Rakt igenom väggen
Rubriken låter som det dåliga programet som går på någon av betalkanalerna och där man ska ta sig igenom ett hål i en frigolitvägg. Misslyckas man så skjuts man framför väggen och ner i en bassäng med vatten.
Det var inte det detta handlade om utan i stället min egen version av vad Sivan berättar på sin blogg. Har du inte läst det så kan du göra det genom att klicka här.
Historien var den att Sivan och jag jobbar på samma sjukhus och ibland har vi tur att jobba samma del av dygnet. Det inträffar någon helg lite då och då och alltid sker det på natten. Så var det denna helgen och jag hade det stilla på akutmottagningen. Vi var gott bemannade och därför tänkte jag passa på och hälsa på Sivan framåt femtiden på morgonen. Jag vet att hon som regel har det som allra tyngst då och därmed som mest borde uppskatta att få besök.
Väl uppe på hennes avdelning fanns ingen Sivan att se. Jag läste tidningen och väntade 5-10 minuter, men sedan kände jag att tiden började dra iväg. Jag tog en tur till grannavdelningen där jag såg en sjuksköterska och eftersom jag känner igen dom flesta som jobbar på sjukhust tog jag turen förbi och frågade om hon visste var Sivan var. Det visste hon och pekade in mot ett rum strax bredvid där vi stod. Hon trodde att dom snart skulle vara klara där och jag bestämde mig för att vänta ytterligare ett par minuter.
Efter en minut, eller två öppnas dörren och jag hinner bara se en skymt av Sivan innan hjärtstoppslarmet går. Jag kikar på min sökare och de visar rummet där Sivan står. Jag frågar om det är på allvar, men hör samtidigt inne från rummet att patienten är dålig.
Så här går våra historier ihop. Jag tar två snabba steg, rycker upp dörren och sedan är vi i full gång. Fyra sjuksköterskor (i stället för en som det brukar vara) som jobbar. En tar bort sänggaveln, en annan hämtar brädan till madrassen och någon hämtar akutväskan. Sedan hjälps vi åt. En komprimerar och en ventilerar, precis som på de häftiga tv-seriernas akutmottagningar.
När hjärtstoppsteamet kommer stormande ett par minuter senare blir dom mäkta förvånade. I stället för ett stort kaos som det vanligen är, kommer dom nu in på ett rum där det råder ordning och reda. Två sjuksköterskor som jobbar med patienten och två som är behjälpliga med allt som kan tänkas. Det är nu så många sjuksköterskor och läkare att jag obemärkt kan smita ut från rummet och tillbaka ner till akuten.
När jag sedan går till jobbet kvällen efter träffar jag ett par av sjuksköterskorna som ingick i hjärtstoppsteamet. Du kan tro att dom var nyfikna på vad i tusan jag gjorde där och hur det var möjligt att jag var så snabbt på plats. Allra mest förvånade var nog Sivan och den manliga sjukssköterskan som stod inne på rummet.
Hur gick det då undrar den uppmärksamme läsaren. Jo, det gick nog bra. Patienten överlevde och låg sist jag hörde något på intensivavdelningen.
Det var inte det detta handlade om utan i stället min egen version av vad Sivan berättar på sin blogg. Har du inte läst det så kan du göra det genom att klicka här.
Historien var den att Sivan och jag jobbar på samma sjukhus och ibland har vi tur att jobba samma del av dygnet. Det inträffar någon helg lite då och då och alltid sker det på natten. Så var det denna helgen och jag hade det stilla på akutmottagningen. Vi var gott bemannade och därför tänkte jag passa på och hälsa på Sivan framåt femtiden på morgonen. Jag vet att hon som regel har det som allra tyngst då och därmed som mest borde uppskatta att få besök.
Väl uppe på hennes avdelning fanns ingen Sivan att se. Jag läste tidningen och väntade 5-10 minuter, men sedan kände jag att tiden började dra iväg. Jag tog en tur till grannavdelningen där jag såg en sjuksköterska och eftersom jag känner igen dom flesta som jobbar på sjukhust tog jag turen förbi och frågade om hon visste var Sivan var. Det visste hon och pekade in mot ett rum strax bredvid där vi stod. Hon trodde att dom snart skulle vara klara där och jag bestämde mig för att vänta ytterligare ett par minuter.
Efter en minut, eller två öppnas dörren och jag hinner bara se en skymt av Sivan innan hjärtstoppslarmet går. Jag kikar på min sökare och de visar rummet där Sivan står. Jag frågar om det är på allvar, men hör samtidigt inne från rummet att patienten är dålig.
Så här går våra historier ihop. Jag tar två snabba steg, rycker upp dörren och sedan är vi i full gång. Fyra sjuksköterskor (i stället för en som det brukar vara) som jobbar. En tar bort sänggaveln, en annan hämtar brädan till madrassen och någon hämtar akutväskan. Sedan hjälps vi åt. En komprimerar och en ventilerar, precis som på de häftiga tv-seriernas akutmottagningar.
När hjärtstoppsteamet kommer stormande ett par minuter senare blir dom mäkta förvånade. I stället för ett stort kaos som det vanligen är, kommer dom nu in på ett rum där det råder ordning och reda. Två sjuksköterskor som jobbar med patienten och två som är behjälpliga med allt som kan tänkas. Det är nu så många sjuksköterskor och läkare att jag obemärkt kan smita ut från rummet och tillbaka ner till akuten.
När jag sedan går till jobbet kvällen efter träffar jag ett par av sjuksköterskorna som ingick i hjärtstoppsteamet. Du kan tro att dom var nyfikna på vad i tusan jag gjorde där och hur det var möjligt att jag var så snabbt på plats. Allra mest förvånade var nog Sivan och den manliga sjukssköterskan som stod inne på rummet.
Hur gick det då undrar den uppmärksamme läsaren. Jo, det gick nog bra. Patienten överlevde och låg sist jag hörde något på intensivavdelningen.
Kommentarer
Trackback
