Jag är så arg, så arg
Nej, det är inte sant. Trots att jag är riktigt samhällskritisk är jag sällan arg. Varken på de levande eller döda ting. Inte heller företeelser även om dom kan provocera mig något helt märkligt. Jag ger mig heller inte på (troligen för att jag inte är arg) varken folk eller saker i affekt.
Det gör däremot andra. Det tycks finnas, både i Sverige och Norge en utpräglad ilska som får folk att vilja riva ner, slå sönder eller sabbotera saker och ting. Det som fick mig till tanken idag (det är så varje gång jag kommer hit) var när jag var ute i skogen på dagens löptur. På rundan som gjorts i ordning av Elixia (ett av ortens gym) finns gott om skyltar och oranga eller gröna trästolpar som är nedslagna för att visa vägen bland alla stigar i skogen.
Nästan varje gång man springer där ser man att det varit någon före som konsekvent rivit ner de uppspikade skyltarna, eller som idag, sparkat omkull trästolparna. På samma sätt kan man se härjningar på Tjustleden hemma i Västervik. Skyltarna sparkas omkull och slängs iväg, ofta långt in i skogen. De vrids eller böjs så de pekar i fel riktning. Ett allmänt, onödigt sabbotage.
Detta är ju bara två exempel på saker som förstörs och vandaliseras till ingen nytta alls. Det finns vl heller inget skäl att tro att det är barn eller ungdomar som gör detta då dessa stigar ofta ligger en god bit bort från tätbebyggelsen.
Vad är det som fattas oss ?
Det gör däremot andra. Det tycks finnas, både i Sverige och Norge en utpräglad ilska som får folk att vilja riva ner, slå sönder eller sabbotera saker och ting. Det som fick mig till tanken idag (det är så varje gång jag kommer hit) var när jag var ute i skogen på dagens löptur. På rundan som gjorts i ordning av Elixia (ett av ortens gym) finns gott om skyltar och oranga eller gröna trästolpar som är nedslagna för att visa vägen bland alla stigar i skogen.
Nästan varje gång man springer där ser man att det varit någon före som konsekvent rivit ner de uppspikade skyltarna, eller som idag, sparkat omkull trästolparna. På samma sätt kan man se härjningar på Tjustleden hemma i Västervik. Skyltarna sparkas omkull och slängs iväg, ofta långt in i skogen. De vrids eller böjs så de pekar i fel riktning. Ett allmänt, onödigt sabbotage.
Detta är ju bara två exempel på saker som förstörs och vandaliseras till ingen nytta alls. Det finns vl heller inget skäl att tro att det är barn eller ungdomar som gör detta då dessa stigar ofta ligger en god bit bort från tätbebyggelsen.
Vad är det som fattas oss ?
Kommentarer
Trackback
