Långfärdsskridskor, utrustning

- den 19 februari 2013, kl 14:48
 
 
Del två av tre

 

 Att skaffa sig utrustning till långfärdsskridskor behöver inte bli så kostsamt även om det rinner iväg några tusenlappar då man ska börja. De stora kostnaderna är pik, skridskor och eventuella pjäxor, medan övrig utrustning kan fås för en billig peng, alternativt att man använder utrustning man redan har hemma eller söker på begagnatmarknaden. Dessutom ska det tilläggas att när man väl köpt sin utrustning håller den oftast i många år.

 

Om vi börjar med det viktigaste, skridskorna, så finns det idag i stort sett i tre olika utföranden. Jag infogar här att det varit en hel del diskussioner vilken typ av skridskor man ska åka på, något Friluftsfrämjandet Västervik inte medverkar i. Däremot förespråkar vi att man själv försöker inhämta information om de olika skridskornas egenskaper, för- och nackdelar.

 

 

Den äldsta är modellen med fast häl där man spänner fast pjäxan med endera en låsanordning, eller med spänne/band. Denna modell har till fördel att man kan ha den gamla typen av pjäxor som många har liggandes, eller som man kan finna på fyndmarknader. Det finns även nya sådana pjäxor för den som föredrar dessa.

Nästa modell är av liknande modell men med ett pumpspänne som man sätter över vristen och fördelen med denna är att man kan använda vilken typ av känga man vill då det inte finns något tåfäste.

Så har vi den sista modellen som nu har funnits på marknaden i dryga 20 år. Klappskridskon, eller löshäl som den kallas. Den har ett fäste i framkant och man menar att den lösa hälen ger möjlighet till ett längre skär, men också fördelen att den är lätt att snäppa av och på. Denna typ av bindning kan också med fördel användas till den något bredare typen av skidor.

Gemensamt med alla dessa pjäxor är att det ska tåla att gå i då skridskoåkare ofta har en bra bit att gå för att komma fram till isar som är åkbara. Priset varierar beroende på typ och kvalitét, men riktpris kan ligga mellan 1000-2000 kronor och hela skridskopaket (med både skridsko och pjäxa) i spannet mellan 1500-3500 kronor.

 

 

Man skall också ha en ryggsäck. Den har till funktion att vara flythjälp om olyckan skulle vara framme. För att bära en vuxen person bör den vara på ca 40 liter eller mer. I ryggsäcken ska man ha med sig ett komplett ombyte med kläder och dessa ska förvaras vattentätt. Plastsäckar duger gott så länge de är täta. De gör också att de bir flytblock som håller personen uppe om man hamnar i vattnet. Man har som regel med sig både fika av något slag och något att äta. Det finns mycket att berätta om vad man kan ha i ryggsäcken, men det är individuellt vad man packar utöver.

Till ryggsäcken ska man ha ett midjebälte, bröstband och grenband som håller säcken på plats och förhindrar att den glider upp mot nacken om man hamnar i vattnet. Man kan gott och väl använda en ryggsäck man redan har och kompettera med en rem som finns att köpa på vilken bensinstation som helst till grenband. En riktig skridskosäck kostar 1200-2500 kr.

 

 

Utöver detta ska man ha räddningsutrustning bestående av ispik, isdubbar, kastlina, carbinkrok och fångstrem. Isdubbarna kostar ca en hundring och ska förvaras högt upp och lätt åtkomliga, lämpligen runt halsen. Livlinan ska vara på minst 20 meter och förvaras lätt åtkomlig utan att man behöver ta av ryggsäcken. Carbinkroken fästes mellan livlina och det så kallade fångstremmen. Den har till uppgift att fästa andras livlinor vid om man får en sådan kastad till sig. Fångstremmen i sin tur förflyttar dragpunkten så man lättare ska kunna hjälpas upp på isen igen.

 

 

Ispiken är skridskoåkarens känselspröt. Genom att hacka i isen kan åkaren avgöra vilken typ av is det är. Ispiken ska kunna hugga igenom fem centimeter is, vilket man under normala förhållanden klarar att bära en vuxen person med full utrustning. Det vanligaste idag är att man har en dubbelpik. Dessa tas isär och kan användas som stötte över dåliga isar eller i kraftig motvind. Det har varit en hel del debatt om att åka med dubbelpik eller inte, en fråga som vi i Västervik inte tar ställning i utan låter åkaren själv avgöra.

 

Därtill finns det en hög med saker som kan vara bra att ha med på skridskoturen, men dessa utelämnar jag här då mycket av det är individuellt.

 

 

/Håkan

 

Nästa del, säkerhet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0