Söndagsmiddagen hos bekanta, fortsättning...
Hur gick det då med middagen som jag gruvat mig så för. För när vi åkte hem så insåg jag hur tungt detta legat över mig. Då jag alltid har varit kräsen så har jag haft knep att undvika detta med mat jag inte tycker om. Knepet har kort och gott varit att tacka nej till alla invitationer. Nej tack, jag är upptagen. Nej tack, jag har just ätit och jag är inte hungrig är de som har varit vanligast. Det har långt ifrån alltid varit äcklig mat, eller något sådant som jag inte tyckt om, utan mer ett sätt att beskydda mig. Att slippa hamna i en situation där jag sitter med en tallrik, full med mat och där jag inte för mitt liv kan få ner en enda liten bit.
Igår var det så att jag hade känt pressen att värdparet skulle få bjuda. Dom har nämligen varit hos oss flera gånger och ätit och fikat och när man blir vuxen och lever i parmiddagarnas ålder så hör det till (outtalat och underförstått) att man regelbundet bjuder igen. Det på samma sätt som vinflaskan i present följer med, fram och tillbaka varannan gång.
Middagen i går var god. Jag blev lite kall när värden (det är han som är kocken) ursäktade sig md att han skulle gå och se till kålen. Jag tänkte såklart på fårikål, men när väl kålen stod på bordet visade det sig vara blomkål, vilket faktiskt någon gång ibland kan vara gott.
Till detta serverades det kokta morötter, potatis, lingon och en nötköttsgryta som var otroligt kraftig och god. Om jag känner kocken rätt så var det en hel del både smör och grädde i, men någon gång ibland kan det väl gå. Sååå, det var bara att äta och stoppa i sig och för andra dagen i rad var jag så mätt att magen nättupp fick plats i brallan!
Tyvärr ingen bild på den goda maten då kameran var hemma. Bjuder i stället bild på måndagsmiddagen hemma.
