Aktivt uteliv

Desmo, vår lilla psykopatkattkille som idag är fem år (tror jag) är som många vet en katt med ett eller annat bokstavssymptom i sitt tillstånd. Två månader gammal klev han upp på sin bror, tog ett riktigt tag i nacken och började sedan rida honom som lejonhannen gör med sin hona. Det var första gången jag förstod att det inte var helt som det skulle med den katten.

Därefter har han lyckats med det allra mesta som en katt överhuvudtaget kan hitta på. Han var inte gammal då han började jag skatorna ute på gatan. Skatorna var mer än dubbelt så stora, men det spelade ingen roll för jägare var han, en katt med extremt stor jaktlust.

Som ung var han inne i varenda bil som hade lämnat bakdörren eller bagageluckan öppen och det gick inte en vecka utan att vi trodde han var borta för gott. Det rev och slet i kroppen på honom och han har alltid just bara kommit in så har han velat gå ut igen. Så har det fortsatt , in, ut, in, ut nästan hur länge som helst, eller tills man nästan blivit galen på honom.

En period var det ambulanshelikoptern han var helt vild i att utforska. Stod det öppet någonstans är jag helt säker på att han har varit inne där med. Det var så illa att när helikoptern kom, då gick Desmo ner till plattan för att vara med där det hände. Nyfiken som ingen annan.

Sedan var det maten. Hans extrema aptit från första dagen han kom in i huset. Nästan allt i hans värld kretsar kring mat och det finns nästan ingenting han inte äter. Är det sedan så att han får smaka,  vilket ibland händer, blir han helt odräglig i veckor efteråt. Han piper och klagar högt och ljudligt. Han går och stångar och gnider runt benen och till och med så har det hänt att han satt klorna, eller tänderna i händerna som hänger efter sidorna för han tror att det finns något att äta där. Han stjäl från tallrikar eller grytor om han kommer åt.

Det senaste ofoget han börjat med är att jaga fåglarna som sitter vid fågelbordet. Det är inget att säga om det för han kommer inte åt dom. Grejen är att han jagar dom till och med inne. Han kastar sig upp i fönstet och rensar fullkomligt rent på blommor, krukor och vad som nu står där. Speciellt om det är skator, duvor eller starar utanför. Han gillar nämligen de extra stora och drömmer säkert om att gå i närkamp med dem.

Här finns det alltså mycket som är sjukt i beteendet. Men häromdagen hände något. Det small i rutan till vardagsrummet och bara en tusendels sekund efteråt kom smällen av en lerkruka som går i golvet. Jag ryter på katten (som vanligt) och sätter efter honom med tidningen i högsta hugg. Katten flyr oppför trappen och jag slänger tidningen efter honom, vilken naturligtvis inte träffar utan slår emot ett trappsteg och faller därefter till golvet.

Så var det inte mer med det. Vi åkte på stan och väl hemma långt senare kommer Desmo och möter oss. Vi inser ganska snart att något inte är som det ska med honom. Han går sakta och är överhuvudtaget lite intresserad av vad som sker runt omkring honom. Sedan går det snabbt utför med honom. Han blir liggande på vår säng och verkar nästan inte märka att vi är där. Han låter lite konstigt när man tar på honom, men ger inte några livstecken förutom att han kisar på oss.

Så går dagen. Han går inte upp och verkar inte bli piggare. Siv gråter och själv funderar jag på vad som skett. Gjorde jag något när jag jagade honom. Tänk om det är mitt fel? När vi går och lägger oss gör han ingen ansatts att flytta sig utan får ligga kvar hos Siv.

Den natten sover ingen av oss bra. Vi vaknar flera gånger av att han gnyr. Om han är vaken eller inte är inte gott att svara på. Natten går och när jag står upp klockan sju är Desmo vaken. Han går ut i köket och hoppar upp på en stol. Här blir han liggande. Han äter inte och har inget behov att gå ut. Ligger ensam.

Minoe, vår andra katt följer noga med. Hon tvättar honom och är ofta framme och luktar på honom. Han verkar inte bry sig till en början.

Det här var i fredags. Han har sakta piggat på sig och är idag i stort sett som vanligt. Far ut och in, ut och in. Skriker efter mat och är allmänt jobbig hela tiden. Jag ryar på och jagar honom genom huset och allt är precis som vanligt. Som tur är... För fy tusan så tomt det skulle bli om den där sjuka och extrema katten försvann.