Rapport från skidspåret i Brevik
Idag har vi åter varit ute i skidspåret. Det var nollgradigt och med uppsprickande molntäcke vi gav oss ut, strax efter lunch. Sivan hade förvarnat mig om hur spåret kunde se ut och menade att vi inte skulle låte det förstöra vår dag.
Jag var inne på samma linje och utgick från att det nästintill skulle vara oåkbart eftersom motionsspåret vid Skogshagsskolan är så populärt.
Nåväl, framme vid så visade det sig att det såg helt okej ut. Vi for iväg som två oljade blixtar. Sivan, fartracern först och jag (ganske snart flåsandes och frustandes) efter. Det var ett fint spår och trots att det gått en del folk så hade de hållit sig på den andra kanten. En eller annan hund hade busat runt, men det var väl okej.
Det var först när vi kom nära bebyggelsen det började vara upptrampat. Plötsligt var spåret borta och det gick två paralella gångspår bredvid varandra. Det var bara att bita ihop och skida vidare med en liten svart tanke (vad var det jag sade) i bakhuvudet.
Hur som helst så sken solen och det var så skönt, och vackert, så humöret sjönk bara marginellt. I alla fall tills jag fick syn på de sista spåren på första sträckan. Där var det en väl upptrampad stig vid sidan av, men trots detta hade ett par fötter av storlek 38 konsekvent gått i skidspåret ett par hundra meter.
Likaså i den sista utförslöpan där det var ett extra fint spår neröver, hade två kvinnor (vi mötte dom) med sina hundar havererat spåret. Det verkar som om folk lämnar hjärnan hemma och utan att ägna det en tanke, nyttjar skidspåret för att slippa gå i snön, eller till och med där det finns upptrampat spår går man vid sidan av, i skidspåret.
Nåja, jag är varken sur eller arg. Inte ens irriterad, men om jag stöter på dig som går och klafsar i skidspåret i morgon så kommer jag rappa dig över ryggen med staven min. Jävla idiot!
Men som sagt, jag låter inte humöret påverkas. I morgon kör vi igen...
Breviksspåret med skid- och gångare gott samsandes sida vid sida
HerrE o Sivan i skidspåret nästgårds
Jag var inne på samma linje och utgick från att det nästintill skulle vara oåkbart eftersom motionsspåret vid Skogshagsskolan är så populärt.
Nåväl, framme vid så visade det sig att det såg helt okej ut. Vi for iväg som två oljade blixtar. Sivan, fartracern först och jag (ganske snart flåsandes och frustandes) efter. Det var ett fint spår och trots att det gått en del folk så hade de hållit sig på den andra kanten. En eller annan hund hade busat runt, men det var väl okej.
Det var först när vi kom nära bebyggelsen det började vara upptrampat. Plötsligt var spåret borta och det gick två paralella gångspår bredvid varandra. Det var bara att bita ihop och skida vidare med en liten svart tanke (vad var det jag sade) i bakhuvudet.
Hur som helst så sken solen och det var så skönt, och vackert, så humöret sjönk bara marginellt. I alla fall tills jag fick syn på de sista spåren på första sträckan. Där var det en väl upptrampad stig vid sidan av, men trots detta hade ett par fötter av storlek 38 konsekvent gått i skidspåret ett par hundra meter.
Likaså i den sista utförslöpan där det var ett extra fint spår neröver, hade två kvinnor (vi mötte dom) med sina hundar havererat spåret. Det verkar som om folk lämnar hjärnan hemma och utan att ägna det en tanke, nyttjar skidspåret för att slippa gå i snön, eller till och med där det finns upptrampat spår går man vid sidan av, i skidspåret.
Nåja, jag är varken sur eller arg. Inte ens irriterad, men om jag stöter på dig som går och klafsar i skidspåret i morgon så kommer jag rappa dig över ryggen med staven min. Jävla idiot!
Men som sagt, jag låter inte humöret påverkas. I morgon kör vi igen...
Breviksspåret med skid- och gångare gott samsandes sida vid sida
HerrE o Sivan i skidspåret nästgårds
Kommentarer
Trackback
