Långfärdsskridskor på Hjorten
Dagen idag blev inte som planerat. Sivan blev hemma, Petra lämnades av vid bussen och själv stack jag ut på sjön. Eftersom jag i grunden tycker illa om att åka själv så valde jag därför att åka ut till Hjorten som ligger strax utanför Västervik och där jag vet att isen är mellan 20-30 cm tjock. Det tillsammans med försiktighet, ispik och stav samt isdubbar och sevanlig ryggsäck kände jag mig relativt säker.
Jag började turen norröver men det var inget vidare. Knottrig apelsinis och nästan överis på många ställen. Jag vände sedan söderut och efter några få km blev det bättre. Speciellt när jag lämnade västsidan för att åka lite längre ut mot mitten på sjön. Här hade solen gjort sitt och smält den tidigare snön och så frysit till en härlig is som var spegelblank på sIna ställen.
Jag fortsatte så långt söderut det gick att komma, där korsade jag vägen och fortsatte sedan. Här i den södra, lite smalare delen av sjön var isen kalasfin, hela vägen ner. Allra längst ner i sjön, just där den övergår i en liten bäck, här finns en fin stenbro, eller möjligen att man ska säga stenmur. Den visade sig hålla smalspåret uppe. Jag klev iland för att se om det skulle gå att fortsätta med skridskor på andra sidan, men det var en alltför tunn bäck för att det skulle vara möjligt.
I stället vände turen norröver igen. Denna gång utefter den östra kanten. Sjön var lika fin här. Framme vid vid bron vid Ängalund satt två fiskare som jag vinkade till. Det var två kvinnor vilket jag tror är lite ovanligt. Här fanns också ett gammalt gäddhuvud som satt på en stolpe. Man kan utan större fantasi tänka att gädda måste vara en väldigt gammal fisksort.
Nu var det bara någo halvmil kvar till Värdshuset Hjorten och bilen. Solen lyste då och då och det var varmt och skönt. När isen var så slät som den var idag bitvis, var det en märlig tystnad att åka. En tystnad som man sällan lägger märke tll när man är flera som bråkar med skridskorna mot isen.
Den smala delen av Hjorten
Smalspåret från Västervik
Förtidsmonster? Nej, bara ett gäddhuvud
Jag började turen norröver men det var inget vidare. Knottrig apelsinis och nästan överis på många ställen. Jag vände sedan söderut och efter några få km blev det bättre. Speciellt när jag lämnade västsidan för att åka lite längre ut mot mitten på sjön. Här hade solen gjort sitt och smält den tidigare snön och så frysit till en härlig is som var spegelblank på sIna ställen.
Jag fortsatte så långt söderut det gick att komma, där korsade jag vägen och fortsatte sedan. Här i den södra, lite smalare delen av sjön var isen kalasfin, hela vägen ner. Allra längst ner i sjön, just där den övergår i en liten bäck, här finns en fin stenbro, eller möjligen att man ska säga stenmur. Den visade sig hålla smalspåret uppe. Jag klev iland för att se om det skulle gå att fortsätta med skridskor på andra sidan, men det var en alltför tunn bäck för att det skulle vara möjligt.
I stället vände turen norröver igen. Denna gång utefter den östra kanten. Sjön var lika fin här. Framme vid vid bron vid Ängalund satt två fiskare som jag vinkade till. Det var två kvinnor vilket jag tror är lite ovanligt. Här fanns också ett gammalt gäddhuvud som satt på en stolpe. Man kan utan större fantasi tänka att gädda måste vara en väldigt gammal fisksort.
Nu var det bara någo halvmil kvar till Värdshuset Hjorten och bilen. Solen lyste då och då och det var varmt och skönt. När isen var så slät som den var idag bitvis, var det en märlig tystnad att åka. En tystnad som man sällan lägger märke tll när man är flera som bråkar med skridskorna mot isen.
Den smala delen av Hjorten
Smalspåret från Västervik
Förtidsmonster? Nej, bara ett gäddhuvud
Kommentarer
Trackback
