Sådan husse, sådan hund
Att vi väljer hund efter hurdana vi är som personer, det har man hävdat länge. När man sedan tittar på lite olika hundsorter och raser ser man ett eller annat tecken som jag inte tror är slump. Nej, vi identifierar oss oftast med vår hund.
MIssbrukaren väljer och har sedan många år valt schäferhunden. Kanske för att det är en hund som skyddar och bevakar och som du i tillägg kan köpa på en bakgårdskennel för nästan inga pengar alls. Att Rottweiler ofta ägs att gymmänniskor, tuffa tjejer och grabbar med muskler och tatueringar har vi sett. Att Dobberman gärna har en husse som går i grön jacka och kängor, eller en matte som är lagd åt det anorerktiska ordningsamma hållet. Likaså att rasen papillon alltid ägs av en lite gråhårig gumma och som tror att den ska bli uppäten av någon annans hund och därför lyfter upp den på armen när det kommer en annan hundägare. Sedan har vi ägare till alla de olika slag att pitbullterrier, eller de som liknar på vilken sorts kamphund som helst. De människorna är trendiga wannabees, storstadsmänniskor med ett exeptionellt behov att synas.
Sen finns det den andra sorten. Den som jag alltid möter ute på motionsspåret eller i närområdet.
Männen med de små hundarna. Det formligen dräller av män som är ute och går med hund här i stan. Gemensam nämnare är att de alla ser lite trista ut. Ja, männen alltså, inte så mycket hundarna. Dom går sakta, sakta medan hundarna ska lukta på precis allt. Dom ser ut lite som om dom går planslöst, som om dom inte har någonstans att ta vägen. Jag tänker att dom kanske inte har det. Det verkar dessutom inte som om dom är riktigt medvetna om den lilla varelsen i andra änden av kopplet. Den bara finns där.
För tänk så här. Vad i hela friden får en gott vuxen man på 60 eller ännu mer att vilja köpa en sådan hund som egentligen ryms i din handflata? Om man nu som man känner sig riktigt ensam och vill ha sällskap, kan ni då se denna man sätta sig och leta rätt på uppfödare av extremt små hundar som ingen människa kan namnet på?
Nej just det! Det kan inte jag heller. Så varifrån kommer då hunden. Ja, troligen från frun som vill ha något att gulla med. Hon har sedan länge ledsnat på att gulla med mannen (han iofs med henne också). Barnen är stora och barnbarnen träffar hon alltför sällan. Jobbet är över för längesedan. Hon är kort och gott inte behövd och därför skaffar hon sig denna knähund.
Så varför är då mannen ute och går med den och inte kvinnan? Ja det kan man undra. Troligen för att hon inte är intresserad av att gå ut med den. Hon gillar mer att ha den i knät eller stoppa små prinskorvar i munnen på den. Mannen å sin sida, han klagar inte för då han varit borta hela dagen kan han ta hunden och gå ut en tur när det blir för mycket inne. Eller när det ska städas, eller lagas mat. Finns det något annat svar?
Fördomar har vi inte på denna blogg :-)
Bilden är Andreaskapellets kyrktupp, Västervik
MIssbrukaren väljer och har sedan många år valt schäferhunden. Kanske för att det är en hund som skyddar och bevakar och som du i tillägg kan köpa på en bakgårdskennel för nästan inga pengar alls. Att Rottweiler ofta ägs att gymmänniskor, tuffa tjejer och grabbar med muskler och tatueringar har vi sett. Att Dobberman gärna har en husse som går i grön jacka och kängor, eller en matte som är lagd åt det anorerktiska ordningsamma hållet. Likaså att rasen papillon alltid ägs av en lite gråhårig gumma och som tror att den ska bli uppäten av någon annans hund och därför lyfter upp den på armen när det kommer en annan hundägare. Sedan har vi ägare till alla de olika slag att pitbullterrier, eller de som liknar på vilken sorts kamphund som helst. De människorna är trendiga wannabees, storstadsmänniskor med ett exeptionellt behov att synas.
Sen finns det den andra sorten. Den som jag alltid möter ute på motionsspåret eller i närområdet.
Männen med de små hundarna. Det formligen dräller av män som är ute och går med hund här i stan. Gemensam nämnare är att de alla ser lite trista ut. Ja, männen alltså, inte så mycket hundarna. Dom går sakta, sakta medan hundarna ska lukta på precis allt. Dom ser ut lite som om dom går planslöst, som om dom inte har någonstans att ta vägen. Jag tänker att dom kanske inte har det. Det verkar dessutom inte som om dom är riktigt medvetna om den lilla varelsen i andra änden av kopplet. Den bara finns där.
För tänk så här. Vad i hela friden får en gott vuxen man på 60 eller ännu mer att vilja köpa en sådan hund som egentligen ryms i din handflata? Om man nu som man känner sig riktigt ensam och vill ha sällskap, kan ni då se denna man sätta sig och leta rätt på uppfödare av extremt små hundar som ingen människa kan namnet på?
Nej just det! Det kan inte jag heller. Så varifrån kommer då hunden. Ja, troligen från frun som vill ha något att gulla med. Hon har sedan länge ledsnat på att gulla med mannen (han iofs med henne också). Barnen är stora och barnbarnen träffar hon alltför sällan. Jobbet är över för längesedan. Hon är kort och gott inte behövd och därför skaffar hon sig denna knähund.
Så varför är då mannen ute och går med den och inte kvinnan? Ja det kan man undra. Troligen för att hon inte är intresserad av att gå ut med den. Hon gillar mer att ha den i knät eller stoppa små prinskorvar i munnen på den. Mannen å sin sida, han klagar inte för då han varit borta hela dagen kan han ta hunden och gå ut en tur när det blir för mycket inne. Eller när det ska städas, eller lagas mat. Finns det något annat svar?
Fördomar har vi inte på denna blogg :-)
Bilden är Andreaskapellets kyrktupp, Västervik
Kommentarer
Trackback
