till lands. Lönen är nog mer anpassad till verkligheten, men eftersom allt är så dyrt så hävdar de flesta att man inte klarar sig med mindre än heltid. Detta trots att årslönen med tillägg närmar sig 500 000 NOK (vilket är cirka
572 000SEK om året). Arbetsvillkoren blir städnigt tuffare och i år går vi en sjuksöterska mindre på varje pass. Det märks gott och väl. Dessutom ökar, precis som i Sverige, tempot, ansvarsområdena blir fler och finns det ingen annan som kan, eller för den delen vill göra det, då får sjuksköterskan göra det! Ett exempel var igår då jag fick i uppdrag att ringa hemsjuksköterskan som skulle få till uppgift att åka hem och mata och titta till en patients fåglar. Detta hedervärda uppdrag kom så att engagera två sköterskor i över en halvtimme med åktid och allt annat. Det är inte märkligt att lönen är låg (eller kanske den just därför borde vara hög?).
Den bästa utsiken hybeln kan erbjuda. Vi har haft två dagar med uppehåll dessutom
Man kan säga att cirkeln är sluten för denna gång bor jag återigen i hybel. Inte samma som då jag var här första gången, men likadan och på samma ställe. Då bodde jag ett par dygn innan jag gick ner till personalavdelningen och ställde kravet; ny lägenhet eller jag reser hem!
Mer om det i en annan blogg. Nu ska jag ut i ösregnet en tur...
På natten har vi länge varit underbemannade. Det är en av orsakerna till att jag valt att säga upp mig. Men dålig bemanning för också med sig en annan sak. Steget mellan beslut och handling är väldigt kort. Jag menar; jag har något som ska göras med "min" patient och eftersom ingen annan är där får jag göra det själv. Så är det inte riktigt på dagen. Där är det lite mer; jag ringer någon (som jag troligen kommer fram till på 5-6 försöket eftersom det hela tiden är upptaget) som i sin tur ska ringa någon (där det också är upptaget 5-6 gånger) som i sin tur säger att jag ska "bara" gör färdigt detta först och så ringer jag tillbaka. Den sista ringer så upp min kollega när han eller hon så är färdig (och behöver såklart även här 5-6 försök eftersom alla sitter i telefon hela tiden). Så börjar vi närma oss handling och saker och ting kan ske. Dessvärre har det då alltför ofta gått både 15 och 30 minuter. Något som i alla fall inte jag har tålamod till. Förändring? Nej, det verkar inte finnas vilja till det. De flesta klagar men inget sker.
Undantaget detta är det trevligt att träffa gamla kollegor på jobbet. De allra flesta är både arbetsamma och väldigt trevliga. När jag tänker efter så är det väl alltför ofta det jobbet handlar om som sjuksköterska, att ha bra kollegor som gör att man orkar i längden.
I Sverige rasar debatten om sjuksköterskors arbetsvillkor och lön. Jag måste nog säga att det blivit lika illa här till lands. Lönen är nog mer anpassad till verkligheten, men eftersom allt är så dyrt så hävdar de flesta att man inte klarar sig med mindre än heltid. Detta trots att årslönen med tillägg närmar sig 500 000 NOK (vilket är cirka
572 000SEK om året). Arbetsvillkoren blir städnigt tuffare och i år går vi en sjuksöterska mindre på varje pass. Det märks gott och väl. Dessutom ökar, precis som i Sverige, tempot, ansvarsområdena blir fler och finns det ingen annan som kan, eller för den delen vill göra det, då får sjuksköterskan göra det! Ett exempel var igår då jag fick i uppdrag att ringa hemsjuksköterskan som skulle få till uppgift att åka hem och mata och titta till en patients fåglar. Detta hedervärda uppdrag kom så att engagera två sköterskor i över en halvtimme med åktid och allt annat. Det är inte märkligt att lönen är låg (eller kanske den just därför borde vara hög?).
Den bästa utsiken hybeln kan erbjuda. Vi har haft två dagar med uppehåll dessutom
Man kan säga att cirkeln är sluten för denna gång bor jag återigen i hybel. Inte samma som då jag var här första gången, men likadan och på samma ställe. Då bodde jag ett par dygn innan jag gick ner till personalavdelningen och ställde kravet; ny lägenhet eller jag reser hem!
Mer om det i en annan blogg. Nu ska jag ut i ösregnet en tur...
Kommentarer
Trackback
