Journalist, ett beundransvärt yrke?
För många år sedan då jag skulle välja vilken linje jag skulle ta för att läsa till ett yrke var journalist ett yrke som jag trodde skulle intressera mig. Detta utan att ha en blekaste aning om intagningskrav. Jag fick dock snabbt slå det ur hågen då intagningspoänget i princip var fem. Det var till och med svårare att komma in på journalistlinjen än på läkarlinjen.
Idag vet jag inte hur det ser ut, men jag vet att journalistyrket har förändrat kraftigt under de sista tio åren. Det kan var och en se som öppnar en dagstidning. Språket har förändrats i takt med att jornalisterna blivit yngre. Eller att det blivit mer legitimt att skriva om brudar, mess och frulle (tjejer, sms och frukost) och ganska generöst slänga sig med pratspråk, alternativt slang. Det kanske måste vara så även om det för en som är glad i ord och dess användning ibland ser både torftigt och ointelligent ut.
Vad som jag i stället reagerar på alltmer är det växande jornalistiska arbetet på redaktionen. Att det tycks bli allt vanligare att ringa och intervjua objektet än att åka ut. Att bilder plockar ur ett arkiv och samma bild används om och om igen. Jag som jobbar inom akutsjukvården ser det hända hela tiden. Ortstidningen slår upp stora artiklar om olyckor som sker utan att ha kontaktat sjukhuset. Man får en kontakt och spinner så vidare från det. Tyvärr alltför ofta en god bit från sanningen.
Likaså har de lokala tidningarna reportage om kändisskandaler från hela världen. Ett gott exempel på det är den engelska dokussåpakändisen Jade Goody. Hon var/är för mig helt okänd, men ändå lyckades Vt, EK och SN skriva om detta i nästan två veckor. Märkligt!
Att sedan gå in på seriositeten hos AB, Expressen, Vg m fl som lägger 2/3 delar av nätupplagan på olika dokussåpo0r, bantning, recept och Robinson får mig att fundera... Är det fortfarande lika svårt att bli journalist? Är dessa yrkesutövare stolta över det de gör? Är det journalistik överhuvudtaget?
God morgon
Ringerikes lokalavis favoritbild
så fort en polis gjort något
Idag vet jag inte hur det ser ut, men jag vet att journalistyrket har förändrat kraftigt under de sista tio åren. Det kan var och en se som öppnar en dagstidning. Språket har förändrats i takt med att jornalisterna blivit yngre. Eller att det blivit mer legitimt att skriva om brudar, mess och frulle (tjejer, sms och frukost) och ganska generöst slänga sig med pratspråk, alternativt slang. Det kanske måste vara så även om det för en som är glad i ord och dess användning ibland ser både torftigt och ointelligent ut.
Vad som jag i stället reagerar på alltmer är det växande jornalistiska arbetet på redaktionen. Att det tycks bli allt vanligare att ringa och intervjua objektet än att åka ut. Att bilder plockar ur ett arkiv och samma bild används om och om igen. Jag som jobbar inom akutsjukvården ser det hända hela tiden. Ortstidningen slår upp stora artiklar om olyckor som sker utan att ha kontaktat sjukhuset. Man får en kontakt och spinner så vidare från det. Tyvärr alltför ofta en god bit från sanningen.
Likaså har de lokala tidningarna reportage om kändisskandaler från hela världen. Ett gott exempel på det är den engelska dokussåpakändisen Jade Goody. Hon var/är för mig helt okänd, men ändå lyckades Vt, EK och SN skriva om detta i nästan två veckor. Märkligt!
Att sedan gå in på seriositeten hos AB, Expressen, Vg m fl som lägger 2/3 delar av nätupplagan på olika dokussåpo0r, bantning, recept och Robinson får mig att fundera... Är det fortfarande lika svårt att bli journalist? Är dessa yrkesutövare stolta över det de gör? Är det journalistik överhuvudtaget?
God morgon
Ringerikes lokalavis favoritbild
så fort en polis gjort något
Kommentarer
Postat av: Bantningspiller
nice blog
Trackback
