Aktivt uteliv

Idag passade jag på att ta ett par timmar fritt från trädgårdsarbete och i stället hänga på våra friluftskompisar och torsdagsvandring. Ett härligt gäng och det blev 6 timmar med massor av prat, skratt, grillning och fina naturupplevelser.


Vi träffades kvart över åtta på coop-parkeringen för att sedan samåka klockan halv nio. Turen gick i närområdet och var ca: 12 kilometer lång. Det var en vacker tur med blandad terräng. Åkermark, lövskog, våtmark och lite barrskog. Såklart fanns det ett par sjöar varvid vi stoppade vid den ena för sedvanlig korvgrillning. Själv hade jag köpt favoritkorven Sremska på Willys.

Ny turkompis, Frida, som är en treårigsupersnäll rottweilertjej

Väl hemma fortsatte trädgårdsarbetet. Jag hade grävt ut en rabatt som mest bestod av lera och nu tillsatte jag ett par säcker torv så får vi se om det blir något bättre. Det var också lite blommor som skulle planteras ut och när det var gjort satte jag igång med sekatören.


Det var nerklippning av döda växter som stod på schemat. Några buskar hade vuxit lite väl och hängde ner över stigen i allmäningen och de fick sig nu en omgång med sekatören. Efter det har jag rensat lavendelhäcken åt Siv och nu är det inte så mycket kvar att göra innan jag i morgon återigen packar bilen för att sätta näsan mot Norge och campingen. Det är tio dagar kvar och sedan sätts skylten upp med stängt för säsongen. Det ser jag fram emot för det innebär ledig på halvtid.

Igår, tisdag den 27/9 var det återigen dags att resa hem till Sverige och Västervik. Eftersom det fortfarande är turistsäsong och Siv dessutom har arbetsvecka bestämde vi att jag reser för ett par dagar och kan då kolla räkningar och fixa i trädgården då trädgårdsmästaren belv uppsagd för ett par veckor sedan.

Resan hem blir så småningom en blogg i sig, men det blir alltför långt att ta med idag. Idag tänkte jag i stället nämna den 22 juli, en dag som för alltid kommer vara skriven i historien som en fasans dag. För det finns nog inte en enda människa som var i Norge som inte drabbades på ett eller annat sätt.

Att det just nu är dags att skriva en rad kommer sig att Utøya ligger alldeles i närheten av Hønefoss och Ringerike som jag jobbar vid. Det är en ö som används av norska arbetarpartiet och varje sommar har man ett politiskt ungdomsläger där. Så även i år. Själva ön ligger bara ett par hundra meter ut i Tyrifjorden och när man passerar ser man huvudbyggnaden och den stora gräsplanen det det till vanligt förekommer olika aktivitetet.

Sedan den 22/7 har jag åkt förbi där två gånger, varav den andra var igår, och båda gångerna sker samma sak. Då jag svänger av stora vägen (som är stängd på grund av ras i en tunnel) Sker det något med min sinnestämning. Dessutom blir det som en klump i magen och den bara växer och växer fram till dess att jag har passerat parkeringen vid minnesplatsen. Det är en iordningställd plats efter stora vägen där man ser rätt in på Utøya. Här finns en liten klippa där det är fullt av plakat, fotografier, blommor och ljus. Det står alltid ett antal bilar där och jag tror inte det går att undvika att påverkas av det tragiska. 69, i huvudsak unga människor dog här en sommareftermiddag. De allra flesta på plats, skjutna av en förvirrad man som menade att han hade god grund till sitt handlande (se mer på denna länk)

För egen del stod jag i köket på campingen. Vi hade ett middagssällskap på gång och jag stod och lyssnade på radion samtidigt som jag lagade mat. När Siv kom in berättade jag vad som skett i Oslo och vi var båda förvånade av flera anledningar. En bomb i regeringskvarteret efter klockan 14 och dessutom en fredag. Märkligt tyckte vi eftersom det sade sig självt att ingen skulle vara där då. Det gick bara någon timme innan de ringde från jobbet och undrade om jag kunde komma in.

Det var röd beredskap och jag förstod inte helt varför jag skulle komma in. Oslo lät avlägset och det var dessutom inte speciellt många skadade som det lät på nyheterna.

Rapporterna strömmade in och allt var mest konstigt. Lite overkligt. Så var klockan plötsligt fem och bara en liten stund senare kom de första knapphändiga rapporterna om skutning på Utøya. Ingen visste vad som skett men man rapporterade om att det förekom skottlossning. Då insåg jag att här var det något stort som skedde. Först en bomb mot regeringen och så skottlossning mot AP:s sommarläger. Jag sade åt Siv att nu var jag nog tvungen att åka in till jobbet och jag hann bara klä på mig så ringde de igen. Nu var det ingen som bad mig komma utan nu var det bara kom.

Väl på jobbet var det massor av folk. Vi var säkert över 20 sjuksköterskor bara på akuten. Det var massor av läkare, labpersonal, röntgen, vaktmästare, operations och kökspersonal osv, osv. Min egen insats var obetydlig, men tillsammans tog vi omhand gött över 20 skottskadade personer på några få timmar. Alla fick tilldelat patienter varefter som dom kom till sjukhuset och varefter de var färdiga transporterades de vidare till nästa ställe.

Klockan halv ett tilläts vi gå hem. Man gick återigen ner på beredskap och det fanns några som snabbt kunde vara på jobb om så krävdes. Det gick ett rykte om att det var tio döda förutom alla de skadade. Ett annat rykte sade att det kunde till och med vara 20, fast det lät lite väl otroligt....

Lördagsmorgonen gav besked!

3:dje maj! Det var det sista blogginlägget som jag lade och som de flesta vet har jag tillsammans med Sivan drivit camping i snart 6 månader. Den som håller till på Facebook har kunnat hålla sig uppdaterad där, men kanske finns det en och annan som inte håller till där och som lurar på hur det gått. Självklart ska jag så småningom berätta det.

Vi har ett par veckor kvar innan vi tar ner skylten för 2011. Därmed börjar vi återigen pendla mellan Norge och Sverige. Då kommer det också finnas mer tid till både aktiviteter, men även för att blogga lite emellanåt.

Nog för i kväll!

På återseende