Skridskoträning
Att vara skridskoåkare och bo i Sverige är inte alltid så lätt. De som bor i landets norra delar kan ofta redan i slutet av oktober ta sina första skridskoskär. Vi som bor i Svealand (som undertecknad är uppväxt i) eller Götaland får sällan eller aldrig våra första isar förrän i december. Då när vi kan börja åka är ofta skridskosäsongen över i norra Sverige på grund av snö. Det enda som brukar finnas att tillgå då är plogade banor av skiftande kvalitét. Här nere har också snön ställt till det de sista åren genom att komma redan i november, december.
Som skridskoåkare kan man åka på isar som har upp till fem cm snö, så länge den inte är fastfrusen, utan att besväras nämnvärt. Därefter blir det tungt att åka då skridskorna blir svåra att svänga med och i stället bara går rakt fram som jag beskrev i en tidigare blogg. Det är då vi tar fram skidorna i stället.
Vår skridskosäsong börjar som regel i Gamleby i mitten på november. Där samlas vi för att åka på bana en gång i veckan och få ett par mil i benen innan isarna lägger sig. Därefter börjar de små och grunda insjöarna lägga sig och med ett väl utbyggt kontaktnät över åkbara isar, är vi som regel ute på våra föra första spaningsturer då det håller att åka på och ibland tidigare är så. Kanske du som läsare sett reportaget i VT där två av våra isspanare gick igenom isen på Gamlebyviken? Det är sällan vi plurrar, men denna gång var det som på beställning då VT:s reporter som bredvid.
Ska vi summera denna vinter så blir betyget knappt godkänt. Vi fick hållbara isar redan i början på december, men som det varit de sista åren har ett ihärdigt snöande ödelagt möjligheterna till återkommande turer. I stället har vi varit hänvisade till nyis som lagt sig varefter under säsongen. Då har vi fått en tur eller två, innan det återigen kommit snö. Nu har vi gett upp hoppet om att få åka mer på havsis denna säsong och I stället hoppas vi på sol och värme, regn och vad som nu behövs för att smälta snön på insjöarna i närområdet. Om det sker och om vi sedan får några kalla dygn, ja då är vi i gång igen. Ryggsäcken står packad inom räckhåll och skridskorna är som vanligt slipade och vassa i fall det blir en ny tur i vinter.
Det är så det är att vara skridskoåkare i Småland. Man hoppas!
/Håkan
