Ett gäng tama änder
En dag då det var fint väder och Siv och jag tog vår dagliga promenad ner längs med sjön fann vi ett gäng änder. Eller rättare sagt var det nog de som fann oss eftersom de snabbt tog sig in till land och kom springande emot oss.
Redan här skulle vi ha gissat vad det handlade om, men det gjorde vi inte.
Det var åtta till antalet och de verkade välidgt förtjusta i oss och då extra i mig. De var nästan helt tama och man kunde stryka med fingret längs sidan på dom innan de smet undan, just utom räckhåll. De pickade på byxorna och skorna mina och skosnörena tycktes extra goda. När jag sedan böjde mig ner och sträckte fram fingrarna tog de även dom. Men sina små anknäbbar bet dom och drog och det gjorde egentligen inte ont, bara nästan då de var som mest bestämda.
Hemma hade vi gammalt knäckebröd som skulle slängas och Sivan sprang därför hem och hämtade det. Under tiden höll sig änderna hela tiden runt mig och gick jag en bit följde de mig som katten brukar göra (han var som tur var hemma).
När så Siv kom tillbaka gick vi ner till vattnet och där blötte jag upp brödet och höll fram det mellan fingarna. Efter ett par nyp (som nu var betydligt hårdare) bytte jag strategi till att bryta sönder det och lägga det i handen för att låta de äta därifrån. Det gick betydligt bättre och efter fem minuters plaskande var så måltigen över.
Dagen efter fick vi se att en man gjorde precis detsamma fast med färskt bröd. Troligen är dessa änder otroligt bortskämda med bröd och annat gott av campingens gäster och om bara en liten stund ska jag gå ner och ge dem ett halvt bröd som blivit lite för torrt.
Redan här skulle vi ha gissat vad det handlade om, men det gjorde vi inte.
Det var åtta till antalet och de verkade välidgt förtjusta i oss och då extra i mig. De var nästan helt tama och man kunde stryka med fingret längs sidan på dom innan de smet undan, just utom räckhåll. De pickade på byxorna och skorna mina och skosnörena tycktes extra goda. När jag sedan böjde mig ner och sträckte fram fingrarna tog de även dom. Men sina små anknäbbar bet dom och drog och det gjorde egentligen inte ont, bara nästan då de var som mest bestämda.
Hemma hade vi gammalt knäckebröd som skulle slängas och Sivan sprang därför hem och hämtade det. Under tiden höll sig änderna hela tiden runt mig och gick jag en bit följde de mig som katten brukar göra (han var som tur var hemma).
När så Siv kom tillbaka gick vi ner till vattnet och där blötte jag upp brödet och höll fram det mellan fingarna. Efter ett par nyp (som nu var betydligt hårdare) bytte jag strategi till att bryta sönder det och lägga det i handen för att låta de äta därifrån. Det gick betydligt bättre och efter fem minuters plaskande var så måltigen över.
Dagen efter fick vi se att en man gjorde precis detsamma fast med färskt bröd. Troligen är dessa änder otroligt bortskämda med bröd och annat gott av campingens gäster och om bara en liten stund ska jag gå ner och ge dem ett halvt bröd som blivit lite för torrt.
Kommentarer
Trackback
