Tidig morgon klockan 13.30
Vaknar av dunk, dunk, dunk. Vet att det är Sivans små ben som springer nerför trappen och sen upp. Sen ner och sen upp. Jag hör tripp, tripp, tripp och vet såklart att det är lymmeln Desmo som med sina ännu mindre ben följer hennes turer upp och ner.
För er som inte vet så bor vi i ett radhus med fyra etager (höll på at skriva etasjer som dom gör här). Det är ett vanligt litet radhus som har den märkliga lösningen. Det är alltså inger hus för pensionärer.
Nåväl, åter till Siv. En av hennes absolut härigaste egenskaper (en av dom värsta med) är att i den lilla kroppen går det väldigt fort, det mesta för att inte säga alltid. Speciellt hennes ben och när man är ute och går är det omöjligt att hålla hennes tempo, trots att mina ben är betydligt längre. Det är därför hon inte kan gå i trappor utan måste springa med små raska steg. Ibland går det så fort att hon inte hinner med själv. Det får oftast till konsekvens att saker försvinner i mellanåt. Porslin (går äggkopparna i komposten tillsammans med skalen?) saknas, skattsedlar är spårlöst borta och hur det fungerar vid datorn ska vi knappt nämna. Det blir liksom lite hoppsan, vart tog den vägen!
Idag skulle hon jobba eftermiddag och troligen var hon sent ute då jag vet att hon hade en hel del att göra . Jag kikade på klockan och den visade halv två. Hon börjde halv tre och vi brukar göra så att hon väcker mig före två så hinner vi ses och prata lite grann innan hon sticker iväg. Hon äter lunch och jag frukost och jag har sedan gott om tid att sova en timme till på eftermiddagen, kvällen innan jag går iväg jag med.
Jag låg således kvar i sängen, sträckte på mig och väntade. Det sprangs igen i trappan och så slogs dörren upp. In med fart och fram till sängen. Hon hälsade god morgon och så var det full fart direkt. Orden sprutade ur henne i hög hastighet och jag låg kvar på sidan under täcket. Log och försökte dämpa denna flom (översvämning) av ord som forsade ur henne. Till slut så lyckades jag. Det var då hon for ut genom dörren igen och ropade "Du måste komma och äta frukost!" "Sen har du fått mail!".
Jag anade att något var på gång och ropade tillbaka att det får vänta tills jag vaknat. Hon ropade i sin tur från övervåningen (hon har varit där en bra stund redan) att jag måste skynda mig.
Väl, uppe så försökte jag göra mig en smörgås, men återigen hävdade hon att jag måste kika på min inbox. Jag förstod då att det är från henne jag fått något viktigt. Så jag satte mig vid datorn och öppnade hotmailen.
Hon hade funnit ett radhus och ivrigt stod hon bakom min rygg och berättade att det är perfekt för oss. Bara att "flytta in" som hon sade.
Jag hade då varit uppe i maximalt tre minuter. Och jag kände mig inte på långa vägar lika entusiastisk som hon över ett radhus i Västerviks utkanter.
Sååå, nu när jag varit vaken en stund och du undrar hur såg radhuset ut. Ja, jag var inte lika överväldigad som min levnadskamrat Siv, men jag ska ärligt ge det en chans innan jag fäller omdöme.
Tschüs
