Att skydda sig själv 5

Så har jag bara en del kvar. Den skulle handla om det norska inäggninggsystemet för patienter. Jag hade egentlige tänkt att det slulle vara fristående eftersom inläggelserna här mest var en systemgrej.  Men medan jag gått och funderat så insåg jag att det inte var så enkelt. Systemet inbjuder verkligen också till det jag tidigare skrivit om, att skydda sig själv.

I Norge har man ett system som bygger på kommunal legevakt, fastlege och lege på sjukhuset. För saker som inte är akuta ska du vända dig till din fastlege. Det kan vara åkommor som kan vänta ett par dagar, vaccinationer, remisser till andra undersökningar av specialist mm.  Den kommunala legevakten ska du gå till vid akuta sjukdommar och skador. Det är saker som så snart som möjligt bör påtittas av läkare. Det kan t ex vara akuta magsmärtor, smärtor i bröstet, olika former av trauma såsom fall, skärsår, stukningar osv. De patienter som inte legevakten klarar av att hjälpa skriver han en hänvisning (remiss) på till akuten, eller planerad mottagning för.

Direkt till sjukhusets läkare är det väldigt få som ska komma. Det är i huvudsak de som bedöms som livshotande sjuka och de som kommer med ambulans. Det är svåra trauman såsom fall från höga höjder, trafikolyckor, suicidförsök, och på vissa sjukhus allvarligt hjärt och lungsjuka. Det finns lokala föreskrivfter vilka patienter somk får gå direkt in på sjukhuset utan att passera legevakten.

När jag först kom till Norge och började på akuten var jag väldigt imponerad över detta ordningssystem. Att det gick att få tid hos fastlegen, ofta samma dag till och med. Och att legevakten tog hand om alla dessa småting som dyker upp och som får de svenska akutmottnagningarna att gå på knäna av arbetsbörda. Fantastiskt!

Efter en tid inne i systemet fick jag dock upp ögonen för svagheterna. Det första jag noterade var en dubbelfakturering som jag själv tyckte gränsade till bedrägeri, men som kan fortgå eftersom det är två olika vårdformer. Kommun och stat.
Patienter som går till legevakten får nämligen betala 300 kr för undersökning. Sen tillkommer ersättning för eventuella mediciner, röntgen och möjliga förband. Så långt går det an (även om man som svensk reagerar på¨att precis allt ska betalas även fast man har en skattefinansierad sjukvård). Ett läkarbesök slutar alltför ofta på 1000 kr.

Men låt nu säga att legevakten är det minsta osäker på sin bedömning (nu börjar sejfandet) så kommer han med största säkerhet sända patienten vidare till sjukhusläkaren för en andra bedömning. Säkert med tanke på att det är en mer erfaren läkare med eventuella speciallistkunskaper som jobbar där. Nu vet ju vi, du och jag, vem som står på akuten. En ung läkare som för första gången i sitt 25-åriga liv ska träffa patienter och göra korrekta bedömningar. Är det sedan natt så finns inte planers möjlighet att ringa bakvakten som för länge sedan gått och lagt sig för att sova.

Vad gör man då. Ja, endera tar man åter trehundra kronor i betalning och håller med legevaktslegen i hans bedömning (patienten får gå hem, trehundra kronor fattigare efter ytterligare en exakt likadan undersökning). Det ska ju tämligen mycket till för att som ung och oerfaren (akutläkaren) gå emot en som kanske har 10, 20, 30 års erfarenhet bakom sig (legevakten alltså). Det kan också innebära att man kompletterar med ytterligare undersökningar och prover, dvs mer pengar att punga ut med för patienten. Har sedan patienten tur/otur får dom gå hem och slippa inläggning. Kanske kallas dom för en  ny kompletterande undersökning hos en mer erfaren kollega (mer pengar i utgifter) eller så är dom färdiga.

Vad som däremot händer i mängder av alla fall som kommer är att patienten blir inlagd. När läkaren som får patienten i sin hand vågar inte han  (eller hon) heller stå för något beslut. Det är bara att det finns ingen annan att hänvisa vidare till. Alltså använder man den gamla metoden, inläggning för utskrivning i morgon (om det finns någon som vågar skriva ut då vill säga). Det innebar att det snart återigen var både fullt och överfullt på sjukhuset.

Att från legevakten sända vidare för att man inte kan, eller vågar fatta beslut är såklart helt avhängigt vilken läkare det är. Vissa är duktiga och levererar ytterst få patienter för vidare värdering. Andra är fantastiskt osäkra och lyckas få den minsta sak att komma in til sjukhuset för att få bekräftat att den första lä karen tänkt rätt. Att sejfa..

Sitter sedan läkaren många mil från sjukhuset så minskar såklart tröskeln för att sända in. Har man som patient 20 mil eller mer så krävs i stort sett bara en liten fis på tvären innan amblansen står för dörren. Har sedan läkaren både fem och tio mil hem till patienten, klockan är två på natten, så är det såklart enkelt att ringa sjukhuset och säga att jag sänder ner en patient för inläggning. Detta utan att ha sett patienten alls. Kanske inte ens ha pratat med densamma utan med en anhörig som sitter många mil bort, både från läkare och patient.

Har jag då någon lösning på problemet? Nja, jag och många med mig menar att den högsta kompetensen ska vara på akuten. Likaså på legevakten. Läkarna som går på akuten får också efter en tid bemanna legevakten, vilket såklart för att det blir låg kompetens där med. Läkarns själva gör det gärna då det är ett ytterst välbetalt arbete med hög grundlön, fina tillägg och extraersättning per patient som kommer på besök. Så, frågan är bara hur vi ska få erfarna läkare att gå på akuten. Dom har gjort sitt hundår där och vill som regel inte visa sig där mer än möjligt....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0